Bråk och trots... :-(

Inte mycket till tröst kanske, men hon låter som en helt normal 3-åring... det går över snart (men då kommer andra problem istället... hihi...) Bara att härda ut.

Hej,
Vi har det likadant. Min sambo fick spelet i helgen och undrade om det verkligen skulle vara så här... phu...

Vi med. Dock har hon varit enveten sen dag ett så det här med trotsen känns inte lika "hemskt". Skillnaden nu är att hon gör saker helt nonchalant. Idag hällde hon vatten rakt ner på golvet och tittade på mig för att se hur jag reagerar. Och så har hon fått för sig att hon ska hon gå med myrsteg vart vi än ska och så blir hon skitarg om man går fortare.

Vi försöker verkligen välja våra strider, för skulle vi säga till om allt skulle det bara bli nej, nej, nej hela tiden. Och sen är hon vääärldens charmigaste också. Man åker som berg och dalbana hela tiden. Inte undra på att man får rynkor.

ÅÅhh, vad skönt att läsa det här! Jag känner mig ibland helt matt efter den senaste dusten med min 3-åriga lilla tjej. Min son var aldrig såhär, så det kom lite som en chock. Men som 'busungar' säger så är även min dotter en solstråle lika ofta. Väldigt upp och ner (och skrik och bråk och sång och dans, pust) här hemma ;)

ja det är faktiskt så här... det är inte lätt att vara varken vuxen eller 3,5 år.

Men små knep kan man ta sig ur det värsta och det kan ju låta lätt men det är fortfarande himla svårt och jobbet, det är ju en omställning.


Det handlar mycket om hur man själv gör och säger... för man leder ju barnet väldigt mycket med sina egna handlingar.

Jag har lyckats undvika en hel del bråk å trots genom några enkla knep...

säg inte ordet NEJ.
Faktikst försök att undvika det till 100%. säg det enbart när barnet gör sådant som är totalförud som tex slås, peta elkontakter, springa över gatan. Annrs sägi nte det ordet överhuvudtaget.  En bra grej är att börja alla meningar med ordet JA istället.. 
Om man tänker så, så måste man klura ut vad man ska säga.. MEN det hjälper faktikst!
om barnet säger.. får jag godis..en onsdag före maten... säg  åhh så bra ide..  vad gott det låter.. vi fixar det till lördag..   höj upp barnet för deras ide.


Hota inte.
Säg inte.. om du inte äter maten så blir det inte.... utan säg.. om du äter maten så får du...
vänd allt så att det blir poitivt instället för negativt.


Jag brukar säga att man ska vara en vägvisare.. och inte en förbudskylt.
säg inte vad barnet hela tiden gör fel eller intefår göra..  led det rätt genom att visa hur man får göra, hur man gör rätt etc...

OCh sen så är det vitkigt med beröm.
Överös det med beröm!


Och låt inte de små sakerna vara enkamp.. välj dina fajter noga.. du kan tex göra så här att använd en äggklocka.. ställ den på 5 minuter.. och säg att när klockan ringer då är det mammas/pappas tur att borsta tänderna på barnet.
Barnet vill borsta själv.. låt det öva själv.

Göm kethupen och säg att den är slut om den är ett tjat.

Ta fram 2 högar käder och låt henne välja käder bland dem.
tröjanr 1 eller 2? sånt gör valet lättare. eller låt hennevälja själv i sin garderob.  det är väl inte allt i världen omde väljer själva.
ta bort de kläder som inte passar för årstiden.

Tack för alla svar!
Nu känns det bättre, när jag fått läsa era svar...
Vi försöker också välja våra strider men det är svårt att vinna, vilken strid man än väljer!

Känner igen mig , det är så jobbigt vår son blir fullkomligt galen till o från. Antingen skitglad eller skitsur. Aldrig mittemellan känns det som.
Jag vet inte vad man ska göra för han nästan "låser" sig o lyssnar inte alls, bara strejkar. Jag har nu börjat gå därifrån och säga att han kan komma tillbaka då han slutat bete sig illa. Det funkar i bland men inte alltid.
Han låter som att han ska riva huset då han sätter i gång så man blir måttligt trött. =/

TS nu förstår jag inte vad du menar.. jag tror att om man ställer in sig på att den fajt man väljer ska man "vinna" så har man lite fel inställning.
Jag tror att den fajt man tar ska man lösa... inte vinna.
Det handlar inte om vinnao ch förlora.. det handlar om att bugga upp ett samspel och kommunikation er emellan.

tex.. omdu står och lagar mat så kommer din dotter och ber om en macka.. trots att  maten är klar om 5 minuter.. tror du.. så du säger nej det är mat snart...
Sen visar det sig att potatisen inte alls var klar kokad utan behöver nästan 20 minuter till på sig (det var visst stora potatisar..) hur ska du göra nu.. stå vid ditt nej för du har sagt nej och det är dumt att ändra det till ja.. ska du ha en vrålhångrigt barn då för att du ska vinna.??

Om du istället svarar din dotter att..  jag tror maten är klar om 5minuter då blir det mat i magen.. så kan du faktikst säga efter 5 minuter till henne att.. oj potatisen varf visst inte klar alls.. ville du ha en liten macka som du frågade efter för hon var så hungrig..

Ingen har vunnit utan ni har kommunicerat med varandra umed försåelse och utan att vara negativa.

Det är bra att barn lär sig nej.. men det är inget ord vi måste säga till barnen jämt, utan vi kan prata med dem utan detta ord.
Ofta brukar det ju bli som så att när vi sagt ordet nej slutar barnen lyssna och även omman säger positiva saker efter nejet så hör banren inte det..

Så fokusera inte på att vinna, utan på att ni inte bråkar hela tiden.
Då försvinne nog känslan av att det blir fajter oftao ch man ställer mer in sig op .. hur ska vi lösa det här..

mina barn älskar att jag frågar dem vid matbordet..  efter 2år med frågorälskar det fortfarande detta.
De får frågor av alla möjliga slag.  menför att få en fråga måste de ta en tugga..
fråga om allt mellan himmle och jord..om deras dag, om prinsessor och prinsar, om pippi, bamse, emil,  å alla kompisar och räkna till 20 , gör alfabetet mm...

en tugga ger en fråga.. och rätt svar ger aplåder och skratt...
Och så har matstunden förvandlats frånen tjatig stund till en trevlig måltid där barnen får säga alla sina tankar och äter maten tillsammans.

igr tror jag vi satt vid matbordet i 1timme.. de åt mat, efterätt... satt å ritade när jag städade, pratade, lyssna på musik mm...

Min dotter vägrade ta på sig byxorna igår när vi skulle åka till barngympan. Efter bråk slog hon till mig! Då rök hon in på rummet och det blev ingen gympa för henne. Att slå mig kan jag inte acceptera. Tror ni hon blev ledsen och skämdes? Nähä då, hon tog fram sina pennor och ritade på väggar och lister. Gissa om jag blev glad??? Kan väl säga så här - det finns inga pennor mer i hela huset.
Grejen är den att det var över ett halvår sedan vi hade ett sådant här bråk. Vi kan vara osams ibland, men aldrig så här. Så det känns väldigt skönt att höra fler som inte alltid har det så underbart och perfekt. Tack underbara människor för att ni finns!

Oj vad bra det lät...men vad svårt att aplicera på redan invanda mönster!! Men deta ska jag prova helt klart!!

Har också en förtjusande, underbar och helt klart blocket-annons-klar 3½ åring som är trotsig.
Men det tuffaste i vårt hus är än dock hur hon agerar med sina syskon.
Har en blivande 13-åring som 3½-åringen kivas mest med och en blivande 1-åring som 3½-åringen är "elak" med....fast hon älskar ju de båda sanslöst.

Ska försöka börja med det tänket du formulerat så bra....Tack för bra tips och ideér..

Det är jättesvårt att inte säga nej och att inte säga INTE.
det är en lång övning för oss vuxna.. men när det sitter hos dig så säger det bara vips så vänder barnet i sitt beteende.

jag hittade länkar om just förståelde om ordet inte... då någon annan i en annan tråd frågade efter grunder när jag sa att barn faktiskt inte förstår ordet inte.

www.vemuppfostrarvem.se/

www.vemuppfostrarvem.se/7.html

bjornfant.se/2005/04/vi-forstar-inte-ordet-&r..."

(om inte den nedersta länken fungerar så är det för att citatteknen inte kommer med skriv dit ett citattecken efter ordet inte då eller kopiera länken)


Jag har själv varit där.. jobbat med att ändra mitt språk och inte sett någon ändring alls på barnen.. det tog nästan 2 ånader för mig att arbeta in ett bra språk.. sen fattade jag liksom att när JAG kunde min sak.. så ändrade sig barnen på en dag nästan.
Så jag lärde mig att faktikst så är barnen en spegelbild av oss vuxna.. de är som vi lär dem att vara..  något viktigt att förstå för om man bara ser att man ska ändra barnet så kommer man inte komma någon vart alls utan den stora färändringen sker hos oss själva.

Visst låter det hårt.. att inse att det var jag som gjorde fel.. men jag gjorde inte fel.. jag visst inte bättre förrens någon gav mig verktygen att arbeta med.

Du får gärna skriva till mig om hur det går.

Jag gör fortfarande fel... i morse frågade min 4åring mig om han fick ta kaka kl 07.. - "inte nu" svarade jag halvsovande... vad har sonen hört.... NU?? säger han... jag insåg snabbt mitt misstag och svarade... du får kakorna efter vi ätit middag. Han gick ner och åt ett äpple istället.

Har redan provat flertalet gånger och det fungerar jättebra, får fin respons från henne. Min man blir dock den svåra med detta då han i 38 utav 40 meningar inkluderar "inte" och "nej" till dottern.
Tänkte om jag visar ordagrant att det fungerar så kanske han nappar...för det är oerhört jobbigt att som åskådare se och höra vad mycket negativt han kommunicerar till henne.
Hela pappa-iten dryper av negativitet ju och det är oerhört synd.

Så nu ska här arbetas

Tack än en gång och TS, prova du med....tar säkert sitt tag, men som sagt, jag ser redan nu på kort tid en klar förändring i hennes respons.

Fråga pappan hur han skulle tycka det vara att jobba med sig själv som arbetsgivare.
SKulle det vara ett arbete han såg fram mot att komma till varje morgon.. eller skulle han önska att han faktikst inte jobbade där.. men han kan inte sluta för han har inget val.. typ att ha är fast där för evigt.

vil han ha en arbetsgivare spom jämt sa... ja ha.. gör du inte så här blir det ingen lön denna månad.. som upprepade det varenda dag 40 gånger..

en arbetgivare som suckade så fort han visade vad han hade utfört för arbete och sa..ja ha.. det var inte bra det här.. nej det duger inte.. du kan inte, du är dåligt.. mm..


jag tror att då skulle man nog bli helt rabiat och.. ja göra uppror.. vilket barnan faktikst gör med sitt trots!

visa han länkarna jag skickade.

sätt ett streck varje gång ni säger nej eller inte.. så får man se hur mycket negatvitet ett barn får höra varje dag.
Men visst e det svårt att se att det är man själv som måste förändras.
och jag tror att för att se reslutat måste ni BÅDA jobba efter samma sak..
annars blir barnet förvirrat.

det finns massa med små fina knep man kan ha för att undvika trotsen.
fråga inga frågor som barnet måste svara ja eller nej på.
fråga inte.. vill du ha sås.. fråga.. vart på tallriken ska jag lägga såsen.
fråga inte..  vill du städa.. säg rakt ut... nu ska vi städa.. vart ska den här ligga tycker du?
när barnet får frågor som de inte kan svara ja eller nej på.. letar de efter ett svar.. följden blir att de visar vart de vill ha såsen på tallriken. och att de städar rummet efter vart de tycker sakena ska ligga..
Det lilla kan ju barnet få bestämma själv.

ställer du en fråga som.. ska vi ta på overallen (-10 grader ute) när ni ska ut och barnet säger nej.. vad gör du då?
barnet har fått en fråga att bestämma.. och har sagt nej.. du är fast  och måste gå emot barnets nej.. och får då trots.

Du ska ställa frågar så att barnet VILL..  koncenterar dig i så fall på det osm händer efter overallen är på.. ska vi ta vagn eller pulka till ica.. ska vi ta bussen eller gå till ica..
i och med att barnet svarar att de vill åka buss till ica så vill de gå ut och kommer ta på sig sin overall.. med eller utan din hjälp.. för de har bestämmt att de vill åka buss.

Min 2-åring gör följande varje dag:

----häller ut vatten/mjölk han inte vill ha över köksbordet,golvet ..säger sedan "torka" --vilket han faktsikt gör själv om man ger honom papper eller en trasa.

---vägrar ta på sig ytterkläderna, slingrar sig sprakr och skriker. Numera får han bara mössa,jacka o skor. termobyxorna får ahn vara utan tioll dagis-ger glatt personalen uppgiften klä honom

---vill inte gå och lägga sig-någonsin. Blir alltid man får säga "X kan du släcka lampan?" så gör han det och då passar jag på lägga honom i sängen.

---vägrar gå upp för trapporna i huset---får bära en 15 kgs unge varje dag 3 tr upp.

---vill inte gå in--får bära in honom.

Så här håller det på.Oavsett vad jag säger/gör.

Vi får ju inte glömma heller att våra barn är personligheter. "Behandla inte andra som du vill bli behandlad, behandla dem som DE vill bli behandlade". Min dotter har ärvt mitt temperament och min positivitet. Hon är en "kopia" av mig som barn.

Hon tänder till på två röda men kan bli glad igen lika fort. Har hon bestämt sig för en sak finns inget i världen som får henne att ändra sig. Precis som jag, tror aldrig jag blivit övertalat till något annat än det jag bestämt mig för.

I hennes fall har jag lätt kunnat tänka hur jag själv vill ha det och hur jag själv funkar och förstår hur det känns för henne när argadrenalinet går rakt upp i huvudet på en sekund. Många "strider" blir mycket mildrare då man förstår det.

Svårare kommer det nog att bli med sonen som verkar mer bli som sin far....lugn som en filbunke men när han väl tänder till är han långsint och tjurig. ;o)

Å vara pedagogiskt riktig i alla sammanhang? Nä...pust! Det har jag lagt ner för länge sen.

Bonnieloveskin!! Underbara svar du givit.
Dom är helt klockrena och dom fungerar!!
 Positivitet!!!!
 

ÅH, det där känner jag igen. Fyra trappor utan hiss... Vi räknade trappsteg och vilade när det behövdes, hejjade på massor och talade om att vi faktiskt inte orkade bära honom hela vägen. Det tog tid att ta sig upp för alla trappor (ner bar vi rätt länge eftersom vi inte ville att han skulle snubbla och ramla ner till våningen under) men det var SÅ värt det. På köpet fick vi en 2½åring som kunde räkna till 20. =)

En unge som inte vill följa med in skulle jag lämna ute. Givetvis bara en kort stund och under smyg-uppsikt, men ändå - ok, då går jag in då, hejdå så länge! det har funkat på alla ungar jag känt utom en - min systerdotter som är självständig och envis som synden från den dag hon föddes. Vi gjorde så på stan en gång när hon var typ 3 och inte ville följa med oss. vi sa hejdå och gick runt hörnet där vi kunde ha uppsikt över henne genom ett skyltfönster. Ungjäveln knatade glatt iväg till ett gäng ungdomar och stod och hängde med dem i nån minut och verkade inte ha saknat oss nämnvärt när vi hämtade henne. Gah!

Annars är jag mycket för att inte skapa situationerna där barnet strular, i den mån de går att undvika ...
Häller barnet regelmässigt ut mjölk över bordet skulle jag sluta hälla upp mer än kanske nån cm åt gången i glaset. Hellre att han/hon får be om mer än att välta ut det som är kvar. Det är inte ok, ens om man torkar upp det själv.
Pennor och sax finns fortfarande inte inom räckhåll för 5åringen, utan han får be om det när han vill rita eller pyssla. Det börjar väl bli dax att ge honom tillgång till det utan vår inblandning, men vid första streck eller klipp på annat än pysselmaterial åker sakerna upp på översta hyllan igen, och det skulle inte vara JAG som skrubbar färg från väggen...

Jag har varit så pedagogisk fram till nu när han är snart två år. Det håller inte längre att alltid vara lugn och resonera. De måste få veta att de kliver över gränser och att folk blir förbannade när man bett dem sluta, avlett uppmärksamheten, varit kreativ så man spyr på sig själv.

Nånstans går ju ändå gränsen!

Jag ger inte min son mer än han kan klara av. Häller jag upp för mycket mjölk så blir det ju större pöl om han välter den. Ger jag lite i taget så hinner det oftast inte hända såna olyckor. Han gör inte sånt med flit tack och lov.

Han får inte rita utan sträng bevakning. Har tyvärr varit lite okoncentrerad vid två tillfällen och jag tackar Gud att han inte målade på sofforna utan på möbler man kan ta bort det från.

Min väldigt bestämda och viljestarka, kreativa och OFTAST helt underbara son behöver lite tydligare gränser och raka besked. Mycket går att resonera med men ibland så vill han nog veta lite mer exakt var gränsen går till att man blir förbannad.

Barn måste lära sig alla känslor.