Har tre barn på 16, snart 14 och snart 5 år och har BF med nr 4 10/6. När tvåan kom var ettan ganska exakt 2 år och fick vara med på ALLT som hade med lillasyster att göra. Hon satt med vid amning och tittade ömsom på lillasyster, ömsom på TV(tack o lov för TV-dosan och videon
), var med på blöjbytena och lillasyster fick många gånger stå tillbaka för storasyster det första halvåret.Det bästa hjälpmedlet jag hade inomhus den perioden var barnvagnen!! Lillasyster sov som en dröm i den och storasyster kunde vara med och rulla lillasyster över trösklarna
.
Ettan hade också sina riktigt HEMSKA trotsperioder när hela dagarna bara bestod av ett enda stort NEEEEEJJJJ!!!! JAG VILL INTE!!!! men jag tror att det hade blivit etter värre om jag dessutom hade haft en ständigt grinande bebis som konkurrerade med storasyster. Hon verkade inte uppleva lillasyster som någon större konkurrent om mamma. Pappan jobbade under hela tvåans första år borta och kom bara hem på helgerna, så det var bara att försöka anpassa vardagen efter dagsformen.
Sen hade jag ju turen att få en bebis som var nöjd och glad och som sov JÄMT när hon var liten.
Mitt bästa råd till alla tvåbarnschockade föräldrar är att våga prova sej fram och strunta i alla måsten!! Huvudsaken är att just DU hittar ett sätt att fungera i vardagen som funkar för just DEJ!!! Har du haft en totalt sömnlös natt och har lämnat nr 1 på dagis så gå hem och SOV med nr2. Städning/diskning/tvätt springer inte ifrån dej... Jobbar mannen/sambon borta under veckorna så be om möjligt morföräldrar/farföräldrar/bästa väninnan att hämta ettan på dagis efter sömnlösa nätter. Kräv av mannen att du får sova middag ett par timmar på helgen när han är hemma så att du orkar ta hand om kaoset under veckorna.
Det finns inga universallösningar, men man är ju oftast två om att skaffa barn
så då är det ju faktiskt inte mer än rätt att båda två HJÄLPS ÅT med sina änglar heller..!!
Det viktigaste är ändå att man vet att det blir bättre!!
