Men då så, det är en trotsålder som de andra, fast med den skilldnaden att nu är de små liven så mycket svårare att "styra". De behöver oss jättemycket, fast de kan önska oss ditt peppern växer, och värre därtill. De testar de absoluta gränserna, kollar om vi håller som en vuxenförebild. Gör vi inte det, så får vi höra det, om o om igen. Så länge det håller sig någonlunda inom ramarna för det man kan stå ut med, då kommar man även att klara alla de små utbrotten. Men skönt att höra att ni har mysstunder, ta' väl emot dem! Även om det några sekunder innan kan ha' varit världens cirkus.. Min kan skifta humör, på 2 röda. Ena sekunden är hon en välinförmerat politiker, nästa en liten skrikunge som gnäller och piper, sen säger hon "förlåt...tanten".
Försök att håll kvar så mycket humor som möjligt, men ta' henne på "djupaste" alvar när det gäller. Det kommer att gå jätte bra, tro mig!
