Hur många som hänger här på AP-delen av forumet har någonsin fått kommentaren att erat barn är "bortskämt" för att det samsover, ammar fritt, bärs mycket etc? Jag har fått den och säkerligen många med mig. Varför??? Vad har dessa människor för syn på närhet och trygghet när man sätter likhetstecken mellan det och ordet "bortskämd"? Jag fattar inte. Och tro mig, jag har verkligen försökt. Men hur jag än vrider och vänder på det så får jag liksom inte till det... Men jag kanske är dum!?
Detta har iaf fått mig att börja fundera lite. Jag vänder mig till AP-föräldrar (och även om ni inte kallar er för det men ändå känner att er filosofi överensstämmer mycket med AP - ja, då får ni självfallet också ge er in i diskussionen) för att jag är intresserad av just erat tänk kring bortskämdhet, gränser och krav.
Hur tänker ni kring krav och gränser när era barn är små? Ställer ni krav på eran 1-åring och i sådana fall vilka krav då? När blir ett barn bortskämt? Får en 10 månaders bebis skrika för att få mat eller vatten vid matbordet? Blir en 2-åring tröstad om den inte får som den vill därför att ni har sagt så (t.ex riva ut kastruller köket eller egentligen vad som helst...) eller får han/hon helt enkelt bara stå ut med frustrationen och hantera den själv? Får en 7 månaders en sak som den inte når om den skriker? Ja, ni fattar.
Hur tänker ni när ni sätter gränser? Hur tänker ni när ni ställer krav? När börjar ni ställa krav på era barn? Är det olika beroende på barn även om de är i samma ålder?
Själv har jag lite tankar men tycker att det är ett extremt intressant ämne att jag gärna vill ha era funderingar och tankar. Jag tror att gränser är väldigt viktigt men jag tror att barn generellt idag möts av krav alldeles för tidigt. Jag tror alldeles för många föräldrar ställer krav på sina barn utan att överhuvudtaget ens ha funderat kring vad de kräver av sina barn och ibland tror jag att många bara ställer kravet "av gammal vana".
Bortskämd blir man inte av närhet, lyhördhet och trygghet. Inte i min värld iaf. Däremot är det nödvändigt att barn lär sig vänta på sin tur men det är en annan sak.
Jag är nog rätt mycket "låt-gå" nu när min dotter är så liten (snart 10 mån) och tänker att det löser sig med tiden. Krav kommer hon att möta i mängder och gränser växer liksom ganska naturligt fram. Man får inte gå till kaminen (kan göra ont), man får inte åka bilen utan säkerhetsbälte/stol (kan bli väldigt olyckligt vid krock), man får inte stoppa toaborsten i munnen (extremt ohygiensikt - även om jag inte är speciellt orolig över att hon sätter i sig lite bakterier men det finns liksom gränser...). Ja, jag tycker att det finns rätt många "naturliga" gränser i vår värld och jag försöker att inte krångla till det allt för mycket. Men vad vet jag... jag är ju bara förälder för första gången
Sedan tröstar jag henne när hon blir arg för att hon inte får öppna porslinskåpet, äta på toaborsten, klappa kaminen osv. Jag finns där och tröstar henne om hon vill men gränsen kvarstår dock. Andra föräldrar har jag sett låter sina barn hantera denna frustration alldeles själv men jag vill finnas där för min dotter (även om jag självfallet inte alltid lyckas). Men jag försöker tänka att om jag hade motgångar en dag så skulle jag vilja att någon fanns där för mig...
Hm... blev kanske lite surrigt men ni kanske ändå hänger med litegrann i mina tankar. Hur tänker ni kring krav och gränser och ordet "bortskämd"? Jag är väldigt nyfiken!
