Vissa barn behöver massor med närhet och amning dygnet runt, andra har inte alls det behovet. Man hör t.ex. om barn som slutar självmant med amningen innan de ens fyllt ett, men det tror jag är mer undantag än regel. Om amningen har avlutats före ett års ålder rör det sig nog om styrd avvänjning.
Båda mina barn har varit "amningsfanatiker"

. Sonen ammades (och då även till sömns) tills han var 2 år och några månader, och dottern som är knappt 15 månader nu ammas till sömns varje kväll och blir sen ammad många gånger under kvällen och natten och jag tror inte att det kommer att sluta än på ett tag. Det funkar bra för oss, men det innebär tyvärr hon kan inte alls kan nattas av sin pappa.
Jag tror inte alls att det är mamman som
skapar detta närhetsbehov, utan snarare att hon anpassar sig efter det behov som
redan finns hos barnet, och sen fortsätter hon för att det funkar bra och för att det är enklast för alla. Dessutom är små barn programmerade att vakna ofta, eftersom deras sömn är indelad i sömncykler som varar mellan 30 och 60 minuter. Det är alltså naturligt för dem att vakna ca 40 min efter att de har somnat. Barn som ammas ofta brukar då vilja somna om på samma sätt som de somnade senast, dvs. genom att ammas till sömns.
Kan det vara så att du tycker amningen är extra jobbig, just för att du känner press från dina nära att sluta? Om du får ont i ryggen av nattamningen förstår jag att det tar emot, men känn efter hur du verkligen känner själv och hur mycket du påverkas av din mans och din mammas åsikter.
Jag har inga direkta tips hur man slutar att nattamma. Jag slutade amma sonen när jag blev gravid med dottern och då var han som sagt över 2 år och tillräckligt stor för att acceptera att det var slut och förstå att det var jag som ville sluta. Han var ledsen och bad att få snutta på kvällarna i en eller två veckor, men sen kom han över det. Allt har att göra med vilken inställning man har och att framför allt inte ge dubbla budskap, dvs att som mamma acceptera att forsätta med amningen trots att man egentligen inte vill. Det förvirrar bara barnet eftersom det känner av motviljan och blir ännu mer klängigt. Då är det bättre att vara uppriktig mot sitt barn och sluta.
Lycka till hur du än gör!