Jag väntade vårt andra barn och var beräknad 12/3. Natten till tredje mars vaknade jag av förverkar. Plötsligt gick vattnet och sen gick det undan! Lilla Leia föddes i baksätet på vår bil!
Jag var gravid med vårt andra barn och beräknad till 12/3 2011. På natten vid ca 03.00 den 3/3 vaknade jag av lätt molande värk i magen. Jag tolkade detta som förvärkar och tog därför inte så hårt på det. Jag försökte somna om, men kände mig rastlös och gick därför upp. Jag hade en stor disk som vi lämnat kvällen innan som jag hade lite ångest över och satte därför igång att diska.
Värkarna fortsatte, men var fortfarande i speciellt smärtsamma och kom inte heller regelbundet. Jag satte mig i duschen för jag hade i bakhuvudet att förvärkar lindras av en varm dusch, medan riktiga värkar ökar. Men mina värkar förblev dock oförändrade. Jag väckte min man och talade om att jag var uppe, men att det troligtvis inte var dags än på länge. Så han somnade om gott.
Fram på morgonen hade jag börjat tröttna och lagt mig och småslumrade i soffan. Plötsligt vid 06.30 gick vattnet och det var verkligen en flod! I samma sekund vaknade vår son. Jag väckte min man så han fick ta hand om sonen, medan jag gick och ringde min mamma som skulle vara barnvakt. När jag sa att vattnet hade gått sa hon bara "jag kommer" och slängde på luren.
Jag hade ännu inte förstått hur bråttom det var, men nu började värkarna ta i ordentligt. Min man körde fram bilen och lastade in väskan. Jag försökte hålla god min inför vår son, men nu gjorde det ordentligt ont. Så fort min man kom tillbaka började jag ta mig ner för de fyra trapporna. Väl nere vid bilen började värkarna övergå i krystvärkar.
Min mamma dök upp på ca 10 minuter trots att det normalt tar ca 20 minuter att köra från henne så det måste ha gått undan. Hon rusade upp och när min man kom ner ville jag inte sätta mig i bilen för det kändes obehagligt. Han fick mer eller mindre knuffa in mig i baksätet och slänga igen dörren. När vi skulle köra iväg gick en liten tant och hennes hund framför bilen och ville inte flytta på sig trots min makes ivriga tutande :)
Vi har ca 10 minuters resväg på motorvägen till förlossningen. Min man ropade i framsätet "försök att knipa, krysta inte, vi hinner nog, du får bara inte föda i bilen"!!! "Det har jag redan gjort" ropade jag tillbaka. Det gick ju såklart inte att hålla i emot naturens krafter. Ca 25 minuter efter att vattnet gått hittade vår fina Leia ut trots att jag hade både trosor och byxor på mig :) Min man storgrät i framsätet!! Väl framme vid förlossningen kom de med en rullstol och körde mig med lillan i famnen och pappa fick klippa navelsträngen!
Trots dramatiken var detta en underbar upplevelse som gör mig alldeles varm inombords. Eftersom jag aldrig hann förstå att jag skulle föda i bilen, utan hela tiden trodde att vi skulle hinna fram, hann jag aldrig bli varken rädd eller orolig. Det var värre för min man såklart, som satt maktlös i förarsätet och inte kunde stanna bilen eftersom vi var mitt på motorvägen. Jag är stolt över mig själv och min kropp och vår fina dotter mår prima och gör oss så lyckliga!
Värkarna fortsatte, men var fortfarande i speciellt smärtsamma och kom inte heller regelbundet. Jag satte mig i duschen för jag hade i bakhuvudet att förvärkar lindras av en varm dusch, medan riktiga värkar ökar. Men mina värkar förblev dock oförändrade. Jag väckte min man och talade om att jag var uppe, men att det troligtvis inte var dags än på länge. Så han somnade om gott.
Fram på morgonen hade jag börjat tröttna och lagt mig och småslumrade i soffan. Plötsligt vid 06.30 gick vattnet och det var verkligen en flod! I samma sekund vaknade vår son. Jag väckte min man så han fick ta hand om sonen, medan jag gick och ringde min mamma som skulle vara barnvakt. När jag sa att vattnet hade gått sa hon bara "jag kommer" och slängde på luren.
Jag hade ännu inte förstått hur bråttom det var, men nu började värkarna ta i ordentligt. Min man körde fram bilen och lastade in väskan. Jag försökte hålla god min inför vår son, men nu gjorde det ordentligt ont. Så fort min man kom tillbaka började jag ta mig ner för de fyra trapporna. Väl nere vid bilen började värkarna övergå i krystvärkar.
Min mamma dök upp på ca 10 minuter trots att det normalt tar ca 20 minuter att köra från henne så det måste ha gått undan. Hon rusade upp och när min man kom ner ville jag inte sätta mig i bilen för det kändes obehagligt. Han fick mer eller mindre knuffa in mig i baksätet och slänga igen dörren. När vi skulle köra iväg gick en liten tant och hennes hund framför bilen och ville inte flytta på sig trots min makes ivriga tutande :)
Vi har ca 10 minuters resväg på motorvägen till förlossningen. Min man ropade i framsätet "försök att knipa, krysta inte, vi hinner nog, du får bara inte föda i bilen"!!! "Det har jag redan gjort" ropade jag tillbaka. Det gick ju såklart inte att hålla i emot naturens krafter. Ca 25 minuter efter att vattnet gått hittade vår fina Leia ut trots att jag hade både trosor och byxor på mig :) Min man storgrät i framsätet!! Väl framme vid förlossningen kom de med en rullstol och körde mig med lillan i famnen och pappa fick klippa navelsträngen!
Trots dramatiken var detta en underbar upplevelse som gör mig alldeles varm inombords. Eftersom jag aldrig hann förstå att jag skulle föda i bilen, utan hela tiden trodde att vi skulle hinna fram, hann jag aldrig bli varken rädd eller orolig. Det var värre för min man såklart, som satt maktlös i förarsätet och inte kunde stanna bilen eftersom vi var mitt på motorvägen. Jag är stolt över mig själv och min kropp och vår fina dotter mår prima och gör oss så lyckliga!
