Hur mycket ska mitt barn behöva stå ut med?

Sitter här och är så enormt ledsen för min sons skull. Sonens pappa valde att avlägsna sig från vårt liv i oktober 2008, sedan dess så har sonen träffat sin pappa ca 48 timmar fördelade på ett tiotal tillfällen mellan dec 2008 fram till augusti 2009. Sedan dess har han inte träffat sin pappa, inte haft någon kontakt alls eller fått hälsningar på sin födelsedag i november eller till jul! Sonen är nu snart 2,5 år och har med andra ord inte haft någon egentlig kontakt med sin pappa sen han var 10 månader gammal.

I september förra året vände jag mig till en advokat för att få enskild vårdnad och permanent boende (rent officiellt alltså då jag sedan separationen varit helt ensam i alla beslut och hela ansvaret), stämningsansökan skickades in och processen kom igång. Soc på respektive ort (vi bor 7-8 mil ifrån varandra) lämnade in snabbyttranden inför den första muntliga förhandlingen. I slutet av januari så var det dags för MUF, när vi väl kommer in i salen så får vi veta att sonens pappa ställt in pga sjukdom (inget ovanligt skäl från hans sida när han ställer in oavsett vad det gäller) så en ny MUF blev planerad. Domaren och min advokat kom dock överens om att det var onödigt och en slöseri med tid, pengar och resurser att göra en vårdnads- och boendeutredning via soc så istället går vi direkt till huvudförhandling efter MUF.

Nu igår var det dags för MUF nummer två. När det är knappt fem minuter kvar tills vi ska börja kommer en av dem anställda fram och frågar om det är jag som är XX, svarar ja och får då höra att sonens pappa ringt och meddelat att han inte kan komma pga att hans bil inte startar. Kan väl i första hand låta som en godtagbar ursäkt men inte när man vet att personen i fråga varken har körkort eller bil! Vilket jag så klart påpekade för tingsrätten. Vi får även veta att sonens pappa fått två timmar på sig att komma, så istället för kl 13 som avtalat är nu MUF framskjuten till kl 15 men då min advokat hade hela dagen bokad till andra klienter så ställde det hela till problem. Vi bad att få prata med domaren och rådgöra om hur vi skulle gå vidare och fick då komma in och träffa domaren i salen. Domaren bestämde sig för att han ville höra sig för med sonens pappa hur han låg till i restid och om det kanske fanns en chans att han kom fram tidigare då han redan 12.15 hade ringt och sagt att hans bil inte startade (lögn som sagt men ändå). När domaren då ringer via tingsrättens växel till sonens pappa får han inget svar. Jag frågar då om dem ringer med dolt nummer, vilket det visade sig att dem gjorde och såna samtal svarar han aldrig på. Då frågade domaren om sonens pappa skulle svara om jag ringde, svarade att det inte var troligt. Till slut fick vi tag på en mobiltelefon som inte hade dolt nummer och domaren försöker återigen nå sonens pappa, inget svar.

Vi bestämmer sen att OM sonens pappa faktiskt dyker upp kl 15 så ska min advokat närvara för mig via telefon och sköta MUF på så vis. Jag åker hem och inväntar att klockan ska bli 15 och att vi ska få veta hur det gått. Kvart över tre ringer min advokat, sonens pappa dök ju så klart aldrig upp, meddelade heller aldrig något till tingsrätten. Så domaren tog beslut om att dömma ut vite/ böter på 2000 kr till sonens pappa och sen begära in ett skriftligt yttrande från sonens pappa gällande mina yrkanden, inom 14 dagar ska han ha sagt sitt till tingsrätten och efter det tar domaren ett interimistiskt (tillfälligt) beslut fram till huvudförhandling och domslut. Min advokat kommer trycka på att så väl boende som enskild vårdnad ska bli beviljat till mig på det interimistiska beslutet med dem senaste två MUF:arna i åtanke.

Att gå igenom en sån här process är enormt jobbig men det är inte i första hand dem juridiska processerna som jag mår värst av. Det är hur lite min son verkar betyda för hans egen pappa. Han behandlar sonen som luft och även om sonen inte är stor nog att veta hur hans pappa beter sig så kommer han i värsta fall en dag bli varse och jag vill inte att han ska behöva utsättas för det!! Hur kan man vända sin egen son ryggen efter 7 månaders försök för att bli gravida och sen leva med ihop med sonen i tio månader på heltid för att sen bara vända på klacken och ALDRIG se sig om, ALDRIG ångra sig?? Att det här sedan drabbar så många andra än bara sonen verkar hans pappa inte alls tänka på! Sonen har en farmor och två fastrar som mår enormt dåligt över att behöva se hur deras son/bror beter sig mot sin egna son och det är ju ingen som mår bra i den här situationen, den enda som inte mår dåligt eller skäms är sonens pappa, han verkar helt j*vla oberörd!

Jag blir bara så knäckt, hur ska jag kunna ersätta den plats som en pappa har i ett barns liv, ska jag vara både mamma och pappa i ett? Jag är sååå arg och ledsen, skulle vilja skrika åt sonens pappa, säga åt honom att han inte är värd att existera!! Men vad spelar det för roll när personen i fråga ändå inte tycker att det har betydelse vad jag eller ens hans egna mamma tycker om honom och hans beteende??