Tycker du att 1-åringar ska gå på dagis?

Den här bloggen är så störig enligt mig:
hemmaforaldrar.blogspot.com/

Ord som dessa:

"Frågan är väl också varför det är så extremt störande för vissa föräldrar att en del barn får stanna hemma längre än ett år och så extremt störande att en del barn hämtas tidigare på dagis? Samma föräldrar är ju supernöjda med att ha barnen på dagis långa dagar säger de - så varför bry sig så mycket om att det finns föräldrar som vill avstå, vänta eller ha barnen där korta dagar?"

Vad handlar bloggen om? En så extrem "vi och dom-mentalitet" genomsyrar bloggen så jag blir illamående. Varför lägga orden i munnen på en obestämd massa föräldrar? Varför inte prata för sin sak utan att fördöma andra?

I bloggen gör man sig också viktig över att det finns föräldrar som handlar utan sina barn?! Vad handlar det om?! Jag ser det som omtanke med barnen att de slipper släpas in i en butik i rusningstid direkt efter dagis. Eller att en förälder kan behöva egentid. Är det konstigt? Älskar man inte sina barn lika mycket då? Det luktar präktig lång väg och den förälder som joggar två mil innan barnen vaknat och medans degen till frukostbrödet står på jäsning så att barnen kan få dagsfärskt bröd till den perfekta och heeelt ostressiga morgonen som punkt ett på dagens schema tror jag inte gör ett bättre jobb som förälder i längden. Jag har också småpräktiga ambitioner men väljer de som jag verkligen tror gynnar mina barn. Vill man göra ovanstående är det fint enligt mig men inte det enda rätta.

Vet inte riktigt vad du ville säga med det... hur som helst är ju 8-9 barn fortfarande inte samma sak som 10-13...

Vi kanske pratar förbi varandra men jag tolkade ditt inlägg som att du tyckte att jag överdrev när jag sa att det finns många förskolor med alltför stora barngrupper och tyvärr så tror jag att föräldrar sätter sina barn där ändå. inte för att de är elaka, inkompetenta eller inte vill sina barn väl...

... jag tror att de gör det därför att de fått höra att det är ok, att det inte är någon fara och för att väldigt många andra gör det... och för att media inte uppmärksammar och kritiserar det här med stora barngrupper så som de skulle behöva göra.

Stora barngrupper leder till stora problem men förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag... hur många föräldrar känner till det? Eller att de saknar skydd i en Lex Sarah lag, där personalen är skydlig att anmäla brister? Eller att det bara i Uppsala län tappas bort 5-10 dagisbarn i månaden..... men att Skolverket inte för någon statistik över hur många barn som tappas bort eller rymmer?

Det finns mycket på nätet man kan störa sig på och bloggar i synnerhet, om man nu har en annan åsikt än den som bloggar.... men vem läser en blogg.... ytterst få.....det viktiga är ändå att officiella sidor som syftar till att ge föräldrar information är objektiva och sakliga och det är inte sajten Growingpeople t ex trots att den når ut till alla BVC, förskolor, skolor och föräldrar då den ligger under Sjukvårdsrådgivningen.

Jag är inget fan av dagisstart vid 12 månaders ålder. Mina barn har börjat/ska börja vid 18 månaders ålder. Vi kör då 8-15 fyra dar i veckan med ledigt en dag mitt i veckan. 18 månader är ju också tidigt men förutom på FL tycker jag de flesta barn verkar börja på dagis nånstand mellan 12 och 20 månader.

Om barnet inte ska vara på förskola förutsätter det ju att någon eller båda föräldrarna inte jobbar (såvida man inte har en far- eller morföräldrer el dyl som kan vara med barnet när föräldrarna jobbar). Visst är det en förmån att få vara med sitt barn, men nu ska ni få höra på nåt hemskt: både jag och min sambo gillar att jobba och längre än ett år var har vi svårt att tänka oss att vara borta från jobbet (när vi sen går tillbaka båda två blir det på deltid, 80 % var). Bland dem som är hemma längre, tills barnet är kanske tre år eller ännu äldre, finns det säkert de som delar helt på ledigheten. Men jag är rätt övertygad om att det oftast är mamman som är "hemmaförälder". Det är alltså hon som tar ansvaret för att barnet inte ska behöva gå på dagis. Man kan lite slå sig för bröstet och prata om hur hemskt det är med föräldrar som sätter barnen på dagis. Men papporna i de här familjerna, de behöver ju inte ta nåt ansvar. De får jobba och slipper dåligt samvete för de har ju en fru/sambo som ställer upp och går hemma år ut och år in. Dvs papporna är som jag och min sambo, de gillar att jobba med allt vad det innebär av "vuxenliv", intellektuell utmaning osv. Till skillnad från mig och min sambo har de dock en fru som i våra ögon gör lite av ett offer, dvs är hemma. Nu tycker kanske inte hemmaföräldern att det är ett offer och därför funkar det så bra i deras familjer. Men det är ju i så fall just för att mamman och pappan är olika i det här med att vilja vara hemma eller jobba. Alltså, jag och min sambo ska ha dåligt samvete för att vi vill jobba och sätter barnen i förskola när de är 18 månader medan hemmaförälderns make kan jobba på utan dåligt samvete.

Sen har jag faktiskt alltid känt mig trygg med min sons förskola och jag tror faktiskt inte han tagit skada av att vara där, trots att han började i så unga år.

Vi är nog det land som är mest bortskämda och otacksamma.
Vi har den bästa föräldrarförsäkringen, har lyxen att kunna vara hemme i minst 1 år med våra bebisar.
Än dock ska det klagas.
Se det istället som en bonus.

Jag tycker inte att 6-månaders ska gå på dagis, ändå är det vårt grannlands verklighet.
Vakna upp ur dvalan och sluta klanka och klaga....

Och sluta med att få vissa föräldrar att må sämre än vad de kanske redan gör, fruktansvärt onödigt!

Jag är inget fan av dagisstart vid 12 månaders ålder. Mina barn har börjat/ska börja vid 18 månaders ålder. Vi kör då 8-15 fyra dar i veckan med ledigt en dag mitt i veckan. 18 månader är ju också tidigt men förutom på FL tycker jag de flesta barn verkar börja på dagis nånstand mellan 12 och 20 månader.

Om barnet inte ska vara på förskola förutsätter det ju att någon eller båda föräldrarna inte jobbar (såvida man inte har en far- eller morföräldrer el dyl som kan vara med barnet när föräldrarna jobbar). Visst är det en förmån att få vara med sitt barn, men nu ska ni få höra på nåt hemskt: både jag och min sambo gillar att jobba och längre än ett år var har vi svårt att tänka oss att vara borta från jobbet (när vi sen går tillbaka båda två blir det på deltid, 80 % var). Bland dem som är hemma längre, tills barnet är kanske tre år eller ännu äldre, finns det säkert de som delar helt på ledigheten. Men jag är rätt övertygad om att det oftast är mamman som är "hemmaförälder". Det är alltså hon som tar ansvaret för att barnet inte ska behöva gå på dagis. Man kan lite slå sig för bröstet och prata om hur hemskt det är med föräldrar som sätter barnen på dagis. Men papporna i de här familjerna, de behöver ju inte ta nåt ansvar. De får jobba och slipper dåligt samvete för de har ju en fru/sambo som ställer upp och går hemma år ut och år in. Dvs papporna är som jag och min sambo, de gillar att jobba med allt vad det innebär av "vuxenliv", intellektuell utmaning osv. Till skillnad från mig och min sambo har de dock en fru som i våra ögon gör lite av ett offer, dvs är hemma. Nu tycker kanske inte hemmaföräldern att det är ett offer och därför funkar det så bra i deras familjer. Men det är ju i så fall just för att mamman och pappan är olika i det här med att vilja vara hemma eller jobba. Alltså, jag och min sambo ska ha dåligt samvete för att vi vill jobba och sätter barnen i förskola när de är 18 månader medan hemmaförälderns make kan jobba på utan dåligt samvete.

Sen har jag faktiskt alltid känt mig trygg med min sons förskola och jag tror faktiskt inte han tagit skada av att vara där, trots att han började i så unga år.

Ett mkt vettigt inlägg! Har aldrig tänkt på det på det viset!

Min äldsta son var 16 månader när jag började jobba igen, o han skulle då ha börjat på dagis.
Dock tog min snälla mamma friår från sitt arbete (detta var några år sedan) så hon var istället hemma med sonen i ett år, så att han slapp dagis.
Han var istället ca 2 år o 4 månader när han började dagis.

Min yngsta pojke kommer att vara i samma ålder, dvs 16 månader, när jag ska till att börja arbeta igen.
Och visst är det med blandade känslor, men jag vet ju att det fungerar så, o det har man ju vetat sen långt innan man fick barn!
Vi har en fantastisk möjlighet i Sverige att kunna vara hemma länge med våra barn iom föräldraförsäkringen, om man jämför med många andra länder.
Många har även en fantastisk möjlighet att kunna välja hur länge de vill vara hemma, o ifall de vill vara hemma under många år eller endast en kortare tid - beroende på hur familjens ekonomi ser ut.

Själv har jag varit hemma i 11 månader nu, o börjar så smått att längta tillbaka till jobbet.
Ska bli lite spännande när lillkillen börjar på dagis o jag får komma tillbaka till jobbet!
Jag är stolt o glad över att ha ett arbete som jag har en fast tjänst på, o som jag trivs med.
Det ger mina barn en trygg grund, anser jag, att de har en mamma som kan försörja dem.

Självklart hade jag gått med på att jobba halvtid för samma lön, för att kunna vara hemma lite mer med barnen - men jag ska iaf gå ner till 75%, så det är ju alltid nå't!

Jag blir så hemskt trött på folk som ondgör sig över dem som inte väljer att göra likadan't som dem själva!
Vad vill man ha ut av en sådan tråd?
Trycka ner alla vars ettåringar går på dagis?
Eller ge dem dåligt samvete?

Respektera att allas liv ser olika ut.
Alla gör olika val.

O som ovan skrev; så varför är det acceptabelt för en pappa, vars sambo/fru är hemmafru, att arbeta mycket - medans vi mammor som jobbar o låter våra ettåringar vara på dagis ska ges dåligt samvete?
Så länge mina barn har det bra så har även jag det bra.

Alla lever vi olika, o bra är väl det!
Ännu bättre vore det bara om alla kunde respektera varandras liv o val!

Ser på din pres att du är ensamstående och då var det ju jättebra att din mamma kunde vara hemma med ditt förra barn. Och det kommer säkert att gå bra när din lille börjar på dagis även om han är lite yngre. Faktum är att du som ensamstående ju är hemma längre än vad många par är tillsammans. Nu menar jag inte att man ska hänga upp sig på några månader hit eller dit, och alla får förstås göra som de vill. Men om fler pappor tog sitt ansvar och var föräldralediga är jag övertygad om att barnen i genomsnitt skulle få en senare dagisstart än de får idag. Dvs idag kanske mamman är hemma i säg 15 månader och sen blir det dagis, men om papporna också tagit ut några månader och man varit beredd att göra viss planering av sin ekonomi skulle barnet kunnat börja på dagis när det är kanske 20 månader i stället, och dessutom fått möjlighet att utveckla relationen till sin pappa. Dessutom vet man ju att det är positivt på många sätt (färre separationer exempelvis i familjer där man delar på föräldraledigheten) att papporna också är hemma.  

Jag är helt övertygad att alla föräldrar kan avgöra själva vad som är bäst för deras barn. Åldern på barnet har ingen avgörande betydelse. Det beror helt på barnet själv och hur barnomsorgen ser ut.

Min dotter började när hon var drygt 12 månader och sonen kommer att börja om en vecka, han kommer då vara snart 14 månader. Men vi har världens bästa dagmamma, det känns som att lämna till en farmor!

Jag VET att mina barn har det så bra där och jag hinner med arbetet på gården (är lantbrukare) bättre och kan ägna dem alla tid och energi när de är hemma istället fär att behöva gå runt och tänka på allt man inte hinner!
Alla har vi olika liv, huvudsaken är att barnen mår bra!

Kan bara hålla med ts, jag önskar jag hade haft råd att vara hemmsfru, trivs så himla bra att vara hemma med lillan!

Ett mkt vettigt inlägg! Har aldrig tänkt på det på det viset!

Min äldsta son var 16 månader när jag började jobba igen, o han skulle då ha börjat på dagis.
Dock tog min snälla mamma friår från sitt arbete (detta var några år sedan) så hon var istället hemma med sonen i ett år, så att han slapp dagis.
Han var istället ca 2 år o 4 månader när han började dagis.

Min yngsta pojke kommer att vara i samma ålder, dvs 16 månader, när jag ska till att börja arbeta igen.
Och visst är det med blandade känslor, men jag vet ju att det fungerar så, o det har man ju vetat sen långt innan man fick barn!
Vi har en fantastisk möjlighet i Sverige att kunna vara hemma länge med våra barn iom föräldraförsäkringen, om man jämför med många andra länder.
Många har även en fantastisk möjlighet att kunna välja hur länge de vill vara hemma, o ifall de vill vara hemma under många år eller endast en kortare tid - beroende på hur familjens ekonomi ser ut.

Själv har jag varit hemma i 11 månader nu, o börjar så smått att längta tillbaka till jobbet.
Ska bli lite spännande när lillkillen börjar på dagis o jag får komma tillbaka till jobbet!
Jag är stolt o glad över att ha ett arbete som jag har en fast tjänst på, o som jag trivs med.
Det ger mina barn en trygg grund, anser jag, att de har en mamma som kan försörja dem.

Självklart hade jag gått med på att jobba halvtid för samma lön, för att kunna vara hemma lite mer med barnen - men jag ska iaf gå ner till 75%, så det är ju alltid nå't!

Jag blir så hemskt trött på folk som ondgör sig över dem som inte väljer att göra likadan't som dem själva!
Vad vill man ha ut av en sådan tråd?
Trycka ner alla vars ettåringar går på dagis?
Eller ge dem dåligt samvete?

Respektera att allas liv ser olika ut.
Alla gör olika val.

O som ovan skrev; så varför är det acceptabelt för en pappa, vars sambo/fru är hemmafru, att arbeta mycket - medans vi mammor som jobbar o låter våra ettåringar vara på dagis ska ges dåligt samvete?
Så länge mina barn har det bra så har även jag det bra.

Alla lever vi olika, o bra är väl det!
Ännu bättre vore det bara om alla kunde respektera varandras liv o val!

Visst ska man respektera andras val men vi lever i ett land där många skulle vilja vara hemma längre än ett år men inte kan pga de höga skatterna. Det blir så lite pengar kvar efter skatt att det inte går att försörja ens en liten familj på ett barn knappt, på en lön.

Sedan är det viktigt med information till föräldrar om hur liten en 1-åring faktiskt är och det är viktigt att förstå hur hjärnan utvecklas under de här första åren samt hur viktigt det  är för barnen med en bra omsorg, annars får de men senare i livet i form av psykisk ohälsa. Det är inte den information föräldrar får idag och det är inte ok. Då lurar man människor medvetet och det ska staten/politikerna inte göra! 

Jag tycker det är vidrigt att veta att den dagen min son kommer att börja på förskolan så sitter det ett jävla gäng där som anser att han inte ska vara där.
Fruktansvärt oproffsigt att sitta och ventilera sådana saker. Folk och fä får väl göra som de vill.
Det finns föräldrar som är helt toppen trots att de har sina barn på förskola från ett års ålder lika väl som det finns  hemmaföräldrar som kanske inte borde vara det utan gör det för sin egen bekväma samvaros skull.

Det är fan inte konstigt att världen ser ut som den gör när morsor och några farsor sitter och kräks över varandras livsval och situationer och kommer med sina pekpinnar.

Ja dagmamma är en bra lösning. Tyvärr kan föräldrar så lite om utvecklingspsykologi och neurobiologi att de inte förstår att det inte handlar om pedagogik för att barnen ska må bra, det handlar om att hitta en engagerad, trygg och empatisk person med vanligt sunt förnuft för att barnen ska få bra dagar utanför hemmet.

Ja dagmamma är en bra lösning. Tyvärr kan föräldrar så lite om utvecklingspsykologi och neurobiologi att de inte förstår att det inte handlar om pedagogik för att barnen ska må bra, det handlar om att hitta en engagerad, trygg och empatisk person med vanligt sunt förnuft för att barnen ska få bra dagar utanför hemmet.