Stänga in på rummet?

Självklart förstår barnet, även om det inte förstår fullt ut.
Var ska man börja, om inte direkt, med att prata med barnet? Ska man vänta tills det är 15 år och verkligen kan förstå att det gör ont på syskonet/kompisen när h*n slår? Nä, visst ja, då har h*n inte längre några kompisar, de försvann när h*n var 5-6 år pga att h*n slog dem...

Till och med min utvecklingsstörda son fattar sånt här, så klart "normalstörda" kan förstå det också!

Självklart ska man prata med sina barn från det att dom är väldigt små. Problemet är ju att barn har olika temperament och persnlighet och därför regerar olika.

Jag har tvillingar på 4,5 år. Mitt ena barn är en lugn liten filur, eftertänksam, lite försiktig, mycket receptiv och har ett väldigt jämt temperament. Så har hon varit sedan hon var väldigt liten. Mitt andra barn är vääääldigt fyskiskt aktiv, impulsiv, har en enormt stark vilja, är väldigt känslosam och växlar snabbt mellan glädje och ilska, reagerar blixtsnabbt på stimuli och har varit så sedan han var väldigt liten.

Jag har sedan barnen varit små pratat med mycket med barnen. Lilla tjejen har sedan hon var liten lyssnat uppmärksamt och (oftast) förstått och följt mina direktiv. Lilla killen har sedan han var väldigt liten haft svårt att hitta ro att lyssna. Det är in i det ena örat och ut genom det andra. Han har dessutom haft väldiga problem med att acceptera andras vilja, det är han som gäller annars blir han vansinnig. I situationer där han är upprörd blir han ofta fullkomligt GALEN är man pratar med honom. Håller för öronen, vrålar och om man inte slutar prata med honom så ger han sig på en fysiskt.

Jag har aldrig stängt in honom på rummet. Däremot har jag lyft iväg honom till hans rum när han gått till fysiskt angrepp på sin syster eller när han på andra sätt betett sig på ett sånt sätt att han förstör för alla andra i familjen. Ibland har han stannat på rummet tills han lugnat sig, men oftast slutar det hela med att jag får sitta med honom tills hans raseriutbrott är över, vilket brukar ta uppemot 1 timme.

så skulle jag också göra i din situation. men då handlar det ju inte om att stänga in för uppfostringssyfte. det är ju vad som diskuteras i tråden.

Ja, det vet jag men sedan kom diskussionen in pa huruvida man stânger in barnet pa rummet överhuvutaget eller ej.

ah, då har jag missat det. jag pratar om i uppfostringssyfte. Nu har jag ju dessutom bara 2 barn, inte 3.

jag ser helt enkelt inte anledningen till att stänga in ett barn på rummet i uppfostringssyfte... som sagt, jag tror stenhårt på kommunikation, det är långt mkt bättre att ta bort barnet och prata med det.

Kommunikation är bra men som sagt, den man talar till maste lyssna för att det ska ha nagon verkan. I sonens fall är det ibland bättre, eller enda sättet att vänta till han lugnat ned sig.

varför inte sitta med honom tills han har lugnat sig då?

Det kan man göra om vi är hemma båda förâldrarna men det gör ingen större skillnad. Oftast blir han bara argare. Bättre att han far lugna ned sig själv med nagot annat. Dock inte pa sitt rum sa det har egentligen inte alls med ts att gôra

ja alla barn är ju olika. Självklart ska barnen få ha rätt att vara arga, och få avreagera sig genom att tex ligga på golvet och sparka runt. så länge de inte skadar sig själva, någon annan eller någonting så är det helt ok.
själv väljer jag att sitta med när det händer. förr eller senare lugnar han ner sig, och då pratar vi. sen blir vi vänner igen och kramas och pussas och så fortsätter vi med vardagen.