Jag är i den situationen, har ett barn som är något överviktigt. Det är väldigt svårt, tycker jag. Hon har träning 3 ggr/v på fritiden, får äta 100 g godis på lördagen, vi har lite popcorn fredagkvällar men i övrigt inte efterrätter. Men gud så hon älskar mat och är "fixerad" vid det som ska ätas. Det är en väldig matglädje hos henne, som jag också känner igen i mig själv, och det har varit svårt att bromsa. Sedan jag har försökt att styra mer, prata om "bra för kroppen", gå på kvällspromenader, ta upp att jag tycker det vore toppen om hon kunde ta bara en portion till skollunchen har det snarare blivit värre, alltså hon har gått upp lite ytterligare.
Jag vet ju inte om det hade gått än mer åt fel håll om vi inte gjort något, eller om det faktum att jag lagt lite fokus på detta gjort henne mer benägen att "smygäta". Ja, jag vet inte.
Vi andra i familjen är normalviktiga och jag tränar regelbundet, men jag är absolut inte världens bästa förebild alla gånger, förstås. Men vi kämpar på. Jag ser det som mitt problem (vårt, min och makens), men också faktiskt en fråga om läggning. Hon har ett intresse för att äta som jag känner igen hos mig själv, men absolut inte hos maken eller andra barnet. Det har också alltid varit stor skillnad på hur våra barn rör sig. Den ena (stora) ligger på en gunga och myser när vi är i lekparken, och den andra rör sig hela tiden.
I hennes skola har de regeln att man får ta två gånger till lunch. Den är bra tycker jag, bra att de har en. Jag gillar också att alla (i princip alltid) måste vara ute på rasten. Jag har inga andra förväntningar på skolan (jo, skolgympa). Däremot har jag klagat när de delade ut klubbor på hennes gympa (ej avslutning) vid två tillfällen. Det var ju helstört, tyckte jag. Så då slutade de förstås med det, det var bara en entusiastisk tränare som liksom ville göra det lite festligare, och jag förstår ju att syftet inte var ont.