Sonen på 16 månader har alltid varit extremt viljestark! Så fort han inte får sin vilja igenom skriker han ursinneslöst och slutar egentligen inte förrän det blivit som han vill. Vi går ständigt med öronproppar här hemma. Han vill alltid bli buren och det räcker inte med att sitta i knäet utan han vill vara i ständig rörelse, så har det alltid varit, annars blir han totalt vansinnig. Skrik och gnäll är det hela dagarna. Ibland kan jag locka honom ner på golvet för lek och det kan fungera några minuter innan han bryter ihop och vill bli buren igen, runt runt runt.
Hemmet står still. Vi får inget gjort. Precis allt, laga mat, tvätta, dammsuga, ska göras med sonen på armen, vi får inte stanna en sekund. Jag har fått sned rygg konstaterat. Storasyster på 4 år glöms bort totalt. Hon är dessutom lätt autistisk men världens lättaste match jämfört med lillebror (som dock inte uppvisar tecken på autism).
Nyligen började sonen på förskolan och det är samma visa där, han blir totalt knäckt om han inte blir runtburen och personalen har förklarat så fint de kan att han är väldigt krävande och att de inte har resurs till en personal som ständigt bär sonen.
I övrigt är han en normalt utvecklad pojke, kan några ord, förstår mer än så, babblar hela tiden i kommunikation med oss, fin ögonkontakt, motorik, sover på dagen samt hela natten i sträck etc. Godkänd av BVC men så fruktansvärt krävande. Jag och pappan bryter ihop allt mer, gråter när inte barnen ser, erkänner för varandra att vi inte längtar hem efter jobbet. Det tog mig fem minuter att skriva det här och sonen ligger i en hög på golvet och skriker så rutorna skallrar, jag bröt hans behov av att bäras runt i en ständig förflyttning. Tårarna sprutar på oss båda, fy fan när arbetsdagen är slut alltså, då börjar jobbet...
Vad vill jag nu då??
Jag tror knappt att någon varit i liknande sits, även personal på dagis med en jävla massa erfarenhet är lite småchockade. Vad fan ska vi göra?? Hur blir det? Börjar snart knapra piller...
