Jag har lyssnat på radioprogrammet nu, väldigt starkt av dig att ställa upp MrsCaptain! Jag tror det som behövs mest är att läkare, barnmorskor och inte minst politiker får känna att det är riktiga människor som drabbas och inte bara siffror i statistiken.
Själv har jag ältat min förlossning i en evighet känns det som och nu är det snart fem år sedan. Något jag tycker framkommer dåligt både i uppdrag granskning reportaget och i detta är att det är otroligt dålig fokus på eftervården, något jag själv och många andra upplevt.
Jag hade (ovanligt nog i dessa sammanhang) en helt normal förlossning. Jag fick epidural som fungerade perfekt jag hade tydliga krystvärkar och det var aldrig bråttom. Ingen yttre press, ingen klocka. Slutskedet gick snabbt men bm bad mig aldrig att ta det lugnt utan jag var hela tiden ivrigt påhejad med "krysta krysta krysta". Jag upplevde det som att hon fick "knixa" ut barnet sista biten. I efterhand tror jag att hennes axlar höll på att fastna och att det var därför men det är ju svårt för mig att veta. Dock knäckte hon ena nyckelbenet.
Efteråt frågade jag nästan direkt om jag hade spruckit och barnmorskan sa "ja lite", jag fick bedövning och hon skulle börja sy. Innan hon ens hade börjat sa hon att hon nog behövde be en läkare komma och titta. Bm går ut, kommer tillbaka med en kvinnlig läkare som tittar i ca 5 sek och sedan säger" Jaha, du har spruckit hela vägen, detta måste sys på operation". Dessa ord har etsat sig in i mitt minne. Till saken hör att jag var rätt orolig innan förlossningen och gick på samtal för det. En av de saker jag var absolut livrädd för var just detta att spricka hela vägen, jag blev då lugnad med att det är så ovanligt men här låg jag nu och fick det kastat rakt i ansiktet kändes det som.
Jag blev flyttad till en ny säng och skulle köras upp på op men halvvägs dit fick vi vända eftersom de hade fått in ett akut fall som gick före. Det var bara tillbaka till rummet och vänta och vänta. Dessa timmar är som ett töcken för mig, vi var helt ensamma jag, min man och vår nyfödda dotter. Jag kände mig inte glad, jag ville bara att det skulle vara klart min man var orolig för mig. Tankar på framtiden, kommer jag kunna ha sex, kommer jag kunna gå på toa, kommer jag kunna föda barn igen??? Allt bara hopade sig och jag minns hur ångesten bara vällde över mig, det kändes som jag skulle kräkas. Jag ringde på klockan massor av gånger men fick bara veta att ingen visste när det skulle bli min tur på op och jag hade ju fått lokalbedövning så jag kunde inte ha speciellt ont. Nej det hade jag inte heller men fy så dåligt jag mådde. Till sist efter drygt tre timmar fick jag åka upp till op. Där blev jag sövd (på egen begäran) och ihopsydd. Vaknade på uppvaket och hade svinont, fick morfin. Sedan låg jag där länge länge, allt kändes overkligt. Jag frågade om när jag skulle få komma tillbaka till min man och vårt barn och de ringde på transport, jag väntade och väntade, nästan två timmar efter att de ringt kom äntligen transport och körde ner mig till BB. Där väntade en fyrsal, med tre andra trötta, dåliga, gråtande mammor med skrikande bebisar. Och jag blev tillsagd att nu serverades frukost. min man och vår dotter kom dit, han var helt slut efter att ha varit uppe hela natten och ville hem och sova, jag mådde illa vår dotter skrek det var som en mardröm. Alla fina målbilder jag föreställt mig innan förlossningen på profylaxkursen vi gick och hos aurora bara gick upp i rök. Ingen mysig fikabricka, inget eget rum, ingen tid att ta in att vi fått barn och njuta. Bara kall hård fyrsal, upp och ät frukost, ta hand om ditt barn, det är normalt att må dåligt.
Efter tre dagar åkte vi hem, hade fortfarande jätteont, men orkade inte vara kvar. Upplevde noll förståelse från barnmorskorna på bb. Tror ärligt talat att ingen ens brydde sig om att läsa min journal. Fick idiotråd som att sitta på hårda stolar för att det skulle läka snabbare (ok kanske det fungerar om man inte har spruckit totalt men det fungerade inte för mig). De första tre månaderna efter förlossningen minns jag bara med smärta smärta smärta, kunde inte sitta, inte gå, bara ligga. Sedan blev det gradvis bättre och idag har jag inte ont i kroppen men själen den läker ta mig tusan aldrig. Jag har varit hos kurator, hos barnmorskor, jag har prata och pratat men det gör fortfarande lika ont. Det jag kommit fram till är dock att det är eftervården (eller bristen på), som skadat värst. Om jag hade fått lite mer förståelse, ett eget rum, någon som tog sig tid så hade det troligen känts så mycket bättre. Det är ju inga svåra saker det handlar om men ändå fixar inte sjukvården det. Jag förstår att man inte kan undvika alla sfinkterskador, även om man troligen skulle kunna få ner antalet en hel del med bättre teknik etc. Men jag förstår INTE varför man inte kan behandla oss med medmänsklighet och respekt efter förlossningen. Varför man inte kan få hjälp när man ber om det. Fy tusan det gör mig så himla arg och ledsen fortfarande.
