5års mobbing, vad gör vi för fel?

Känner med dig som mamma. (och med din dotter förstås) Jag tänker inte att ni gör något fel. Det är ju bra med de åtgärder ni tar till nu. Mitt råd är att verkligen gå hela linan ut (vad nu det är) eftersom mobbing kan påverka ett helt liv. Ställ krav på skolan och ta all hjälp ni kan få. Ta kontakt med någon förening som har erfarenhet av mobbing så kanske du som mamma kan få stöttning och idéer. Hoppas verkligen att det kan vändas fort nu.

Ni som föräldrar kanske kan börja umgås med de andra barnens föräldrar...
Kanske finns en chans att hon & de andra barnen har roligt på fritiden då om ni är med & sen att de blir roligt även i skolan sedan...

Hmm, svårt det där.

Jag tror att det skulle hjälpa om ni kunde utveckla er dotters sociala förmåga och självsäkerhet. Men kruxet är att har hon blivit mobbobjekt i en skola kan det vara svårt att tvätta bort den stämpeln där. Man skulle vilja ta henne ur skolan, jobba med dessa saker, och sen sätta henne i en ny skola.

Själv tror jag tyvärr inte på att det skulle hjälpa med att föräldrar blir vänner med varandra, problemen ligger på ett annat plan, möjligen skulle det kunna hjälpa om de mobbande barnens föräldrar blev varse sina barns agerande, men det förutsätter att det är föräldrar som bryr sig om vad och hur deras barn agerar. Tyvärr gör inte alla föräldrar det. Men det kan vara väl värt ett försök.
SKolan är ju skyldig att agera, och att säga att den mobbade ska gå åt sidan är inte acceptabelt, det finns det ju tom domstolsutslag på numera.

Lycka till!

Suck! Nu ringer tösen hem och är jätteledsen igen! Vad ska jag göra?

De pickar på henne, retar henne o går ifrån henne!

Jag mår illa. Flickan är tio år och det får mig att anta att hennes klasskompisar är lika gamla. Jävla skitungar rent utsagt. Åk till skolan och kräv ett möte med rektor och lärare omedelbart. Det är inga småbarn vi snackar om. De är tillräckligt gamla för att begripa vad de sysslar med och ta konsekvenserna av det! Ta reda på vilka som är roten till problemet och se till att de straffas!

Om inte annat går det utmärkt att ge mig telefonnummer till rektorn på skolan så sk ajag med glädje ringa och boka in ett möte med en journalist som gärna djupdyker i ansvarslös personal som tillåter psykisk tortyr i våra skolor!

HÄMTA HEM HENNE!! Sånt här är såå hemskt.. maktlösheten gör en galen. Ring till föräldrar och be dem prata med sina barn om hur man ska och inte ska uppträda mot andra och om detta inte slutar så säg att då kommer du söka upp barnen i skolan och skrämma skiten ur dom!! *så mogen är jag* vet att jag kommer få massa påhopp nu men allvarligt. Skräm skiten ur dessa hemska skitungar!!!

INGEN SKA BEHÖVA KÄNNA SOM DIN DOTTER GÖR JUST NU..

Stor kram till dig och dottern!

Att skrämma skiten ur ungarna kommer ju knappast att leda till att de blir genuint snälla mot flickan senare. Snarare tvärtom så fort ingen vuxen ser. Att däremot kalla till möte med föräldrar och barn och få barnen att förstå hur illa de faktiskt gör någon är en bättre lösning eftersom barn sällan fattar allvaret i vad de sysslar med.

Blir så förbannad av att läsa sånt här! Speciellt att läraren säger åt henne att gå undan och ignorera plågoandarna. Såg på Oprah häromdan där ämnet var mobbing och det är tydigen väldigt vanligt att den mobbade får en sådan uppmaning om att strunta i mobbarna. Det gör det bara värre! Alla barn måste få lära sig att stå upp för sig själva, att markera att det INTE ÄR OK att de mobbas! Hur ska mobbingen annars kunna få et slut?!

När jag gick i femman (alltså var 11 år) så hade vi ett möte med en av tjejernas föräldrar. De berättade att karolina, som hon hette, inte längre ville stiga upp på morgonen och gå till skolan. Att hon grät hela dagarna och att hon hade vägrat fira sin födelsedag. Detta kom som en chock för de flesta. Jag hade aldrig aktivt mobbat karolina, det var bara så att jag som vanligt gick till skolan och umgicks med de gamla vanliga och gjorde som vi brukade. Jag visste ju att det fanns folk som bråkade med henne men jag tog på något sätt för givet att hon hade andra vänner eftersom jag själv hade det. Det blev likosm logiskt i min barnvärld att om någon var elak mot en så lekte man ju med någon annan. Tanken att karolina inte hade någon annan hade aldrig slagit mig. Efter det mötet däremot var jag jätteledsen och dagen efter i skolan sa alla förlåt till Karolina och hur sjukt det än låter var det som om allting vände på en dag. Karolina blev plötsligt en i gänget och fortsatte att vara det tills vi splittrades inför gymnasiet.

Det KAN vara så enkelt. Jag säger inte att det är det. Men barn är barn och behöver ett uppvaknande ibland då de inte har förmåga att sätta sig in i andra situationer alltid. Särskilt inte i situationer som de aldrig själva varit i.