Jag vet inte vad vi ska göra, hjälp!

Du skriver att hon är väldigt mammig, vilket jag kan förstå (plus att hon varit sjuk mycket). Men har du frågat henne varför hon inte vill vara hos sin pappa, den egentliga anledningen? Eller är det bara för att hon vill känna tryggheten från dig när hon är sjuk?
Kanske att ni kan hitta på något tillsammans till en början, så att er dotter kan vara med sin pappa när du är med och att du sedan tar med henne hem?
Nu vet ju jag inte alls hur pass nära relation hon har med sin pappa, men så småningom kanske hon känner sig lika trygg hos honom som hos dig?

Har inga superbra råd att komma med då jag ej varit i liknande situation, men detta kanske bara är en period? Eller har det varit så väldigt länge?

Hej, jag är själv skillsmässobarn. Min spontana tanke när du säger "det är jätte viktigt att hon är hos båda föräldrarna" - för vem? Självklart är det så att barnen ska vara med båda sina föräldrar men måste det vara varnannan vecka och även om det ska vara varannan vecka så kanske du och pappan kan släppa på det ett tag. Jag vet inte, men ibland känns det som att vi vuxna/föräldrar alltid ska göra allt rättvist och lika hela tiden istället för att släppa på det. Känner hon sig lugn så kanske det är det viktiga om hon får vara hos bara dig ett tag. Att slippa alla tankar på att flytta sig mellan dig och pappan.

Tack för ditt svar! Vår familj och pappans familj har en jättebra relation idag och kan prata om allt som rör barnen. Jag sätter alltid mina barns bästa framför mina egna behov och skulle aldrig komma på tanken att göra annorlunda. Jag har aldrig någonsin tänkt att det ska vara "rättvist" utan att barnens behov ska komma främst. Vi har gått hos familjerådgivare där jag framfört min önskan att barnen ska vara mer här de perioder som dom har ökat behov av det...INGEN terapeut har tyckt att detta är en bra idé, ALLA terapeuter har sagt att det enda som är viktigt är att mamman och pappan är överrens, sen hur boendet ser ut spelar mindre roll. Barnens pappa är rädd att barnen ska tappa mer och mer kontakt med honom om dom är mindre hos honom. Barnen är varannan vecka men sen byter vi 1 dag mitt i veckan bara för att det inte ska bli så lång tid ifrån varandra....men sen är dom ofta hos oss ändå någon dag på helgen och någon extra dag i veckan. Jag tänker att det är viktigt att man har bra kontakt med båda sina föräldrar...men det behöver inte betyda att det är millimeterrättvist med dagar och så. Det är verkligen jättesvårt det här, för det mesta så löser det sig med att vi hämtar det barn eller båda barnen som vill hem men det är oftast på kvällen vid läggning som känslorna kommer och då är det oftast bäst att dom försöker somna där än att jag ska åka och hämta dom sent på kvällen....som sagt, jag längtar till dom är lite större och bestämmer mer själva...

Kram

Men varför säger terapeuter och familjerådgivare att det är en dålig idé? Förstår inte alls. Det är väl självklart att boendet spelar roll! Jag hade aldrig klarat av att lämna min dotter till sin far om hon varit hysterisk, då kan det umgänget faktiskt vänta. Hon ska inte behöva lida över att vi inte bor ihop och jag tycker det är viktigt med en fast punkt - vilket hon fått här. Om nu dottern vill vara hos sin pappa så visst, toppen. Jag försöker uppmuntra detta men då de (far och dotter) inte har någon bra relation fungerar inte detta något vidare för oss. Ni verkar ju kunna prata bra vilket jag tycker är jättebra. Tror däremot att kvalite är bättre än kvantitet så att det är bra hos pappa är bättre än att barnet är där lång tid. En sista undran också, du säger att du längtar tills dom är större och bestämmer själva - varför vänta? Kan det inte vara bra om barnen är med i diskussionen? Eller är dom inte mogna nog? Naturligtvis ligger själva huvudbeslutet på er föräldrar men att barnen inte har något att säga till om låter lite tråkigt. Det är ju deras liv! Sen är barn olika och vad som fungerar på min dotter kanske inte alls går för din. Önskar dig i varje fall lycka till!

Jag håller helt med dig, men eftersom att barnens pappa inte håller med mig så kommer vi ingen vart i den riktningen tyvärr....och jag tycker absolut att en 6-åring kan bestämma själv, eller iallafall ska få vara med och påverka själv....men det tycker inte pappan heller...så, därför längtar jag tills dom blir större då det är oändligt mycket svårare att köra över en 10-årings egen vilja och förmåga att förklara sig...


kram

ett tillägg...jag förstår inte heller hur dessa familjerådgivare resonerar, det absolut viktigaste är att mamman och pappan är överens enligt dom...för mig är det att barnens känslor och upplevelser ska stå i fokus...och att dom vuxna får anpassa sig...men jag är hittills väldigt ensam om att tycka så...