Ingen livsgnista....

Hej!

Jag har inga proffs råd, men det verkar som det är omständigheter som ligger underst i högen, inte så mycket att du själv i grund o botten är deprimerad.

Precis som man lägger tid till att få lakanen ihopvikta i rätt skåp, så behöver man ge sig själv plats med sitt vuxna o vad man egentligen vill göra: kanske motionera, vara social...tyvärr går detta inte av sig själv.

Det är trögt tycker jag med när man får näsan upp o inser krasst hur lång tid det tar att göra stora förändringar: att flytta, kan heller inte det på säkert 5 år pga skulder
o det är ändå bara några mil dit jag vill!

Det verkar som du kunde vara ledig emellanåt, kanske bra att sticka därifrån då o se/göra helt annorlunda grejer? Kanske sticka till någon tjej- kompis som du fått eller redan har kontakt med? Kanske göra en mini semester?
Eller att ha en "byta-grejer-dag" som är trevlig o praktisk samtidigt, det finns många som oxå vill som du! Bara att sätta upp lappar/annonsera egentligen...!

Om du har jobb: fiska efter kontakter på ett nytt sätt o sortera inte bort halv-tråkiga alternativ- det kan bli bättre än vad man trott. På den vägen kan det droppa in tips om annat som gör det lättare vardagsmässigt, jobb mm det tynger mer i huvudet allt sådant än vad man tror.

TACK snälla för era vänliga och välmenta råd. Ska verkligen fundera på vad ni skrivit. Visst har jag varit ledsen förut men nu känns det på ett annat sätt och det vill liksom inte ge med sig.....

Kärleken kommer väl när den kommer och jag letar inte, det viktigaste för mig är att jag får tillbaka lusten att leva igen.

TS: Jag hoppas att du följer ovanstående råd och tar kontakt med VC.

Kärleken kommer inte när du mår dåligt - då kan den banka på dörren utan att du märker den.
Däremot kan kärleken dyka upp precis när som helst när man mår bra.

Glöm inte att bara för att du bor på ett litet ställe så kan du hitta kärleken i alla fall.
Har du försökt med internet-dating?
Kontaktannonser? Talat om för vänner och bekanta att du letar?
Kanske någon i ditt lilla samhälle helt plötsligt skiljer sig och blir "ledig"? Håll ögon och öron öppna så ska du se att förr eller senare kommer du att hitta kärleken igen.

Tack för omtanken "hymafr" Du har nog alldeles rätt när det gäller kärleken, den lär inte komma så länge jag mår dåligt och skulle den göra det så märker jag den väl inte. Har provat Internet, men tycker det är svårt att hitta något seriöst, och gör man det så bor de så långt härifrån.
Ska absolut tala om för mina vänner, det kanske är en bra väg att gå!
Försöker sysselsätta mig med saker så jag inte blir sittandes och tänker för mycket, funkar ganska bra just nu.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Jag känner som du ibland. Min sambo var otrogen mot mig när vår son bara var tre månader gammal, han flyttade när sonen var sex månader och han behandlar mig utan någon som helst respekt.

Jag går till en kurator en gång i veckan och det är jättebra. Gör det! Det är skönt att prata med någon som kan ge andra perspektiv på saker och som inte är partisk. Vänner och familj är sjävklart också bra stöd.

Har många gånger funderat över om det verkligen är värt att leva såhär, kommer jag alltid att må som nu? Svaret är att det kommer jag inte. För varje dag som går är jag en dag närmare den dag då jag är riktigt lycklig igen. Jag har en underbar son som jag vill se växa upp. Du har tre barn som älskar dig mest av allt i hela världen. Du har en familj som älskar dig och som finns där för dig. Det kanske låter som en klyscha, men du kommer att komma starkare ur det här!

Lycka till med allt!

Tack snälla du för de fina orden Du har alldeles rätt och en dag kommer jag att bli lycklig igen. Lycka till och sköt om dig! Kram.

jag känner igen mig till 100 % men jag lever med sonen heltid. han träffa sin pappa 0-4 gånger i månaden.

ibland är han hos sin mormor och morfar kanske 1 natt i månaden. annars har jag alla ansvar och ingen avslasning mer än dagis när jag är i skolan.
men jag försöker att blicka framåt och se det ljusa även om det är svårt.

jag har varit med om del som satt sina spår. och som gör så man får mycket tankar och ledsen :(

* sonens pappa misshandlade mig, rättegången var nu den 4 november 2009
* min kompis har både misshandlat mig, raderat min gamla blogg där jag skrev då mellan himmel och jord från vecka 6 i graviditen och tills sonen var 8 månader. allt fanns kvar inget finns kvar nu. tog hårt på mig.
samma kompis anmälde mig även till socialen
*min kusin dog i våras

ja dom värsta sakerna som snurra runt i huvudet.
vet inte redigt vad jag vill få fram. bara de du är absolut inte ensam om det här :(

känner även att ibland vill man bara sätta sig ner och gråta för det blir för mycket av alla känslor.  :/

Blir helt tagen av dina ord, du verkar ha varit med om mer jobbiga saker än en människa ska behöva vara med om. Man måste gråta ibland för man orkar inte hålla allt inom sig, och det hjälper för stunden. Jag liksom du måste tänka att man är stark som ändå klarar mycket helt själv. Just nu försöker jag att tänka på saker jag är tacksam över, vad som faktiskt är bra i mitt liv. Jag försöker också att inte tänka för mycket, även om det är svårt. Det gäller att hålla sig med något att göra nästan hela tiden så man kan fokusera på annat än mörka tankar....
Skriv gärna till mig, att få byta ord med någon kan hjälpa mycket. Sköt om dig.
Kram.