Sfinkterrupturtråden, del 5

Jag har lyssnat på radioprogrammet nu, väldigt starkt av dig att ställa upp MrsCaptain! Jag tror det som behövs mest är att läkare, barnmorskor och inte minst politiker får känna att det är riktiga människor som drabbas och inte bara siffror i statistiken.

Själv har jag ältat min förlossning i en evighet känns det som och nu är det snart fem år sedan. Något jag tycker framkommer dåligt både i uppdrag granskning reportaget och i detta är att det är otroligt dålig fokus på eftervården, något jag själv och många andra upplevt.

Jag hade (ovanligt nog i dessa sammanhang) en helt normal förlossning. Jag fick epidural som fungerade perfekt jag hade tydliga krystvärkar och det var aldrig bråttom. Ingen yttre press, ingen klocka. Slutskedet gick snabbt men bm bad mig aldrig att ta det lugnt utan jag var hela tiden ivrigt påhejad med "krysta krysta krysta". Jag upplevde det som att hon fick "knixa" ut barnet sista biten. I efterhand tror jag att hennes axlar höll på att fastna och att det var därför men det är ju svårt för mig att veta. Dock knäckte hon ena nyckelbenet. 
Efteråt frågade jag nästan direkt om jag hade spruckit och barnmorskan sa "ja lite", jag fick bedövning och hon skulle börja sy. Innan hon ens hade börjat sa hon att hon nog behövde be en läkare komma och titta. Bm går ut, kommer tillbaka med en kvinnlig läkare som tittar i ca 5 sek och sedan säger" Jaha, du har spruckit hela vägen, detta måste sys på operation". Dessa ord har etsat sig in i mitt minne. Till saken hör att jag var rätt orolig innan förlossningen och gick på samtal för det. En av de saker jag var absolut livrädd för var just detta att spricka hela vägen, jag blev då lugnad med att det är så ovanligt men här låg jag nu och fick det kastat rakt i ansiktet kändes det som. 

Jag blev flyttad till en ny säng och skulle köras upp på op men halvvägs dit fick vi vända eftersom de hade fått in ett akut fall som gick före. Det var bara tillbaka till rummet och vänta och vänta. Dessa timmar är som ett töcken för mig, vi var helt ensamma jag, min man och vår nyfödda dotter. Jag kände mig inte glad, jag ville bara att det skulle vara klart min man var orolig för mig. Tankar på framtiden, kommer jag kunna ha sex, kommer jag kunna gå på toa, kommer jag kunna föda barn igen??? Allt bara hopade sig och jag minns hur ångesten bara vällde över mig, det kändes som jag skulle kräkas. Jag ringde på klockan massor av gånger men fick bara veta att ingen visste när det skulle bli min tur på op och jag hade ju fått lokalbedövning så jag kunde inte ha speciellt ont. Nej det hade jag inte heller men fy så dåligt jag mådde. Till sist efter drygt tre timmar fick jag åka upp till op. Där blev jag sövd (på egen begäran) och ihopsydd. Vaknade på uppvaket och hade svinont, fick morfin. Sedan låg jag där länge länge, allt kändes overkligt. Jag frågade om när jag skulle få komma tillbaka till min man och vårt barn och de ringde på transport, jag väntade och väntade, nästan två timmar efter att de ringt kom äntligen transport och körde ner mig till BB. Där väntade en fyrsal, med tre andra trötta, dåliga, gråtande mammor med skrikande bebisar. Och jag blev tillsagd att nu serverades frukost. min man och vår dotter kom dit, han var helt slut efter att ha varit uppe hela natten och ville hem och sova, jag mådde illa vår dotter skrek det var som en mardröm. Alla fina målbilder jag föreställt mig innan förlossningen på profylaxkursen vi gick och hos aurora bara gick upp i rök. Ingen mysig fikabricka, inget eget rum, ingen tid att ta in att vi fått barn och njuta. Bara kall hård fyrsal, upp och ät frukost, ta hand om ditt barn, det är normalt att må dåligt.

Efter tre dagar åkte vi hem, hade fortfarande jätteont, men orkade inte vara kvar. Upplevde noll förståelse från barnmorskorna på bb. Tror ärligt talat att ingen ens brydde sig om att läsa min journal. Fick idiotråd som att sitta på hårda stolar för att det skulle läka snabbare (ok kanske det fungerar om man inte har spruckit totalt men det fungerade inte för mig).  De första tre månaderna efter förlossningen minns jag bara med smärta smärta smärta, kunde inte sitta, inte gå, bara ligga. Sedan blev det gradvis bättre och idag har jag inte ont i kroppen men själen den läker ta mig tusan aldrig. Jag har varit hos kurator, hos barnmorskor, jag har prata och pratat men det gör fortfarande lika ont. Det jag kommit fram till är dock att det är eftervården (eller bristen på), som skadat värst. Om jag hade fått lite mer förståelse, ett eget rum, någon som tog sig tid så hade det troligen känts så mycket bättre. Det är ju inga svåra saker det handlar om men ändå fixar inte sjukvården det. Jag förstår att man inte kan undvika alla sfinkterskador, även om man troligen skulle kunna få ner antalet en hel del med bättre teknik etc. Men jag förstår INTE varför man inte kan behandla oss med medmänsklighet och respekt efter förlossningen. Varför man inte kan få hjälp när man ber om det. Fy tusan det gör mig så himla arg och ledsen fortfarande.

Marie Curie; jag förstår så väl vad du menar. Det går nog inte alltid att undvika skador men varför måste sjukvården bete sig som om det inte är nån riktig skada? Om man i alla fall hade fått samma vård som andra får. Min väninnas sambo sågade sönder ett finger för inte så länge sen och det är ingen hejd på vilken specialistvård som bara kastas på honom. Specialist-kirurgi på universitetssjukhus, muskeltransplantation återbesök och all information han vill ha. Jag blir faktiskt bitter när jag hör sånt. Visst är det fantastiskt att han får sitt finger fixat men varför är hans finger mer värt än mitt underliv?

Usch, idag är jag så ledsen, har idag varit på ännu ett meningslöst läkarbesök. Största problemet är att jag i stort sett blev lurad dit i tron att jag skulle få en remiss till Gunilla Tegerstedt. Men syftet var egentligen att typ låtsas vara trevlig och övertyga mig att dom inte har gjort något fel utan att det är bara jag som upplever det så. Jag hade en väninna med  så han var väl ganska trevlig och uppförde sig i alla fall.

Men när man får lov att lyssna på dessa medelålders pösmunkar som är helt uppfyllda av sin egen betydelse så förstår man ju varför förlossningsvården är som den är. Han tyckte t ex att man kan inte undersöka nyförlösta kvinnor (palpera) för att upptäcka dolda skador på sfinktermuskeln för det skulle kvinnorna tycka är "obehagligt" eller de kan bli "oroade".  Ok, om man fick välja, några sekunders obehag eller analinkontinens resten av livet?!

Nej, usch, jag känner mig bara så bitter och helt maktlös mot detta!

Det är dax för mig också nu att leta rätt på någon att gå i samtal hos men jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över denna kränkning helt.

Nej kommer över det gör man nog inte. Men jag hoppas att jag i framtiden kommer se tillbaka på det å inte gråta och va bitter.

Jag va hos kuratorn idag igen. Fick många tips på hur jag ska tänka å förändra min attityd mot mej själv. Jag har tryckt undan mina känslor å förminskat min upplevelse fast som hon säger detta va ett trauma för mej. Hon sa oxå att jag ska tillåta mej att va ledsen för att det blev som det blev. Många i omgivningen menar ju att (i välmening) typ man ska va tacksam för att man har ett underbart barn. Det är man ju, det är ju inte alls det saken handlar om. Han är ju det bästa som hänt. Men förlossningen å eftervården blev skit å inte som jag tänkt.

Nästa vecka ska jag nog träffa min barnmorska som förlöste mej, jobbigt men ett måste.

PimStjärna; oj, vad jobbigt att behöva träffa förlösande barnmorska, det vet jag inte om jag skulle klara av. Risken skulle vara att jag faktiskt bara skulle bli helt oresonligt arg. För hon gjorde så många misstag och hela journalen har hon bara konstruerat utifrån att dölja sina misstag. Vilket gör att jag inte heller kan bevisa vad hon gjort fel.

Det är så hopplöst att vårdpersonal själva får diktera sina egna "bevis" och inget patienten säger räknas. Och varför måste förlossningsvården vara så hård mot kvinnor?

Usch, nu har jag bara huvudet fullt av alla dumheter den där läkaren sa. Ibland önskar man att öronen skulle trilla av så man slapp höra!

Hej! Brukar vara inne här och läsa då och då, och man blir verkligen upprörd över att det finns så många personer som råkat ut för detta och dessutom får ett så dåligt bemötande, och liten förståelse efteråt! 


Fick själv en hemsk förlossningsupplevelse med total SF grad 3, och en massa andra komplikationer och håller med om att eftervården är usel!

Detta är en av anledningarna till att jag bestämde mig för att utbilda mig till sjuksköterska, för att sedan bli barnmorska.  

Jag blir uppriktigt glad över att få veta att en som drabbats av en sr ska bli barnmorska! Du kommer ju då förstå bättre vad kvinnor går igenom och då verkligen vara ett stöd.!! Har en liten önskan om att läsa det men känner att jag inte har tid att läsa så länge :(.

Då vill jag faktiskt hoppa in här i tråden och berätta lite av min upplevelse. När jag spruckit var de ingen som sa någonting till mig mer än att jag skulle iväg och operationen skulle ta en halvtimme. 5 timmar var jag borta.

Efteråt däremot har jag följt upp skadan hos en sjukgymnast, som alla får träffa har jag förstått de som? Hon har varit helt fantastisk och jag är så glad över allt hon hjälpt mig med. Hon har tagit mig på allvar när de gäller allt. Jag har varit hos henne 5 gånger.

Och en sak till. Jag intervjuades av en barnmorska som jobbar på NÄL, sjukhuset där dottern föddes. Det var om just eftervården efter en sfinkterruptur och hur man mått. Både psykiskt och fysiskt.

Jag sa iallafall att jag tycker de är sjukt hemskt att man inte tar mer tid på att förklara för en, direkt efter förlossningen vad som hänt och vad som kommer hända. Många blir bara rullade på Op som om de va världens minsta grej, vilket vi alla vet att de inte är. De sjuka var att alla de andra kvinnorna hade sagt samma sak. Det borde väl få upp ögonen för dom!

Min barnmorska som förlöste mig hade fått en sfinkterruptur hon också.

Så här med facit i hand efteråt - skulle ni gjort något annorlunda? Isf vad? Ångrar ni er vaginalaförlossning?

Jag ångrar inte att jag hade en vaginal förlossning. Värkarbetet t ex skulle jag lätt kunna göra om i morgon om det vore så. Även om det faktiskt gjorde så ont att jag ville skjuta mig. Men jag var aldrig rädd för allt kändes helt naturligt och jag kände tydligt att kroppen skötte sig själv, det var rätt häftigt faktiskt!

Men, när BM satte dit värkförstärkande dropp helt i onödan bara för att stressa på förlossningen, då fick både jag och hela min kropp fullständigt panik. Så det jag ångrar är att jag litade på att personalen gör det som är bäst för mig och inte vad som är bäst för dom.

Skulle jag göra om det igen skulle jag planera allt mycket noga och se till att personalen inte skulle ha utrymme att köra över mig. Jag skulle ta med inte bara min sambo utan även en tredje person som kan vara klar i huvudet och övervaka och ifrågasätta vad de gör. Sen skulle jag även filma hela tiden för att inte personalen ska kunna dölja sina misstag genom att fylla i journalen fel.

Usch, nu låter jag fullständigt paranoid men tyvärr så har jag blivit det pga min dåliga erfarenhet från förlossningsvården.

Tack och lov så får de allra flesta kvinnor en positiv upplevelse av förlossningen.

Tror det tog lite längre tid i mitt fall eftersom jag opererades igen i maj 2011.
Om det var värt det? Jag kan ju inte säga att det förändrar något, det som hänt har ju hänt... Men det som känns bra är att det känns lite som en bekräftelse på att man haft "rätt" eller vad man ska säga.

Det var någon som sa här att om man anmäler så måste man vara beredd på att det tar lång tid, så det var jag beredd på, men anledningen till att jag fick ersättning var för att en muskel inte blivit ihopsydd efter förlossningen och det tog tid innan det upptäcktes och åtgärdades. Så ersättningen var för sveda och värk från förlossningen fram till någon vecka efter sista operationen.
Det enda tipset du kan få av mig är att vara så ärlig du kan med att berätta hur du haft det och hur du blivit bemött och att skriva anmälan så utförligt som möjligt. Lycka till!

Japp, ångrar den vaginala men inte snittet.

Nu är det snart 4 veckor sedan min förlossning. Jag känner mig läkt och de yttre styngen har släppt, men jag upplever att det stramar i ärret så jag duschar gärna varmt 1 gång om dagen och smörjer med babyolja. Kommer den stramande känslan att försvinna eller är det många av er som fortfarande upplever det? Sedan känns det som om "fogarna" mellan benen värker när jag gått en runda eller framåt kvällen, gärna när jag suttit en stund. Detta har kommit de senaste 2 veckorna och jag har fått börja ta värktabletter igen nu sista veckan. Har det med bristningen att göra? Och är det vanligt i början att det går lite upp och ned, för det känns sämre nu än för två veckor sedan.  

Har varit inne och läst "er" tråd hela graviditeten, och det är jag faktiskt tacksam för.
Fick förra lördagen en pojke och fick en ruptur grad 4 (tror jag) + att jag sprack uppåt ena yttre blygdläppen och fick ett riktigt dåligt bemötande, operationssjuksköterskor som skrattade och skojade om mig (undrade vilken genväg bebisen tagit osv.), olika information om vad som gällde och som på toppen på I:t mådde bebisen riktigt dåligt och jag fick inte se honom (eller ens veta något om honom på över 8 timmar) och ingen som egentligen förklarade för mig vad som hänt, hade jag inte vart här inne och läst hade jag inte haft en anning om vad som hänt mig och inte heller vågat fråga, nu har jag tjatat och gnatat och fått löften om bra uppföljning och verkligen pratat av mig, men känner mig så oerhört snuvad på så många saker och antar att man har en riktigt tuff tid framför sig.

Återkommer säkert med en miljon frågor in hit när jag hinner landa här hemma, kom hem idag och har sån ångest över att folk vill komma hit och titta på bebisen, jag skulle ju gärna vilja visa upp honom, men hur tusan ska jag vilja ha folk hemma när jag läcker det ena än det andra? Och knappt kan sitta / gå.  Och likadant med att gå och handla, eller ta en promenad, när har ni kunnat börja vistas bland folk?

Soda,

Vad ledsen jag blir för din skull. Att skoja om dig när du ligger och ska bli opererad är de värsta jag har hört. Jag hade anmält sjukhuset för sjuk kränkning. Usch vad dåligt! :(

Soda; det där lät helt förskräckligt smaklöst, hur kan man tro att man kan skämta på det sättet? Hoppas att du orkar att ta upp det med sjukhuset och anmäla senare när du mår bättre.

Tur i oturen att du var lite förberedd så du redan från början är inställd på att man måste själv tjata och ta reda på allt.

Hoppas att din bebis mår bra nu så ni kan få ha lite mysigt tillsammans hemma. Ja, det blir besvärligt med besök för det är inte kul att prata om sånt här med alla. Kanske du kan låta bara närmaste familjen komma, kan din sambo berätta vad som hänt om du själv tycker det är jobbigt?

Du ska inte tänka på att gå och handla och annat utan försöka att ta det så lugnt du kan och vila/ligg ner för att inte belasta bäckenbotten. Tänk på att det är muskler som gått av där och måste få tid att läka innan de utsätts för belastning. Det kommer att göra ont ett bra tag. Jag låg i sängen med en "isbinda" mellan benen mest hela tiden. Ligg och amma om du kan.

Grattis till din bebis i alla fall, det ska man inte glömma i allt elände!

Grattis till pojken :) Jag beklagar verkligen det dåliga bemötandet du fick av operationssjuksköterskorna, samt att du inte fick någon information om vad som hade hänt med din lilla gosse! Och jag är ledsen för att du fick en så pass allvarlig komplikation. Ett tips är att prata med den förlösande barnmorskan eller den barnmorskan du hade på MVC sedan när allt sjunkit in lite. Just känslomässigt har det gått upp och ned för min del. Det är 4 veckor sedan jag fick min sfinkterruptur. 

Redan efter några dagar kändes det bättre för mig och jag kunde röra mig lite mer (med smärtstillande), dock brast det när jag kom hem och jag inte hann till toaletten. Då kändes det som om jag aldrig skulle kunna bjuda hem folk eller vara ute bland människor igen och att mitt liv var förstört. Vissa dagar känns det fortfarande så men jag har fler bra dagar än dåliga och det blir bättre! Vänta med att bjuda hem folk tills du kan gå och sitta bättre. Och framför allt mår bättre. 

Jag har världens bästa man som tagit nätterna så att min kropp får den sömn den behöver och så att jag kan läka ordentligt under natten och slipper upp ur sängen och slita i skadan. Har du möjlighet till sådan hjälp så ta den!

Hoppas att du snart får må bättre och får den hjälp som du behöver! Kram