Hur berätta för vänner som precis förlorat sitt barn att jag är gravid?

Naturligtvis är det känsligt, men det Bore ännu okänsligare att inte säga något och att de kanske får höra på omvägar. Om ni är vänner antar jag att nu redan beklagat sorgen? Då skulle jag i så fall ringa igen och berätta precis som det är, att du är rädd att det är lire olägligt men att ni väntar syskon och vill berätta nu så att det inte blir några konstigheter.

Ja, vi beklagade sorgen så fort vi hörde om det. Vi hörde det från en som hört det på deras jobb så vi fick inte beskedet direkt från dem. Vi skickade ett sms och beklagade och fick ett tack och vi hör av oss så snart vi orkar tillbaka. Så vi har inte pratat med dem ännu och vet inte riktigt vad som hänt mer än att bebisen tyvärr dött.

Det jag funderar på nu är hur man ska hantera det om de ringer. Känns lite lagom okänsligt att låta dem berätta och sedan kasta ett gravidbesked i ansiktet på dem. Så man kanske ska vänta någon dag efter det och höra av sig igen och berätta som du skrev? Vi tänkte i alla fall berätta för dem först så de inte kan höra det från någon annan.

Usch, det är så fruktansvärt att sånt här händer. Kan inte ens föreställa mig hur de mår just nu

Det är ju verkligen jätte svårt. Jag förlorade själv mitt barn i magen för ganska precis 11 månader sedan och att höra om att andra var gravida eller se andra gravida var fruktansvärt jobbigt. Jag är nu gravid igen och gått mer än halva tiden och kan fortfarande tycka det är jobbigt med andra gravida... Eftersom att ni inte verkar vara jätte nära vänner så tycker jag att ett mail kanske kunde vara bättre och i det mailet förklara varför ni berättar, ni vill att de ska slippa höra det på omvägar. Skriv även att ni förstår om de tycker det är jobbigt och för tillfället inte orkar ha någon kontakt med er men att ni finns där när de orkar och vill. Eftersom att ni inte känner varandra så jätte bra så är det nog ingen katastrof om ni inte berättar nu heller. Ni verkar ju inte vara så pass nära vänner att de berättade vad som hänt men de kanske berättade för väldigt få? Om det var väldigt nyligen det hände så tycker jag att ni ska vänta om det inte finns risk att ni springer på varandra så de ser din gravidmage...

Anonym(svårt): Tack för ditt svar! Ja, det är supersvårt. Vi är inte jättenära vänner, men har samtidigt känt varandra länge och de är min sambos barndomsvänner. Tror att vi fick veta det ganska snabbt efter det hänt, fast inte från dem då, så jag vet inte om det berättat om det för så många då.

Om det var jag som råkat ut för det så hade jag nog också tyckt det var superjobbigt med andra gravida. Har redan lite svårt för gravidbesked eftersom vi varit sekundärt barnlösa och kämpat med IVF. Så du kanske har rätt där att det är bättre med ett mail. Känner att vi måste berätta för dem och inte låta de höra det ryktesvägen då de berättade om sin graviditet för oss och vi har även diskuterat vår barnlöshet och missfall och sånt så det känns fel att mörka det.

I dagsläget är det ingen panik att berätta. Men vi ska till deras stad (väldigt liten ort snarare) om ett par veckor och då finns risken att vi stöter på varandra.

Är helt tom i huvudet på grund av alla tankar och känslor kring detta så jag tänkte först inte på att ni även råkat ut för detta.. Beklagar så hemskt mycket Grattis till graviditeten också! *skäms*

Det låter som att ett mail kan vara ganska bra ide då, ni verkar ju ändå veta ganska mycket om varandra om de vet att ni har haft svårt att få barn... Jag tycker ett mail är bättre för då är det kanske lättare att få med det man vill få med och framförallt så slipper hon telefonsamtalet utan kan reagera precis hur hon känner utan att vara rädd för hur ni ska ta det. Sen kan det faktiskt vara lättare för dem att glädjas åt ert besked iom att ni har haft svårt att bli gravida... Grattis till graviditeten förresten...

Haha det är okej, jag kan vara så också när jag kommenterar i trådar, man fokuserar på det tråden handlar om. Men tack iaf ;)

Det känns som att det får bli ett mail. Tack för att du tog dig tid att svara och dela med dig

jag känner tvärtom..jag förlorade mitt extremt för tidigt födda barn (v.23+6) efter nästan 3veckors kämpande..
en av mina närmaste vänner tog med mig ut på en promenad..och hon var orolig att hennes nyfödde son skulle väcka jobbiga känslor..jag fick också en son och vi hade planerat lite smått såklart..
men jag känner bara en glädje för alla som har små nyfödda barn..det är inte deras fel och jag har en sån stark önskan att ingen ska behöva uppleva nått så smärtsamt att det värmer i hjärtat när jag ser glada,friska små barn..
har ju bara sett små,små jätte sjuka barn och mitt dog dessutom..
jag tror hon/han blir glad för eran skull..ni har ju kämpat så hårt!

ta kontakt med dem och beklaga er sorg..så känner jag, att de som vågat stötta oss har verkligen hjälpt oss..även sådan som inte stått oss så nära har skickat ett sms eller nått..
...ni har verkligen kämpat och jag tror de blir glada för er skull..
jag har dessutom med mina 3 gravidteter väntat så länge som möjligt, helst till v.18 efter RUL med att berätta..

nu var det längesen ser jag...hoppas det gick bra att berätta iaf..