Jag är ensam med en underbar liten dotter på ett halvår. Jag är själv är tvåspråkig sedan uppväxten (svenska + annat språk) och vill väldigt gärna att dottern också ska vara tvåspråkig.
Varför?
- För att hon ska kunna tala med släktingar i det andra landet och inte tappa kontakten med den delen av sitt ursprung
- För att tvåspråkigheten är en stor del av mig och det skulle kännas mycket konstigt om inte dottern kunde tala det andra språket någorlunda.
Mitt starkaste språk är svenska och jag älskar verkligen det svenska språket. Jag har sett fram emot att delta i svensk barnkultur (sånger, Astrid Lindgrens böcker, Fem myror osv). Men eftersom ingen annan talar det andra språket i vardagen (mormor gör det ibland men det blir inte tillräckligt ofta) så talar jag nu enbart det andra språket med min dotter. Jag är kluven; jag vill ju att hon ska lära sig det andra språket, jag har realistiska förväntningar (målet är att hon ska kunna förstå och göra sig förstådd på det andra språket, men det behöver inte vara perfekt). Jag är glad över att ta del av barnkultur på det andra språket (sånger, böcker osv) nu. Men - jag känner mer och mer att jag vill prata svenska med henne. Också.
Nu funderar jag på hur jag kan bära mig åt för att tala både svenska och det andra språket med min dotter utan att hon blir alldeles förvirrad. Alternativet att föräldrarna använder ett språk var finns ju inte eftersom hon bara träffar mig.
Är det någon som har några idéer eller erfarenheter kring detta?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-18 07:28
********************
Uppdatering:
Jag vill tacka så jättemycket för alla inlägg! Det är oerhört värdefullt att få ta del av era tankar kring detta. Jag läser allting men hinner inte sitta så mycket vid datorn så det blir inte så mycket svar från mig. Men fortsätt gärna att kommentera, jag uppskattar det verkligen!
