"Grattis, kära mamma - Gud, tio barn, gissa vem som blir underbart avundsjuk?
Av fula ord ska man göra en mycket stor affär, anser jag. Även om man tycker mycket av tjatet verkar både tröstlöst och meningslöst, är det inte förgäves. Någonstans i ryggmärgen sätter sig tillslut en spärr, och även om de ömma föräldrarna inte märker skillnaden ett skvatt, kommer de små liven att bli världens moraltanter (gentemot andra): "Så där SÄGER man inte!"
Inför småsyskonen är det ju också inte bara alldeles utmärk utan direkt nödvändigt att ni klart markerar var gränsen går. Men det räcker som sagt inte bara med en gång utan krävs i runda tal trehundratusen ...
Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!
Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.
"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...
Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"
När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!
På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"
Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."
Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.
Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.
Kram!
Anna Wahlgren"
AW på AFF innan de tog bort det.
