Tack för era svar..
Tro mig, jag vill lämna, och det har jag velat länge. Försökt också, men på nåt sätt så går det inte.
Han blir alltid så underbar och snäll så fort jag ens antyder nåt, och då får jag dåligt samvete..
Min skolgång blev avbruten när jag blev gravid (ej planerat), så jag har ingen utbildning, ingen inkomst.. Ingenting.
Det som skrämmer mig mest om jag väl lyckas ta mig loss är vad som ska hända med dottern. Jag vill verkligen inte att han ska vara själv med henne..
Det är inte mycket han hjälper till med med henne, och än mindre som han gör frivilligt.. När han "tar henne på morgonen", så jag ska få sova en stund till, då sätter han henne i matstolen och sätter igång tvn.. Sen sätter han sig vid datorn och låter henne sitta där.
Allt hemma, det är mitt jobb. Han gör absolut ingenting hemma. De kronor jag får in vid barnbidrag och föräldrapenning, det är tydligen VÅRA pengar, de ska förutom gå till allt till henne, gå till mat, hushåll osv.. Blir det nåt över så kanske jag får köpa nåt till mig själv, men oftast går det till mat eller nåt. De pengar han tjänar, han tjänar väldigt mycket, de är HANS, möjligvis får jag låna lite.. Men då måste jag redovisa vad de ska gå till, och så måste han avgöra om det är bra nog.
När mitt är slut, då får jag höra att jag slösar.
Är vi och storhandlar, då lägger han ut allt som är mina produkter och grejerna till dottern i en separat korg, så får jag betala det..
Skulle kunna fortsätta tills det blir en hel roman, det här.