Jag gick över tiden med ca 11 dagar, själva förlossningen var underbar men inte komplikationerna efteråt.
Det var sommaren 2006 min lilla guldklimp skulle anlända,
så önskad och redan älskad fastän jag aldrig sett honom.
Han var beräknad till den 6e juni men tittade inte ut föräns
den 18e, sex dagar efter min födelsedag.
Den 18e juni klockan 06:00 vaknade jag på morgonen av en
märklig känsla i ländryggen, kändes som om någon tröck på
ryggraden med stark kraft.
Låg där i sängen och funderade på om det kanske var dax snart.
Ca 20 minuter senare kom de första värkarna, jag var över
lyckligen nu äntligen är
det nog på gång. När klockan är ca 07:00 och jag klockat
värkarna så kommer de med mindre än en minuts mellanrum,
de var galet intensiva höll i sig i flera minuter
och känslan var obeskrivlig. Kändes som att någon blåste upp
magen med luft till bristningsgränsen, vågade knappt inte röra
mig kändes som att jag skulle spricka.
Detta i kombination med kraftig mens värk och tusen nålar i
ryggen på en och samma gång.
Blev lite skraj att jag kanske inte skulle hinna upp,
vad jag läst så brukar ju inte värkarna komma med dessa korta
mellanrum och intensivitet i början
av förlossningsarbetet.
Så kravlade mig upp, väckte min annars svårväckta mamma och sa att
- god morgon, jag tror du kommer bli mormor snart.
Mamma i sin tur satte sig rakt upp i sängen, lite excorsismen stuk
där. Klarvaken och överlycklig.
Hennes första ord var YES!
Sedan undrade ju hon så klart hur jag mådde, hur värkarna kom osv,
och efter att a berättat tyckte hon det var tid att ringa taxi, vilket
vi gjorde.
Hoppade in i duschen en snabbis, tog bb väskan sedan gick vi ut för
att vänta på taxin.
När vi stod utanför denna varma, morgon i väntan på taxin så blev
jag illamående och var tvungen att spy, detta blev i grannens buske
haha, där kom den kebabb tallriken jag käkat dagen innan.
Vid ca 07.45 kom taxin, vi hoppade in. Tog ca 10 minuter till
förlossningen och taxi chauffören var snäll och körde inte som en blå dåre,
han hade själv 5 ungar och stress är ju inget som uppskattas.
Väl vid förlossningen fick vi komma in, personalen var jätte trevliga
och jag skämdes nästan lite när de öppnade dörren och jag stod och flämta
och frusta som en brunstig tjur, klart man var mitt uppe i
en värk då de öppnar.
Vi fick genast komma in och träffa en barnmorska som koppla på CTG och
kollade hur pass öppen jag var. Jag var bara 3.5 cm öppen, och de blev förvånade.
över hur täta och långa mina värkar varÄven CTGn visade att jag hade galet starka
värkar, fick även förklarat att intensiteten samt hur tätt de kom var något
man brukade få de sista centemetrerna.
Hur som hellst blev vi inte hemskickade utan fick stanna kvar,
fick rådet att röra på mig, så fi knallade ner till kafeterian och fikade,
var lite svårt att dricka och äta då jag hade värkar
precis hela tiden. Vi gick även ut på promenad och höll igång.
Vid 10 tiden gick vi upp igen, de kollade hur öppen jag var och var då
bara 4 centemeter öppen.
Barnmorskan tyckte så synd om mig då dessa värkar nu kom med ca 30 sekunders
mellanrum och toppade CTG kurvan så de stod härliga till, själv var jag cool lugn
och konscentrerade mig på att andas. De kopplade även in lustgasen men den
pröva jag bara 4 gånger, sedan fick jag värsta fylle syndromet och var tvunget
att spy.
Mamma i sin tur fick ju fram en spy påse direkt, och det komiska var att
det var hål i påsen så kräktes rakt igenom ner på golvet.
Hade man för att man var snabb med påsen alltså.
Timmarna gick och värkarna etc var som tidigare, sedan blev det personalbyte
och jag fick en ny barnmorska. Hon kollade läget och nu var klockan strax
över 14.00, jag hade nu öppnat mig
1cm, så var totalt öppen 5 cm. CTG plus hjärtljud kollades och allt såg bra ut.
Nu började de tala om smärtlindring mn jag vägrade, var fullt beslutsamm att
föda naturligt, dvs utan smärtlindring.
Fick strax efter det värsta craving på fanta så morsan fick springa ned och
köpa iskall fanta, under hela förlossningen klämde jag nog i mig runt 6 liter
När klockan var ca 15.00 kom personalen in med vuxen rullator som jag kallar det,
en hög rullator med stöd för armarna, så jag rulla omkring där i rummet och
gångarna och kände mig lagom raffig. Ännu mera raffig kände jag mig av
de +25 kilona jag lagt på mig, var av ca 11 kilo var vatten kroppen.
Blir sedan kissnödig av all dricka och kan ju inte kissa, värkarna kommer ju så
tätt så tillslut var de tvungna att tappa mig.
Yttligare en gång fick de tappa mig och nej det var inte skönt, brände som eld.
Tiden gick och inget förändrades, öppnade mig i snigelfart inte förän vid kl 17:00
får jag världens smärta där nere, kändes som att jag skulle sprängas. Läkaren
kommer in och kollar och ser då att
hinnan börjar bukta ut genom livmoderstappen som höll på att spricka.
Kan ju säga att denna smärta var tusen gånger värre än värkarna, jag har hög
smärttröskel men där grät jag faktiskt av smärtan.
Man beslöt då att ta vattnet och vilken befrielse det var, den smärtan försvan direkt.
Hade heller inte öppnat mig något mer under denna tid så förhoppningsvis
skulle det sätta fart nu.
Mycket riktigt på en timme öppnade jag mig restrerande centimeter.
Så när klockan är prick 18:00 försvinner värkarna bara poff, där står jag vid vuxen
rullatorn och undrar vad 17 som händer.
Helt plöttsligt känner jag bara världens tryck där nere, käns som att man är
storm bajsnödig haha kan inte beskriva det anorlunda. Och rent spontant börjar
jag krysta, även om jag själv inte krystar så börjar kroppen
vare sig jag vill eller inte. Så första jag säger är
- fan jag skiter på mig nu!.Shit tror ungen kommer!
Så mamma far ut i korridoren och personal kommer på direkten, kollar snabbt
och jag är fullt öppen. Så var bara att sätta igång och krysta.
Att få krysta var världens befrielse äntligen hade man kontroll och fick göra
något själv. Efter ca 10 minuters krystning tjoar de att det blir ett barn med
mörkt tjockt hår
Sedan passar de på att sätta en elektrod på lillens huvud för att ha koll på hjärtljuden osv.
Efter yttligare 10 minuters krystande kommer huvudet, känner bara att det spänner till som 17,
bränner till sedan var huvudet ute. Sista krystet och det käns som en tvål halkar ut haha,
lillen var ute.
Sekundrarna innan man hörde första skriket kändes som en evighet, men skriket kom och
lillen hamnade på magen min. Allt gick så fort, en slet upp min tröja och vipps hade jag en blöt,
skrikande bebis på bröstet.
Klockan var nu 18.29, en liten pojke på 3440 kg, 52 cm lång hade nu tittat ut.
Jag blev sammtidigt så glad, men endå chockad. Jag har fött barn!
Var det inte värre? Trotts den långa tiden osv. Tog ett tag innan jag verkligen
fattade att nu är det klart, min bebis är här, han är frisk, välskapt och så sööööt.
Glädje tårarna kom då. Medans jag bekantade mig med lillen fick mamma min den stora
äran att klippa navelsträngen, hon var så lycklig och glad att hon fick vara med under
hela förlossningen, den största dagen i hennes liv.
Kort senare kom moderkakan ut, utan problem. Sedan kom läkaren in för att sy mig, under
tiden gullade mamma med lillen som låg och mös i hennes famn.
De sprutade på nån bedövningsspray som inte tog så jag kände hur de sydde, ont gjorde
det men jag brydde mig inte.
När allt var klart låg jag där och myste med min lilla bebis, fick super goda mackor,
kaffe. Var nog det bästa jag ätit. Var hel slut kändes som jag sprungit två maraton.
Helt plöttsligt kl 19:45 börjar jag känna mig yr, strax efter det hör jag ett droppande
ljud. Jag lyfte på täcket och såg då att hela sängen var ett blodbad, hade även runnit
ner en massa på golvet.
Vi ringer omgåendes på hjälp och läkare mfl rusar in. Jag mådde bara sämre och sämre,
blev helt yr.
Det jag mins är att de snabbt som 17 fällde ner ryggstödet på sängen, sätter en massa
kanyler, fort tar de ultraljud och konstaterar att såret inte dragit ihop sig. På med
en massa dropp som ska få livmodern att dra ihop sig.
Helt plöttsligt blir jag så yr att det bara snurrar, övergår i en skön, varm behaglig
känsla. Allt kring mig blir ljust, hör all personal i bakgrunden tjoa att nu förlorar
vi henne, mitt blodtryck börjar ge sig, pulsen är galet låg.
Hör hur de börjar förbereda för akut operation, en massa special läkare kommer till plats.
Sedan mins jag inget mer. Kort senare vaknar jag till och man fått ordning på blödningen,
dock trycker de som 17 på magen för att få ur all levrad blod, gjorde vidrigt ont.
Kändes som att de höll på i timmar med tryckandet. När de äntligen var klara fick jag veta
att jag förlorat strax över 2 liter blod och de vill ge blod transfusion, men de vägrade jag.
Fick ligga kvar 6 timmar för observation sedan fick vi äntligen resa till bb.
Kort och gott självaste förlossningen var det häftigaste jag varit med om, men
komplikationerna efteråt var skrämmande, var en hårsmån från att dö eller mista livmodern.
Men allt detta var det värt, jag fick min lilla guldklimp och jag skulle göra om
detta 1000 gånger för denna lilla knodds skull.
så önskad och redan älskad fastän jag aldrig sett honom.
Han var beräknad till den 6e juni men tittade inte ut föräns
den 18e, sex dagar efter min födelsedag.
Den 18e juni klockan 06:00 vaknade jag på morgonen av en
märklig känsla i ländryggen, kändes som om någon tröck på
ryggraden med stark kraft.
Låg där i sängen och funderade på om det kanske var dax snart.
Ca 20 minuter senare kom de första värkarna, jag var över
lyckligen nu äntligen är
det nog på gång. När klockan är ca 07:00 och jag klockat
värkarna så kommer de med mindre än en minuts mellanrum,
de var galet intensiva höll i sig i flera minuter
och känslan var obeskrivlig. Kändes som att någon blåste upp
magen med luft till bristningsgränsen, vågade knappt inte röra
mig kändes som att jag skulle spricka.
Detta i kombination med kraftig mens värk och tusen nålar i
ryggen på en och samma gång.
Blev lite skraj att jag kanske inte skulle hinna upp,
vad jag läst så brukar ju inte värkarna komma med dessa korta
mellanrum och intensivitet i början
av förlossningsarbetet.
Så kravlade mig upp, väckte min annars svårväckta mamma och sa att
- god morgon, jag tror du kommer bli mormor snart.
Mamma i sin tur satte sig rakt upp i sängen, lite excorsismen stuk
där. Klarvaken och överlycklig.
Hennes första ord var YES!
Sedan undrade ju hon så klart hur jag mådde, hur värkarna kom osv,
och efter att a berättat tyckte hon det var tid att ringa taxi, vilket
vi gjorde.
Hoppade in i duschen en snabbis, tog bb väskan sedan gick vi ut för
att vänta på taxin.
När vi stod utanför denna varma, morgon i väntan på taxin så blev
jag illamående och var tvungen att spy, detta blev i grannens buske
haha, där kom den kebabb tallriken jag käkat dagen innan.
Vid ca 07.45 kom taxin, vi hoppade in. Tog ca 10 minuter till
förlossningen och taxi chauffören var snäll och körde inte som en blå dåre,
han hade själv 5 ungar och stress är ju inget som uppskattas.
Väl vid förlossningen fick vi komma in, personalen var jätte trevliga
och jag skämdes nästan lite när de öppnade dörren och jag stod och flämta
och frusta som en brunstig tjur, klart man var mitt uppe i
en värk då de öppnar.
Vi fick genast komma in och träffa en barnmorska som koppla på CTG och
kollade hur pass öppen jag var. Jag var bara 3.5 cm öppen, och de blev förvånade.
över hur täta och långa mina värkar varÄven CTGn visade att jag hade galet starka
värkar, fick även förklarat att intensiteten samt hur tätt de kom var något
man brukade få de sista centemetrerna.
Hur som hellst blev vi inte hemskickade utan fick stanna kvar,
fick rådet att röra på mig, så fi knallade ner till kafeterian och fikade,
var lite svårt att dricka och äta då jag hade värkar
precis hela tiden. Vi gick även ut på promenad och höll igång.
Vid 10 tiden gick vi upp igen, de kollade hur öppen jag var och var då
bara 4 centemeter öppen.
Barnmorskan tyckte så synd om mig då dessa värkar nu kom med ca 30 sekunders
mellanrum och toppade CTG kurvan så de stod härliga till, själv var jag cool lugn
och konscentrerade mig på att andas. De kopplade även in lustgasen men den
pröva jag bara 4 gånger, sedan fick jag värsta fylle syndromet och var tvunget
att spy.
Mamma i sin tur fick ju fram en spy påse direkt, och det komiska var att
det var hål i påsen så kräktes rakt igenom ner på golvet.
Hade man för att man var snabb med påsen alltså.
Timmarna gick och värkarna etc var som tidigare, sedan blev det personalbyte
och jag fick en ny barnmorska. Hon kollade läget och nu var klockan strax
över 14.00, jag hade nu öppnat mig
1cm, så var totalt öppen 5 cm. CTG plus hjärtljud kollades och allt såg bra ut.
Nu började de tala om smärtlindring mn jag vägrade, var fullt beslutsamm att
föda naturligt, dvs utan smärtlindring.
Fick strax efter det värsta craving på fanta så morsan fick springa ned och
köpa iskall fanta, under hela förlossningen klämde jag nog i mig runt 6 liter
När klockan var ca 15.00 kom personalen in med vuxen rullator som jag kallar det,
en hög rullator med stöd för armarna, så jag rulla omkring där i rummet och
gångarna och kände mig lagom raffig. Ännu mera raffig kände jag mig av
de +25 kilona jag lagt på mig, var av ca 11 kilo var vatten kroppen.
Blir sedan kissnödig av all dricka och kan ju inte kissa, värkarna kommer ju så
tätt så tillslut var de tvungna att tappa mig.
Yttligare en gång fick de tappa mig och nej det var inte skönt, brände som eld.
Tiden gick och inget förändrades, öppnade mig i snigelfart inte förän vid kl 17:00
får jag världens smärta där nere, kändes som att jag skulle sprängas. Läkaren
kommer in och kollar och ser då att
hinnan börjar bukta ut genom livmoderstappen som höll på att spricka.
Kan ju säga att denna smärta var tusen gånger värre än värkarna, jag har hög
smärttröskel men där grät jag faktiskt av smärtan.
Man beslöt då att ta vattnet och vilken befrielse det var, den smärtan försvan direkt.
Hade heller inte öppnat mig något mer under denna tid så förhoppningsvis
skulle det sätta fart nu.
Mycket riktigt på en timme öppnade jag mig restrerande centimeter.
Så när klockan är prick 18:00 försvinner värkarna bara poff, där står jag vid vuxen
rullatorn och undrar vad 17 som händer.
Helt plöttsligt känner jag bara världens tryck där nere, käns som att man är
storm bajsnödig haha kan inte beskriva det anorlunda. Och rent spontant börjar
jag krysta, även om jag själv inte krystar så börjar kroppen
vare sig jag vill eller inte. Så första jag säger är
- fan jag skiter på mig nu!.Shit tror ungen kommer!
Så mamma far ut i korridoren och personal kommer på direkten, kollar snabbt
och jag är fullt öppen. Så var bara att sätta igång och krysta.
Att få krysta var världens befrielse äntligen hade man kontroll och fick göra
något själv. Efter ca 10 minuters krystning tjoar de att det blir ett barn med
mörkt tjockt hår
Sedan passar de på att sätta en elektrod på lillens huvud för att ha koll på hjärtljuden osv.
Efter yttligare 10 minuters krystande kommer huvudet, känner bara att det spänner till som 17,
bränner till sedan var huvudet ute. Sista krystet och det käns som en tvål halkar ut haha,
lillen var ute.
Sekundrarna innan man hörde första skriket kändes som en evighet, men skriket kom och
lillen hamnade på magen min. Allt gick så fort, en slet upp min tröja och vipps hade jag en blöt,
skrikande bebis på bröstet.
Klockan var nu 18.29, en liten pojke på 3440 kg, 52 cm lång hade nu tittat ut.
Jag blev sammtidigt så glad, men endå chockad. Jag har fött barn!
Var det inte värre? Trotts den långa tiden osv. Tog ett tag innan jag verkligen
fattade att nu är det klart, min bebis är här, han är frisk, välskapt och så sööööt.
Glädje tårarna kom då. Medans jag bekantade mig med lillen fick mamma min den stora
äran att klippa navelsträngen, hon var så lycklig och glad att hon fick vara med under
hela förlossningen, den största dagen i hennes liv.
Kort senare kom moderkakan ut, utan problem. Sedan kom läkaren in för att sy mig, under
tiden gullade mamma med lillen som låg och mös i hennes famn.
De sprutade på nån bedövningsspray som inte tog så jag kände hur de sydde, ont gjorde
det men jag brydde mig inte.
När allt var klart låg jag där och myste med min lilla bebis, fick super goda mackor,
kaffe. Var nog det bästa jag ätit. Var hel slut kändes som jag sprungit två maraton.
Helt plöttsligt kl 19:45 börjar jag känna mig yr, strax efter det hör jag ett droppande
ljud. Jag lyfte på täcket och såg då att hela sängen var ett blodbad, hade även runnit
ner en massa på golvet.
Vi ringer omgåendes på hjälp och läkare mfl rusar in. Jag mådde bara sämre och sämre,
blev helt yr.
Det jag mins är att de snabbt som 17 fällde ner ryggstödet på sängen, sätter en massa
kanyler, fort tar de ultraljud och konstaterar att såret inte dragit ihop sig. På med
en massa dropp som ska få livmodern att dra ihop sig.
Helt plöttsligt blir jag så yr att det bara snurrar, övergår i en skön, varm behaglig
känsla. Allt kring mig blir ljust, hör all personal i bakgrunden tjoa att nu förlorar
vi henne, mitt blodtryck börjar ge sig, pulsen är galet låg.
Hör hur de börjar förbereda för akut operation, en massa special läkare kommer till plats.
Sedan mins jag inget mer. Kort senare vaknar jag till och man fått ordning på blödningen,
dock trycker de som 17 på magen för att få ur all levrad blod, gjorde vidrigt ont.
Kändes som att de höll på i timmar med tryckandet. När de äntligen var klara fick jag veta
att jag förlorat strax över 2 liter blod och de vill ge blod transfusion, men de vägrade jag.
Fick ligga kvar 6 timmar för observation sedan fick vi äntligen resa till bb.
Kort och gott självaste förlossningen var det häftigaste jag varit med om, men
komplikationerna efteråt var skrämmande, var en hårsmån från att dö eller mista livmodern.
Men allt detta var det värt, jag fick min lilla guldklimp och jag skulle göra om
detta 1000 gånger för denna lilla knodds skull.
