Tvåbarnschocken rullar vidare

Jag hade tänkt ha storen hemma men behll platsen eftersom jag ville känna efter först. Idag är jag glad att jag inte sa upp den. Vi behöver verkligen vara ifrpn varandra de där 15 timmarna han och jag. Det gör att den tid vi är tillsammans blir mycket bättre.

Jag har sonen (2 år) på dagis 15 timmar/vecka och det BEHÖVS!
De 5 timmarna/dag så får han leka med jämnåriga, får pyssla med fröknarna, får leka ute, åka rutchkana och gunga mm mm mm.
Samtidigt får jag och dottern (3,5 månader) umgås på tu man hand. Jag sjunger för henne, leker lekar, har mystid vid skötbordet (istället för snabbyten som det blir när sonen är hemma) osv.

Dessutom jobbar sambon borta på veckorna, så jag har barnen själv 24 timmar/dygn från söndag kväll till torsdag kväll (alltså egentligen fredag morgon...)
15-timmars behövs verkligen för oss.

Hej allihop! Får man hoppa in i tråden så här fast ni redan har skrivit länge tillsammans? Lockad av titeln har jag tjuvläst en del. Skönt att det är fler i småchockat tillstånd, (missförstå mig rätt). Jag är tvåbarnsmamma med en tjej på snart ett år och en till tjej som fyller tre i juni. Det är fullt sjå ibland även om jag tycker att glädjen är större än besvären - som tur är. Jag hade inte varit beredd på hur mycket annorlunda det skulle bli med två småbarn i jämförelse med ett innan det väl var ett faktum.

Läste nu om ytterkläder. En sak som varit bra för oss är att jag faktiskt köpt en längre kappa till min äldsta dotter. Den är jättebra att bara knäppa på om det inte ska bli utelek eller barnvagnsåkning. Den värmer benen och är ändå enkel att ta av och på i jämförelse med en overall eller jacka med täckbrallor.

Ska vi låta tråden dö? Nä....
Snart går den ut också ser jag.

Igår hade vi en dålig dag även om dom bra dagarna bli fler och fler....
Det började med att vi satt och lekte på storas rum all tre och hade supermysigt. Efter en stund upptäckte jag att stora hade bajsat. Lilla som nyligen lärt sig sitta var så nöjd med att sitta där och hålla på med storas leksaker så jag lät honom sitta, dumt nog. När jag så håller på att byta på stora hörs en duns när lilla välter bakåt och slår bakhuvudet i golvet. Gallskrik, och vi springer in i rummet, stora fortfarande utan blöja. Jag sätter mig på sängen och försöker lugna lilla. Han skriker och skriker, jag har dåligt samvete för att jag lät honom sitta och funderar på om man kan få hjärnskakning av att ramla sittande på golvet. Stora tycker att för mycket fokus är på lilla och lägger sig bakom mig i sängen och börjar sparka på min rygg, hårt. Jag vänder mig om upprepade gånger och säger sluta, det gör ont. Lilla fortsätter att gallskrika. Jag håller fast storas fötter, stora skriker. Lilla skriker, stora sparkar igen. Jag knuffar bort storas ben med min lite för vassa armbåge. Stora ledsen, lilla ledsen, mamma ledsen. Suck.

Sen fortsätter det i samma stil ett tag och allt känns tungt. Hoppas dagen idag blir bättre.

Har en son på 4 år som är mycket egensinnig och envis, och en liten tjej på 1,5 som också är envis som en gammal get, men framför allt mycket krävande. Jag har benunnit mig i tvåbarnschock sedan dottern föddes och går liksom och väntar på att jag ska få chansen att göra något annat än att enbart finnas där för mina små trollungar (vilket kanske inträffar om sisådär 20 år). Så fort jag vänder ryggen till händer det något. De bråkar om tåg och bilar, det är kladd och spill överallt, lillan tar av sig kläderna och blöjan och kissar överallt, sonen pillar med våra datorer eller mobiltelefoner, så att de låser sig helt. Alltid är det något som händer.

Som tur är, är de väldigt tillgivna och kärleksfulla.   Och nu misstänker jag att en tredje är påväg (Hjääääääälp! Hur ska det gå?)

Jag hoppar också in här..

Jag är nybliven tvåbarnsmamma och är helt chockad av hur svårt det är. Trodde inte att det skulle vara det. Min äldsta blir 4 år i april och den lille föddes i början på mars... Det som är jobbigast är ångesten jag har för att jag inte hinner med både och allt annat som också ska göras. Det har blivit lite bättre nu men det kommer att ta tid innan allt kommer på plats.
Min dotter är väldigt duktigt och hjälper till väldigt mycket men hon har kommit in i 4 års trotsen och är väldigt klängd mot oss och svarar oss på ett väldigt otrevligt sätt och är inte snäll mot oss. Det är väldigt jobbigt men det är en period nu sen går den över hoppas jag..

Tack! Behövde verkligen läsa det här. Jag är alltså inte ensam om att ha sådana dagar! Har en på 8 månader och en på snart 2,3 år. Men hos mig pucklar gärna store på den lille. Vet inte hur jag ska få det att sluta för det går ju inte att vaka över varje sekund.

Här kör jag på den ständiga "vaka-över"-taktiken.
Men - så snart storebror ser att jag har fullt upp med något annat så ser han sin chans. Som häromdagen då jag var tvungen att torka upp en liter nyponsoppa som jag råkade hälla ut I vårt kylskåp - storebror rusade då fram mot lillasyster (som låg och sov på en filt) och drämde en leksaksbil rakt i ansiktet på henne *suck*

Jag försöker också vaka och antar att det är så det kommer att vara ett tag. Min man blir arg på sonen och tycker att han borde förstå och lyssna. Jag påminner honom om att sonen bara är lite drygt 2 år. Visst måste vi säga till och det gör vi ju hela tiden men det kommer ju inte att försvinna för att han gormar på honom. Han tror att han ska kunna säga till och sen sluta vaka över dem. Hmmm...

Typ så är sambon också. Jag har försökt förklara att
1: han ÄR ändå bara 2 år gammal och lite för liten för att förstå allt.
2: barn har oftast ingen impulskontroll förrän dom närmar sig 3 års ålder (den börjar utvecklas lite runt 2 år, men den funktionen är inte alltid "på"), så man kan inte begära att dom ska hejda alla impulser.

Men det är svårt att själv komma ihåg det när sonen kastar saker på mig eller lillsyster bara för att jag ammar henne för 3:e gången....

NEJ inte låta tråden dö ut! Kan du inte fixa en "del 3" ?! Jag har inte vara aktiv på ett tag men tycker det är suveränt att ni finns!
blev dagen bättre sen? Usch det är hemskt när båda skriker. Lätt att bli arg på storasyskonet och inte riktigt orka vara sådär pedagogisk som man borde. Jag brukar försöka gå undan när det blir så - men det är inte heller så lätt alla gånger.
Ibland funkar det att förklara att "nu måste jag ta hand om (byta på, ge mat, ge medicin etc lillebror -sen kommer jag till dig) men då måste ju storasyskonet första kunna lyssna.

Jag har ändrat taktik lite och det har blivit bättre mellan storasyster o lillebror. Hon ger sig inte på honom och jag vågar lämna dem ensamma korta stunder. Jag försöker (i mina bästa stunder) ge storasyster beröm och positiv uppmärksamhet som det bara går. Minska på tjatet och antal nej (låter jag präktig nu ?). Jag märkte att ju mer gränser jag försäkte sätta, ju fler NEJ och förmaningar - desto jobbigare blev storasyster.
Tips o råd har jag fått från "5 ggr mer kärlek" suverän bok som bygger på forskning. Rekommenderas!

Jag har dock fastnat i fällan att klaga över min sambo och fokusera på vad han gör fel. Det är INTE bra för det leder ju ingen vart. Nästa projekt blir alltså att köra samma taktik med honom . oj oj hur ska man orka att GE så mycket??? tror iaf det ger bättre resultat än gnäll o förmaningar.

Här har storasyster precis blivit frisk o nu är lillebror (5mån idag) sjuk. VAKNATT då jag suttit uppe halva natten. Önskar jag fick lite avlastning och lite beröm/uppmuntran jag också... Inga far-morföräldrar som kan hjälpa och dåligt med barnvakt tyvärr.

nu ska jag sluta gnälla för denna gång

Jag tog ett test imorse som visade negativt och tycker mig känna lite mensvärk idag, så det var kanske falskt alarm. Vi jobbar inte aktivt på syskon och ärligt talat hade jag nog väntat lite, men vi får se. Mensvärken kanske visar sig vara annan värk... Men tre små vildar... hjälp!!!

Jag vill inte låta elak, men man blir nästan full i skratt när man läser inlägg från nyblivna mammor som klagar över att de måste sitta i soffan och amma hela dagarna!!! Rena drömmen säger jag bara! Fast, visst har man varit nybörjare och tyckt att det var jobbigt, men det verkligen inget jämfört med hur det är nu. Skrik ("mammaaaaa") och kladd överallt. Banan på överkastet, yoghurt på golvet, pasta intrampad i mattan, söndertuggade kritor under köksbordet, högar av repiga barn-DVD-skivor på tv-bänken, små plastgubbar som man hittar på de konstigaste ställena, märken från tuschpenna på köksväggen.... jag kan fortsätta i all evighet. Jag gör inget annat än att plocka och plocka.  Håhå jaja, skönt att det inte varar för evigt.

Jag tackar också för en underbar tråd som jag har tjuvläst ett tag!  Känner igen mig i så mycket ni skriver Skönt att inte vara ensam.

Har en dotter son blir tre i juni och en liten på två månader. Stora tjejen är så trotsig att jag blir galen. Får hela tiden slänga ner den lilla för att stoppa olika händelser. Inte lätt då man ammar hela tiden. Och självklart vill storasyster också ha uppmärksamhet. Får så dåligt samvete ibland... Skriver lite mer en annan dag (har bara en hand ledig att skriva med - som vanligt).

Vad kul att det kommer många nya, ni är så välkomna! jag fixar en nu tråd på en gång så vi inte tappar bort varandra.

www.familjeliv.se/Forum-3-291/m51692606.html

NYA TRÅDEN!

Den här tråden stängs om några dagar så häng med till den nya!