För mig är det självklart att samsova. Visst hade jag andra idéer innan jag fick barn, men de försvann när den lilla oskyldiga värnlösa föddes.
Jag trodde ju även att jag skulle få sova någorlunda, men det kan man glömma det första året! *s*
Hon visade tydligt vart hon ville vara. Redan första natten - då barnmorskan bestämt la ner henne bredvid mig i sängen och sa "
Vi ses imorgon" - så visste jag hur vi skulle göra. Jag liggammade hela natten och den nyfödda var nöjd.
Och så fortsatte det. Jag har inte ens kunnat tänka tanken att lämna henne själv under natten. Jag ville ha full uppsikt och närheten som följer. Tanken på att hon skulle kunna sluta andas gjorde mig vettskrämd och jag vågade helt enkelt inte lägga henne själv.
(jo, samsover man säkert så skyddar det mot PSD) Visst har inte alla bebisar samma behov, men även om Ninja visat att hon inte ville samsova så hade jag nog insisterat. Precis som jag insisterade (med en arg bebis) med sjalen. Varför? Jag tror det är bäst för barnet. Jag tror fördelarna är så stora att det är värt lite gnäll i början. (fast nu blev det ju inte så)
(Givetvis hade jag försökt hitta andra lösningar om det inte funkat alls)
