Skulle du lämna din 1½ åring för nöjen

Jag blir lite fundersam över resultaten. OM det är så att samtliga eller i alla fall de flesta som svarat AP-föräldrar så är ju 26% (som kan tänka sig lämna ifrån sig sina små små barn för nöjen i en vecka) groteskt hög siffra! 

Det innebär att en fjärdedel av alla anser att det är OK. Det går inte ihop med AP.

Usch, en hel vecka? Nej absolut inte! Jag tror inte det är bra för så små barn att bli bortlämnade i mer än högst ett dygn och kanske inte ens det för känsliga barn. Och blir dom bortlämnade MÅSTE det (för vår del iaf) vara till någon barnen känner mycket väl som mormor och morfar eller farmor och farfar. Jag fasar faktiskt inför när dottern börjar på dagis om två månader strax efter sin tvåårsdag då några helt okända människor som inte alls känner henne ska ta hand om henne i flera timmar.
Jag hade nog inte kunnat vara borta så länge från barnen innan dom är över 12 år och är relativt självständiga.

Vi lämnade bort vår äldsta dotter två nätter en gång när hon var ca 1,5 år då det hade varit väldigt intensivt och hänt mycket runt omkring och vi var totalt slutkörda. När hon kom hem såg man att dottern som annars är så livlig och trygg var lite osäker av sig och var väldigt klängig och orolig i några dagar och jvi mådde inte alls braheller  andra dagen hon var ifrån oss. Det var faktiskt mer stressande än avslappnande (även om det var SÅÅÅ skönt att äntligen få sova ut) så det gör vi aldrig om igen om vi inte verkligen är på bristningsgränsen. Det var inte alls bra för någon av oss.

Lägg av nu!
Klart man kan lämna sina barn ett tag, en vecka kan dock vara lite länge. Men om ni har gjort rätt från början så bör väl en 1½-åring vara så trygg att denne skulle klara sig ett tag utan sina föräldrar.
Att hjälpa sina barn att bli trygga och självständiga är väl vår uppgift.
I övrigt så kan ett barn må mycket bra av att mor och/eller far ger sig ut på lite nöje, oftast blir man en betydligt bättre förälder om man rorar sig på annat håll emellanåt. 

Nej, det är nog många som har röstat bara för att sabba, inte har läst TS eller helt enkelt skitit i om dom är AP föräldrar eller inte...

Varför skulle man vilja sabba?

AP är så vitt jag tänker inte en reglebok utan ett synsätt baserat på teorier och en del forskning, right? Många delar nog synsättet men kan inte praktisera AP fullt ut, beroende på en mängd orsaker som jobb, övrig familjesituation, egen hälsa, ekonomi etc. Och många delar synsättet i stort, men anser att det finns nyanser och gråskalor i allt. Man kan vara väldigt mycket AP i _allt_, utom just det faktum att man lämnar sin 10-månaders till barnvakt tre timmar varannan vecka.

Det beror ju på hur övertygad och bokstavstroende man är. Ser man ensamsovning som helt okej men samsovning som bäst, eller ser man ensamsovning som förskräckligt, likställt med misshandel och samsovning som det enda tänkbara? Jag tror att mycket inom AP är "bäst" för barnet, men inte att alla alternativ är skadliga eller ens dåliga. Det alternativ som inte är "bäst" kan faktiskt vara helt okej. Och jag inser att jag aldrig kommer att kunna göra allt "bäst" för mina barn eftersom livet i sig självt är fullt med dilemman och ibland sker det ena "bästat" på det andras bekostnad. När vi fick barn nr två kunde storebror inte alltid få full uppmärksamhet och närhet på sekunden, vilket kanske varit "bäst" för honom. Å andra sidan tror jag att det är "bäst" är att få syskon jmf med att vara ensambarn, om man nu som förälder har möjlighet att skaffa fler barn)

Jag ser mig som lite i mitten, tror på anknytningsteorier och vikten av närhet. Tror på att lära sig tolka barnets signaler och på att mamma och pappa är överlägset bäst för ett litet (och stort) barn. Men däremot tror jag INTE på att barn är SÅ känsliga att anknytningen skadas (märkvärt) av att barnet lämnas några timmar till en TRYGG barnvakt som barnet känner, eller att det vid något tillfälle råkat vakna när mamma duschar och fått skrika ensam i fem minuter. Är övertygad om att har man en god anknytning i botten, är observant på barnets signaler och kanske ger extra närhet efter en upplevelse som "skrika-fem-minuter-när-mamma-var-i-duschen" eller "mormor-var-barnvakt" så fixar barnet sådana händelser galant.

Och for the record: jag hade inte lämnat en 1½ åring i en vecka. Never. Men jag tror ändå att 1½ åringen hade haft goda möjligheter att bli lycklig, trygg och harmonisk i framtiden OM jag skulle bli tvungen (typ skadad i bilolycka och hållen nedsövd). Det hade varit jobbigt för barnet och vi skulle nog behöva jobba en del med anknytningen när jag var hemma igen - men jag tror det fixar sig på sikt.

Fast vi snackar inte om nån timme eller ens nån dag utan en vecka och inte ens att föräldrarna ska jobba, behöver vila upp sig utan för nöjen.

Jag försöker se det så att jag inte är världens mittpunkt. Mina barn behöver andra människor runt omkring sig och de behöver sin pappa (som är exakt lika kompetent som mig i att ta hand om våra barn) lika mycket som de behöver mig. Jag har aldrig sett att våra barn skulle ta nån skada av att tillbringa tid med sina mor- eller farföräldrar, inte heller har de tagit skada av att vara ifrån oss någon dag, tvärtom, de är starka och trygga båda två!

Det blir så fantastiskt löjligt när föräldrar, framför allt mammor, tilldelar sig själva nån slga helgonroll där de är det enda som barnen kan tänkas behöva från födseln till tonåren... mammor som tror att de är mer riktiga mammor för att de inte har andra behov eller intressen än sina barn, och som dessutom lyckas intala sig själva att de inte har andra behov...

Sen ska de små plötsligt in på dagis, men givetvis inte utan klagan. För man måste ju ha dem på dagis fast man inte vill och ingen annan människa kan på rätt sätt ta hand om ens barn. Och ändå lämnar man dem där. Varför? Antagligen för att man innerst inne är så utmattad av sitt perfekta föräldraskap och sin AP-hållning, så att man dör invärtes om man inte får en stund för sig själv.

Och nej, jag brukar inte gapa i alla möjliga trådar... men det här är verkligen så fånigt så jag måste ha en åsikt. Det kommer gå åt skogen med den här världen om folk anammar det här bomullslindandet runt sina barn. Var ska de lära sig hur den verkliga världen fungerar om de bara får se livet från synvinkeln mammas bröst?

Blir det mer/mindre hemskt för barnet beroende på vilken anledningen till barnpassningen är?