När börjar en förlossning? Är det när kvinnan skrivs in på förlossningsavdelningen? Eller är det i samband med att värkarna sätter igång? Vilka värkar i så fall? De som kommit och gått i flera veckor, eller de som gör så ont att man knappt kan andas?
Den 29:e mars hade min fru gått över tiden med två veckor och tre dagar. Eftersom moderkakan riskerar förlora kraft mot slutet av graviditeten hade vi de senaste dagarna varit utom oss av oro för att barnet inte skulle få tillräckligt med näring. På morgonen besökte vi sjukhusets antenatalavdelning för en av de regelbundna rutinkontroller som alltid utförs på överburna foster och dess mödrar. Där hade vi för avsikt att be läkaren sätta igång värkarna på konstlad väg (istället för att vänta ytterligare tre dagar, vilket var den av läkarna föreslagna planen).
Undersökningen bekräftade att alla värden fortfarande såg bra ut. Det fanns tillräckligt med fostervatten, hjärtat bultade så oregelbundet som det ska (en viss variabilitet är ett sundhetstecken), blodtryck och urinprov, allt fint. Livmodertappen, som ska "mogna" för att livmodern sedan ska kunna öppna sig tio centimeter, hade möjligtvis blivit en aning mjukare, men i övrigt fanns inga tecken på nära förestående förlossning (ja, om man nu inte räknar ett tre kilos foster i startställning som ett tecken i sig).
Efter ett långt samtal med läkaren om fördelar och nackdelar med att vänta respektive att sätta igång förlossningen, accepterade vi, i motsats till vår tidigare inställning, hans beslut att vänta ytterligare tre dagar. En så kallad inducerad förlossning är generellt betydligt tuffare än en naturlig, och slutar allt som oftast i ett kejsarsnitt. Han förstod att det var psykiskt jobbigt för oss att avvakta, men hans medicinska bedömning var att detta trots allt var säkrast för både barnet och modern, och därmed fick vi helt enkelt fick bita ihop och hålla ut. Sannolikheten att värkarbetet skulle komma igång på egen hand under de kvarvarande tre dagarna bedömde han till ”0 % eller 100 % “. Mot sådana odds går det förstås inte att argumentera, så vi inte bara accepterade utan lämnade sjukhuset med fullt förtroende för läkarens beslut, vilket i efterhand skulle visa sig vara till vår fördel.
Den följande natten väckte min fru mig klockan tre för att berätta att hon hade värkar. De återkom var 15-20:e minut, och minst en av dem var väldigt kraftig. Hon fick också en mindre teckenblödning, vilket är en bra indikation på att livmodern börjat öppna upp sig. Efter några timmars värk och ett antal värktabletter lyckades vi båda somna om.
Morgonen därpå hade de tydliga återkommande värkarna övergått till en mindre plågsam, men istället ihållande, smärta. I väntan på att de riktiga värkarna eventuellt skulle återkomma bakade hon bröd, och jag lagade en kolhydratrik middag för att ge oss båda välbehövlig energi framöver.
Framåt kvällen slog vi oss ner i soffan för att se masochistfilmen Jackass 3. Det är något speciellt med att se vuxna män klä av sig nakna och limma fast sig i varandra med kontaktlim, för plötsligt vid sjutiden återvände värkarna, med besked. Vi försökte se klart filmen, med avbrott var tionde minut, för det fanns en viss tröst i att hur ont värkarna än gjorde, så fanns det någon i Jackass som hade ännu mer ont.
Värkarna höll i sig denna gång, och blev alltmer intensiva i takt med att kvällen övergick till natt. För att mildra smärtan fäste min fru TENS-elektroder (Transkutan Elektrisk NervStimulering) på ryggen, och pressade det lilla 9V-batteriet till det yttersta. Tyvärr hjälpte den inte mycket, då merparten av smärtan satt i magen där vi av försiktighetsskäl inte ville använda maskinen. Istället la hon en uppvärmd vetekudde på magen och profylaxandades igenom smärtan. Det skar i mitt hjärta att se henne plågas, men mitt i all detta lidande fanns samtidigt en stor glädje över att förlossningen äntligen kom igång, och det på helt naturlig väg.
Jag önskar att vi hade kunnat åka in till sjukhuset på en gång, men eftersom vattnet inte gått ännu, och det än så länge var för lång tid mellan värkarna, hade vi inget annat val än att försöka handskas med den allt kraftigare smärtan hemma i vår egen lägenhet. Min fru ställde sig i duschen, och lät de varma strålarna skölja över magen och ryggen för effektiv smärtlindring. Hon stod kvar därinne länge nog för badrummet att förvandlas till en ångbastu.
Tre på natten gick slemproppen, det sekret som skyddar livmodern mot infektioner. Smärtan fortsatte oavbrutet hela natten, och när solen gick upp på morgonen hade hon inte sovit en sekund (och dessutom bara några få timmar natten dessförinnan). I de korta mellanrummen mellan värkarna agerade jag coach, med värktimern i högsta hugg, försökte få henne att äta och dricka, värmde vetekudde, gjorde mitt bästa för att trösta, underhålla, stötta och började till sist samla ihop förlossningspackningen i hallen.
Vi ringde upp Göteborgs förlossningskoordinator och berättade att vi egentligen skulle på ännu en rutinkontroll under förmiddagen, men att det under rådande omständigheter kanske var lika bra att den undersökningen gjordes direkt på förlossningsavdelningen. Koordinatorn instämde och skickade oss till Mölndals sjukhus, dit vi anlände med taxi vid tiotiden.
I ett mottagningsrum mätte barnmorskan upp starka värkar, och den vaginala undersökningen visade att livmodermunnen öppnat sig tre av tio möjliga centimeter, vilket betyder att latensfasen är över och öppningsfasen står på tur. Medan vi väntade på ett eget förlossningsrum (lyxvarianten med jacuzzi), avtog plötsligt värkarna. Barnmorskan menade att det var vanligt vid ankomsten, men försäkrade oss samtidigt att oavsett vad som händer skulle de inte skicka hem oss igen. Det var dags att föda barn, på ett eller annat sätt.
För att få igång värkarna på nytt skickade barnmorskan ut oss på en timslång promenad, vilket i rådande tillstånd innebar cirka 400 meter. För säkerhets skull avlutade vi promenaden med att försöka gå upp för trapporna till förlossningsavdelningen på 11:e våningen. Ja, min fru är tuff, men hon fick ge upp i starka smärtor halvvägs framme. Vid återkomsten till förlossningen var värkarna återigen regelbundna, och vi blev förflyttade till ett eget rum. Klockan var nu två på eftermiddagen, 35 timmar efter värkarbetet kom igång.
En läkare anlände, synade dittills insamlad data, och bestämde sig för att ta hål på fosterhinnan (amniotomi) för att låta fostervattnet rinna ut och därmed också öka intensiteten på värkarna. Sagt och gjort, skrevandes på britsen fördes ett instrument liknande en virknål in och skrapade hål på hinnan. Ut strömmade fostervattnet på den av plastskydd täckta britsen. Med hinnan öppen gick det även att komma åt barnets huvud, på vilket en elektrod skruvades fast för övervakning av barnets hjärtfrekvens under resten av förlossningen.
Livmodermunnen, som ska öppna sig tio centimeter, var fortfarande bara öppen tre centimeter, vilket var något av en besvikelse eftersom den därmed inte hade gjort några framsteg sedan vår ankomst till sjukhuset tre timmar tidigare. Icke desto mindre var min fru och jag huvudsakligen på spralligt och förväntansfullt och humör. Värkarna var smärtsamma, men inte värre än att vi kunde ta fram datorn och välja bland de många CD-skivor vi tagit med oss. Jag fotograferade min fru tufft poserandes framför britsen, och bad barnmorskan ta roliga fotografier av oss båda.
Efter en timme i rummet hade tiden mellan värkarna avtagit en aning och läkaren såg det som en god idé att koppla in syntocinon, ett värkstimulerande dropp. Emellertid hann de inte mer än blanda vätskan och föra in kanylen i ovansidan av hennes hand, för liksom tidigare räckte hotet om igångsättning för att kroppen skulle ta sig i kragen och utföra arbetet på egen hand. Tiden mellan värkarna minskade, men framförallt blev de mer smärtsamma. Mycket smärtsamma. No more Mr Nice Guy!
Musiken stängdes av. Lustgasen kopplades på. Min fru tog smärtan ståendes, sittandes och liggandes. Från den här punkten och framåt finns det ett stort gap i min annars så heltäckande fotodokumentation. Hela världen utanför det där rummet försvann, och intensiteten i upplevelsen var så kolossal att jag även i efterhand, nu när jag tänker tillbaka, måste påminna mig själv om att andas.
Min fru tyckte inte att lustgasen var till någon hjälp alls, och det verkade gå åt alldeles för mycket värdefull energi till att hålla masken rätt för att undvika läckage. Jag, som ansåg mig vara väl förberedd inför förlossningen, blev så förtvivlad av att se min fru i de intensiva smärtorna att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnmorskan skruvade upp styrkan på lustgasen till nivå två av tre, och gjorde en ny undersökning av livmodermunnen. Den var fortfarande bara tre centimeter öppen, det vill säga trots all denna enorma smärta hade den inte utvidgat sig en enda centimeter sedan vi anlände fem timmar tidigare. Vi höll båda på att smälla av när vi fick beskedet. Hade det varit möjligt att ge upp och gå hem, så hade vi gjort det där och då. Men det fanns tyvärr ingen återvändo.
Nu såg min fru inte riktigt närvarande ut längre. Hon gick in i sin egen värld, med full fokus på att stå ut sekund för sekund. Värkarna var inte längre det värsta, utan det var ryggen som gjorde outhärdligt ont. Det kändes som om hon skulle klyvas mitt itu, konstant. Därtill kom värkarna som en fasansfull smärtbonus var och varannan minut. Barnmorskan skruvade upp lustgasen till nivå tre av tre, och föreslog sterila kvaddlar - koksalt som injiceras under huden - för att avhjälpa ryggsmärtan. Vi var medvetna om att själva applikationen av kvaddlarna kunde vara mycket smärtsam, men i det hav av smärta som min fru redan befann sig i kunde det inte bli mycket värre. Alltså ställde sig två barnmorskor bakom ryggen på henne, med varsin spruta i högsta hugg, och passade på att injicera vätskan samtidigt som nästa värk drog igång (en form av smärtkamouflage). Det gjorde förbannat ont. Men det fungerade. Smärtan i ryggen var som bortblåst.
Innan barnet kan krystas fram måste det förflytta sig tio centimeter neråt tills huvudet står mot bäckenbotten. Det är tio långa centimeter. Min fru stod på knä, med överkroppen hängandes över sängens uppfällda huvudända. Hon tryckte lustgasmasken hårt mot sitt ansikte med ena handen, och med andra handen höll hon hårt i mig. Värkarna var nu en minut långa och återkom varannan minut. Varje gång skrek hon av smärta.
För min egen del hade den initiala chocken lagt sig och jag kunde coacha henne utan risk för att själv bryta ihop i gråtattacker. Under dessa timmar måste jag ha upprepat följande meningar hundratals gånger, tills jag kände mig som en papegoja:
”Kom igen älskling! Kämpa!!”
”Du kommer klara det här!”
”Tänk Mustafa!”
Ja, den senare fick jag av några goda vänner innan förlossningen, men den fungerade inte något vidare på just min fru.
Barnmorskan höll sig förvånansvärt mycket i bakgrunden och lät oss kämpa på egen hand. Hon satt nedsjunken i en fåtölj i ena hörnet av rummet, ur vilken hon med jämna mellanrum reste sig för att kontrollera hur långt barnet flyttat sig. ”Hmmm…” sa hon oftast och gick sedan tillbaka till sin fåtölj. Flera gånger frågade jag henne hur mycket tid det kunde tänkas vara kvar, men hon vägrade hårdnackat att ge mig några estimat. Åtminstone inte förrän klockan sex på kvällen (åtta timmar efter vi anlänt till sjukhuset), då hon plötsligt berättade att barnet med säkerhet skulle komma ut före midnatt. Det var en väldig lättnad att få höra att det trots allt fanns ett slut i sikte.
Min fru fortsatte kämpa tappert igenom den smärta det innebär att klämma fram ett huvud med en diameter på 12 cm. Efteråt berättade hon att hon ”hade fattat att det skulle göra ont, men att det skulle göra så här jävla ont…”. Lustgasen fick henne att förlora medvetandet ett par gånger, men överlag upplevde hon ändå inte att den var till någon större hjälp. Vid ett tillfälle tvingades hon gå på toaletten, utan gasen, och fick då ta två värkar enbart med hjälp av profylaxandning. Det tyckte hon var betydligt bättre.
Vid sjutiden började min fru krysta, tydligt instruerad av barnmorskan som nu lämnat sin fåtölj och övergått till en betydligt mer aktiv roll. På hennes uppmaning förflyttade jag mig från huvudändan av sängen till ”de nedre regionerna” där jag kunde se skalpen av ett lila huvud med tjocka blodådror. Jag rörde försiktigt vid det med mina fingrar, och därefter gick allt blixtsnabbt. Rummet fylldes med barnmorskor, som verkade dyka upp från ingenstans. Plötsligt var de sex-sju stycken. Min fru låg på sidan, och innan jag visste ordet av tittade ett lila, avlångt huvud ut mellan hennes ben. Det såg en aning motbjudande ut, inte helt olikt monstren i Aliens. Barnmorskan uppmanade till en allra sista krystning, vilket fick hela barnets kropp att lätt glida ut som en hal bläckfisk.
Efter bara några sekunder lades barnet upp på den förvånade nyblivna mammans bröst. Hon hade inte förstått att det var så nära. Barnet skrek och jag hämtade min kamera med glädjetårarna sprutande åt alla håll. Ett av mina första yttranden, efter att jag samlat mig, var att det lila och skalliga barnet liknade svärfar. Svärfar, som sett foton från förlossningen, tycker i sin tur att barnet liknade Yoda. Lyckligtvis tog det bara några minuter innan den lila färgen ersattes av en normal hudton, och det visade sig vara en riktig söt liten påg.
Jag klippte med stor varsamhet av den sega navelsträngen nära pojkens mage, och därefter var det tänkt att moderkakan skulle krystas ut. Men det var lättare sagt än gjort och därmed var dramatiken tydligen inte över. Barnmorskan lindade navelsträngen runt sin hand och drog i den samtidigt som min fru krystade, men moderkakan ville inte följa med. Ytterligare en barnmorska försökte dra ut moderkakan, men även hon gick bet. En akupunkturspecialist anlände, som stack nålar i öronen (!) för att få moderkakan att lossna. Ingen framgång. Till slut kallades en läkare in, med befogenhet att dra ännu hårdare, men moderkakan var orubblig. De hade inget annat val än att försöka operera bort den.
Medan min fru rullades ut ur rummet fick jag sätta mig med bar överkropp i fåtöljen, med den nyfödda nakna pojken på mitt bröst. Efter all uppståndelse var det en märklig känsla att plötsligt sitta ensam i ett knäpptyst rum, med ett barn i famnen som jag nu ska ta hand om under resten av mitt liv. Jag fick en varm känsla i bröstet och insåg först efter en minut att det berodde på att han bajsat ner mig.
I rummet bredvid fick min fru ryggbedövning, och moderkakan kunde framgångsrik avlägsnas. Samtidigt passade läkaren på att sy ihop de delar av underlivet som brustit under förlossningen med några få stygn. När hon rullades ut i korridoren igen kunde jag snabbt visa upp barnet för henne innan hon rullades vidare till ”uppvaket” för att återhämta sig.
