Förlossningarna som man inte pratar högt om.

Stella, *10.09.08 +10.09.08

Sådant som inte händer.
Jag var aldrig orolig under min graviditet. Jag har alltid varit hälsosam, rökte inte, drack inget under min graviditet. Alla värden hade sett jättebra ut hela vägen, och barnmorskan skröt om mig!
Ultraljuden var underbara, att se det lilla livet vinka till oss var en så häftig känsla!

Jag kände mig påläst, och det mest dom tog upp i föräldragruppen hade jag redan snappat ut någon annanstans. Jag kände mig redo!

På kvällen 10.09.07 Började jag få värkar. Det var fyra veckor för tidigt, men det var inget som mig, herregud, barn som föds i v. 24 har ju klarat sig!
Runt 01.00 var verkarna outhärdliga, och vi ringde BB. Dom tog det med ro, mitt vatten hade inte gått, inget blod och jag var försfödeska. Det brukar ta tid. Dock så sa dom att jag kunde komma in och få smärtstillande.
-Ja tack!
Vi bor 6 mil från BB, så vi tog den fördigpackade BB-väskan och gav oss iväg!

Resan dit var så smärtsam, och just då hade jag ingen tanke på bebisen, jag var snarare nervös att det bara var "falskt alarm".
Väl framme vid BB runt 02.00 så mätte dom verkarna och bebisens hjärtljud.
Allt såg jättebra ut.
Såklar.
Hon mätte mig, och berättade att jag var åtta(!!!) cm öppen!
Min sambo och jag stirrade på varandra. Det är dags! Vi ska bli föräldrar! Vilken glädje!
Min sambo frågar om det inte är för tidigt, men barnmorskan säger att det är helt normalt.
Fick gå in i duschen medans dom gjorde iordning förlossningssalen. 10 minuter senare gick vattnet, och därefter gick det snabbt.

Det jag berättar härefter är en blandninga av det jag själv upplevde, det min sambo såg, och vad vi har fått återberättat:

Jag vankar bort mot förlossningssalen. Innan jag "hoppar" upp i sängen frågar jag min barnmorska om det är försent för en epidural?
Hon ler, och säger att ja, det är alldeles för sent.
Väl i sängen så tar dom sönder en hinna som inte hade spruckit än.
Bebisens hjärtljud går ner lite, men det är ju så vanligt, så ingen reagerade särkillt stark på det. Ändå tillkallade dom den sovande jouren.

Plötsligt händer något. Det kommer massa blod, och ingen vet varifrån. Någon ropar att "bebisen ¨måste ut. NU!"
Jag var alldeles hög av lustgasen, och därför blev jag aldrig orolig.
Jag hör någon "långt borta" säga att "nu måste du hjälp till Jenny!".
Hjälp till? Hur!?

I efterhand fick jag veta att jag inte hade fått några kystvärkar än. Inte konstigt att jag inte kunde hjälpa till!
Jag skriker av smärta, och försöker slå bort dom"där nere". Dom späner fast mina ben, och min sambo håller i mina armar.
En läkare klipper i mig, och tar hjälp av en sugklocka. En barnmorska trycket på min mage för att få ut bebisen.
(Allt detta utan att jag har några krystvärkar!)
Blod överallt.

Barnläkaren har kommit, och efter fem(!) minuter är hon ute.
Jag får henne på min mage, men hör inga skrik. Snabbt klipper någon navelsträngen och dom springer iväg med henne.
Jag tittar på min sambo och ler. Vi är föräldrar!
Han ler inte tillbaka.

Väntan, väntan. Dom syr ihop mig, och jag är fortfarande "hög".
Efter en evighet(20 minuter) kommer det in en läkare och sprutar in något i min arm.
Jag förstår direkt att det är lugnande.
Därefter kommer läkaren och barnläkaren in. Dom hade inte behövt säga ett ljud. Vi förstod direkt.

Våran fina dotter fick inte en chans. Velamentös insertion är osaken.
Det går att upptäcka med ett särskillt vaginalt ultraljud, men det görs inte på alla p.g.a. kostnader.
"Lite svinn får man räkna med", känns det som.
Dödstalet för dom som har odiagnotiserad velamentös insertion, eller vasa previa är 100%.
Upptäcker man det inna förlossningen så är överlevnaden 100%.
Så lätt att rädda liv!
Ändå görs det inte.

Vem bestämmer att Stellas liv inte var värt dom pengarna?
Ett kejsarsnitt, och hon hade levt med oss idag.
Hon skulle ha varit fyra månader.
Det var inget fel på henne, hon var helt friskt. Det som hände var att navelstängen lossnade fårn moderkakan när hon ville ut.

Vill pointera att alla gjorde sitt yttersta för att rädda Stellas liv. Dom fick ut henne rekordsnabbt, och vi har fått journalen där man ser att dom gjorde allt. Men en liten bebis har bara några deciliter blod, och det rinner snabbt ut om något går fel...

Vi har gråtit floder i fyra månader, och det blir inte bättre.
Min ända önskan är fler får vetskap om velamentös insertion och vasa previa, och att fler sätter press på sina komuner om att detta är en nödvändig undersökning för gravida!

Mitt liv är förstört.