Alvins syskon var beräknat till den 7 aug 2010 enl både sista mens, äl och ul. Men precis som förra gången gick jag över tiden. Vi hade fått tid för igångsättning på bf+14, sön den 22 aug. Men det skulle visa sig att detta datum inte skulle bli aktuellt. :)
DAG 1:
4.00: torsdagen den 19 aug vaknade jag av att jag hade småvärkar som jag inte haft innan. Klockade dom och de kom var 5e-10e minut.
5.00: Gick ner till köket och åt en banan. Tänkte att värkarna försvinner säkert när jag går upp ur sängen. Men icke, vid 5.15 hade jag pratat med förlossningen och dom ville att jag kom in eftersom det är andra barnet och vi har 8,5 mil till sjukhuset. Väckte sambon, hämtade bb-väskan medan sambon väckte blivande storebror. Hörde detta från trappan:
-Vi ska åka till sjukhuset nu för nu kommer nog snart din lillebror eller lillasyster!
-YES!!! Ropade vår yrvakna 4-åring. :)
7.00: Framme på förlossningen och dom kopplade på ctg. Hade då småvärkar ganska tätt. BM kände på mig och jag var öppen ca 3cm och mogen livmodertapp. Vi blev inskrivna och fick en förlossningssal.
11.00: Nu hade vi hunnit äta frukost på sjukhusfiket och värkarna tätnade och blev mer intensiva. Tillbaka på förlossningen blev det en del vandring i korridoren. Satt även på en pilatesboll och studsade. Hade nu öppnat mig 4 cm.
13.00: La mig på sängen en stund för att vila. Somnade till en kort stund och när jag vaknade till hade värkarna avtagit helt!!! Vad i?! Blev så less.. gick runt runt runt i salen (stor sal) med bestämda steg i 1,5 timme och det höll igång en liten aning med små värkar emellanåt!
16.00: Skiftbyte, när nya BM klev in till oss var värkarna nästan borta. Gick i korridoren ett par timmar till, åt kvällsmat, sedan fick vi ett övernattningsrum till förfogande. Så halvt förtvivlad och med en burk med insomningstablett, värktabletter och en bricanyltablett gick vi dit. Blev lovad av en manshaftig BM att värkarna inte skulle sluta för att jag tog dessa utan det var bara för att jag skulle få lite sömn! Hon lovade även att lägga in ett gott ord för oss i morgon till ronden då jag uttryckte min rädsla för att få åka hem. Jag gick på toa och slemmproppen gick! La mig i sängen i hopp om att det nog skulle komma igång igen.
DAG 2:
6.45: Vaknade efter en hel natts sömn utan tillstymmelse till värk! :( Var så besviken på manshaftiga BM som lovat och på mig själv som tog den jäkla bricanylen!! Vi var nu säkra på att få åka hem igen och invänta igångsättning på söndagen (två dagar senare). Vi gick upp till förlossningen igen och åt frukost.
Kl 10.30 kom jouren och läkaren, en glad dansk kraftig man, sa att nu tar vi hinnorna! Gårdagens manshaftiga BM hade lyckats med att hålla sitt löfte! Sagt och gjort.. precis såhär gick det till när storebror skulle komma till världen så detta hade vi gjort förr! Och vad nöjda vi blev! Vi slapp åka hem och det blir bebis idag!! :)
Kl 11.00: Nu hade vi fått en ny BM som både jag och David såg som ganska osäker. Det tog henne en kvart att känna hur pass öppen jag var!! Något som de föregående BM inte haft något problem med. Där stod hon och kände och kände och vinklade sina två fingrar åt olika håll i min vagina i minst 5 minuter och ursäktade sig skamset varav jag svarar: ”Det är lugnt.. jag är van!” Vad jag menade var att jag var van vid att olika BM känner hur öppen jag är, vad hon trodde har jag ingen aning om! =)
Hon var lite stressad och skalpelektroden som hon försökte sätta misslyckades hon med två gånger innan den satt. Minns att jag tänkte stackars bebis som blir så plågat och den har inte ens kommit ut än!! Efter detta var gjort fick jag åter igen Ctg inkopplat. Allt såg fint ut. Bad att få lavemang. Blev visar till ett av intagningsrummen som jag fick disponera fritt. Jag sket stopp i toaletten! :):)
Kl 14.00: Nu började det hända saker! Nu kopplade virriga BM på värkstimulerande dropp och kopplade upp mig på ctg igen. Nu jädrans kom värkarna igång på allvar! När hon höjt dosen för tredje gången bad jag henne vänligt men bestämt att sluta höja. Hon skrattade och sa att vi ju precis börjat! Nu bad jag om lustgas. Första förlossningen gillade jag inte lustgasen, men denna gång gjorde jag ”rätt” med den och den var min räddning, den blev en grej som jag koncentrerade mig på och jag räknade mina andetag i den och visste exakt när den skulle hjälpa vid varje värk. Vid det här laget var jag som vanligt mellan värkarna och stod upp och hängde på en gåstol och pratade glatt med David mellan värkarna.
Blev nu även ombedd att gå och kissa. Inga problem tänkte jag. Men jag fick lämna lustgasen på salen så nu var goda råd dyra! Snabbt som attan in på toaletten som låg en bra bit från min sal! Hann precis utanför dörren på väg in igen då jag kände värken komma varav jag högt utbrister "In fort som F*N!!". Halvsprang med värken i antågande och droppställningen i handen. Slet tag i masken som låg på sängen och givetvis lossnar slangarna. Virriga BM slet ifrån mig masken och kopplade ihop grejerna igen. Då var värken över och David skrattade gott åt mig.
16.30: Fortsatte hänga över gåstolen och nu kom värkarna tätt. Mellan varje värk matade David mig en klyfta apelsin och lite juice. Detta såg jag som ganska komiskt! =) 17.00: Nu gjorde det ont. REJÄLT ONT! Under värkarna var jag helt okontaktbar, gick helt in i mig själv och brummade dovt i masken. Hörde inte vad som pågick runt omkring mig. Virriga BM ville nu känna hur öppen jag var, 6 cm. Jag fick spelet. Jag orkade inte mer! Jag bad om epidural. Virriga BM ringde narkosen och jag fick värk på värk. NU kom virriga BM på att hon ju inte kopplat något vätskedropp till mig. Hon sprang runt och stimmade, jag låg nu på sängen på sidan och hade så ont! Det var ingen hit att ligga ner alls! Gjorde så mycket ondare! Tappade kontrollen över mitt värkarbete och lustgasmasken krånglade. Kände hur paniken kom närmare.
17.10: Narkosläkaren kom äntligen och la epiduralen. Jag låg blick stilla och väntade på att det skulle verka. Men nej, efter ett antal värkar som bara ökade började jag undra vad som var fel.
17.35: Den glada danska läkaren kom in och tittade till mig och jag undrade varför inte EDAn hjälpte! Minuterna senare ropar jag på virriga BM att jag måste trycka.Virriga BM nästan springer fram till mig och säger bestämt: "NEJ! Du får INTE trycka! Du är inte redo än!". Jag fick kämpa som en galning med att inte trycka under värkarna och BM såg nog att det var jobbigt för hon bad mig resa mig något så att hon kunde känna på mig. "Ojojoj, du är bara öppen 8cm och har en kant kvar, men lägg dig på rygg" hörde jag.
17.45: Folk kom in på rummet och hängde upp benstöden och jag la mig i gynställning. Virriga BM kände igen. "Men oj, du är fullt öppen redan och kanten är utplånad". Jag klagar högt med gråten i halsen: "Jag kan inte hålla emot mer, det gåååååår inte!!" och virriga BM svarar glatt "Du behöver inte hålla emot, du kan krysta nu!". ”Jaha, får jag?!” säger jag förvirrat. Sagt och gjort. Jag ligger nu i gynställning och David står bredvid mig och håller en kudde bakom min rygg. Jag sitter alltså upp i sängen vid varje värk mot kudden som David trycker mot min rygg och ser hela förloppet som sker mellan benen på mig!
17.50: Krystning 1: Huvudet glider ner till öppningen. Jag tänker att detta kommer ta lika lång tid som förra gången, huvudet kommer att glida fram och tillbaka i ett antal krystvärkar framöver. Helt säkert!
17.55: Krystning 2: Huvudet glider ut!! Jag ser hela det kladdiga håriga huvudet och utbrister förvånat "Nämen!!?"
18.00: Krystning 3: Ut glider en bebis. Jag utbrister "Åh guuud!! Kolla!!". Hör David snörvla bredvid mig och jag känner hur tårarna kommer hos mig med. Efter några tag med handduken skriker bebisen till. Det är en pojk ser jag nu. Virriga BM lyfter honom till mig och David klipper navelsträngen. Han är perfekt! Han söker direkt efter bröstet och suger tag. Pigg och vaken ser han med sina stora mörkblå ögon på mig och jag är utom mig av glädje. David sitter bredvid och ser lyckligt på sin lilla son. Han vägde 4120 g och var 53 cm lång. Efter en seeeg start gick det oerhört fort i slutet! Det jag är mest irriterad över är att jag ens bad om epiduralen. Den kom ju aldrig till någon nytta.
Välkommen till världen, Alvins lillebror Noah!
