Hej
Har haft stödfamilj i nio år - samma familj hela tiden. Är ensam med tre barn, varav två har neuropsykiatriska funktionshinder. Det har varit - och är emellanåt - lite kaotiskt periodvis här hemma. Har ingen hjälp av släkt/familj heller. Stödfamiljen har två av grabbarna varannan helg ungefär, och numera ofta på skolloven. Det funkar kalas! Första året var jobbigt - jag kände mig som en skitmamma som inte klarade/orkade barnen själv. Killarna var ju bara tre och fyra år, hur ego var jag egentligen? Men jag var på god väg att tappa bort mig själv... Nu är det faktiskt bara skönt när de åker på fredagen - jag kan göra vad jag vill! Det är min helg, min egen tid. Och den behövs. Även om jag "bara" är hemma. Man måste få andas någon gång.
Kram