Ja vart ska man börja? Hela natten den 14 Mars 2008 kände jag mig olustig hela natten, hade vart på spec. MVC under dagen där man försökte få mig att öppnas. Sista delen av graviditeten hade vart jätte jobbig och jag kunde knappt gå. men allt hade sett jätte bra ut och man började förbereda för att sätta igång förlossningen innan. nån dag eller så var inte bestämd än.
Jag låg hela natten och grubblade, kändes som att min lilla prins där inne låg helt fel. men den oron hade jag flera gånger haft och efter ett flertal besök på förlossningen fick jag gång på gång bekräftat att han låg fixerad med huvudet ner. inget konstigt. hur kom det sig då att jag nästan varje natt tyckte att det kändes som att han låg i tvärläge? kan man verkligen få sånna knasiga nojjor?
Jag sov hemma hos mamma och pappa, dagen hade vart jobbig och jag vågade inte vara hemma själv i en stad där jag inte hade nån som kunde hjälpa mig om jag behövde. kändes tryggare att ha familjen nära.
Jag somnade sent och vaknade tidigt, Mamma kom in och kollade hur jag mådde men jag tog mig inte upp från soffan. vid 10 tiden låg jag kvar och mobilen ringde,
Hej vi ringer från förlossningen, läkarna har i dag bedömt att vi kan sätta igång dig redan i dag om du vill.
Glädjen kunde inte vara större och lyckan över att ÄNTLIGEN får jag träffa min prins och äntligen slipper jag alla komplikationer jag har!
Det innebär ingen fara för barnet att födas nu va? nej då du är i vecka 37 så det är ingen fara alls.
Lycklig så skuttade jag och hela familjen runt, eller ja jag skuttade inte så mycket men jag fick åtminstone energi att ta mig upp
Vi packade ihop oss, jag mamma och lillasyster. Dom skulle vara med under förlossningen då barnets fader inte alls ville närvara i nåt.
Bilen rullade med två stop, en på mataffären för att inhandla ”matsäck” så vi hade mys sen till melodifestivalen finalen och för att ha om det drog ut på tiden.
Sen stannade vi till och handlade hamburgare, många tankar hoppade runt i huvudet, vågar jag föda? Kommer det göra ont? Spricker man verkligen alltid och hur mycket som helst? Klarar man sig utan EDA? Och… Vågar jag överhuvudtaget äta? Tänk om jag bajsar ner alla på sjukhuset när det väl är dags att föda?
Mamma försäkrade om att hon hade bajsat under alla hennes 4a förlossningar utan att ha ätit hamburgare så jag en hamburgare skulle minsann inte göra skillnad. Dessutom så behöver kroppen mat för att orka.
Väl inne, så var det nervösa steg till förlossningen. Trodde nästan att jag skulle svimma när jag klev in där för 100 och sista gången.
Men en sak skilde sig från denna dag mot dom andra. Denna gång så hördes 2 kvinnor gallskrika av smärta! Å herre min kära, jag vill inte skrek jag till min mamma som en trotsig tvååring!
Skärp dig nu, barn kommer fortfarande inte med storken så du har inget val.
- Hej välkomna, här borta har vi ett rum åt dig. Har du din journal och ett leg bara så ska vi snart ge dig information om vad som kommer hända.
Journalen…. Jaaaa visst tusan den där man släpat med sig över allt bara för att. Självklart så skulle just den glömmas bort helt och hållet.
Åh vad jag skämdes, jag ville sjunka genom jorden! Men som tur var så va min mor snabb på att säga att hon skulle åka och hämta den.
Undertiden fick jag information, man skulle sätta en bardkateter som fungerade som en ballong. Man fyllde den med vatten och sen drog man lite i den då och då och tillslut skulle den trilla ut och då skulle man vara öppen. Men det skulle kännas.
Jag fick byta om till snygga sjukhuskläder, man tog vanliga prover och kollade återigen så att han låg som han skulle. Och det gjorde han, när det var klart kom mamma in genom dörren med journalen i högsta hugg. Och allt satte igång.
Bardkatetern sattes och just det kändes ingenting. Sen började den eviga väntan och korridors promenader.
Mamma hittade en söt liten ”bärmössa” som nån på förlossningen hade virkat så en sån köpte hon till sitt blivande barnbarn.
Sen var det redan dags för att dra i katetern. Och aaaaaj vad det kändes. Jag försökte leka stålkvinnan men nix det gick inte. Gick som ett spjut hela vägen upp i huvudet och ut längst benen.
Detta upprepades med jämna mellanrum och man kollade även av så att allt såg bra ut.
Det gick inte jätte långtid innan den trillade ut, Ungefär 2 timmar!
Jaha vad ska vi nu hitta på säger jag som tycker att än så går det ju bra.
Ja nu ska vi vänta och se om du vill komma igång själv eller om vi måste ta hål på hinnorna, försök gå så mycket du kan.
Med mina ben som knappt bar mig så knatade jag med den där snygga ”hängstolen” runt runt runt.
Men inget hände mer än att tålamodet tog slut. Mamma förklarade att det kommer inte komma nån bebis just nu så om det är okej så åker jag hem nu och kommer tillbaka i morgon bitti och avbyter syster så vi får vila.
Och ja det var ju helt okej, jag var helt opåverkad och trodde själv att jag skulle få vara kvar i minst en vecka.
En radio lyckades vi få in så att vi kunde börja rodda inför melodifestivalen finalen så att vi inte skulle missa den.
Tiden rann iväg och vid 19 tiden så tog man hål på mina hinnor. Det gjorde inte ont, men det kändes rätt olustigt!
Vattnet såg bra ut, inga avvikelser. Men lika så såg allt annat bra ut också, knappt några sammandragningar och inga värkar! Vad fasen! Man försökte sätta en skalp elektrod men misslyckades gång på gång så en äldre kvinna tillkallades och hon kallade sig själv för skalp proffset.
Det tog 3 personer och 8 försök innan den satt. Men alla var överens om en sak, ett barn med mycket hår! Det stressade på prinsen som tusan att man hade hållit på och bråkat så man höll koll. Men det lugnade sig!
När melodifestivalen rullade igång satte man värkdropp och då började det bli riktigt otrevligt. Men det tog en stund.
Jag drack säkert 15 liter vatten, jag var konstant törstig och kissnödig!
Min syster och jag vi skojade om det mesta och gjorde fåniga miner för att jag skulle glömma bort det onda.
Men tillslut så låg jag bara och skrek. Jag trodde att hela min kropp skulle slitas i stycken. Jag kunde inte svara i telefonen ens för att jag bara låg i fosterställning och trodde att min sista stund var kommen.
Sköterskan kom in och mumlade att ja vissa är känsligare än andra, om du tycker detta gör ont så vänta bara. Jag hade kunnat kasta nåt i huvudet på henne men jag hade för ont! Den andre sköterskan sa åt henne att jag hade kraftiga värkar så det var dags för EDA om jag ville ha.
Undertiden fick jag och syster testa lustgas, men jag klarade det inte! Höll på att kräkas över hela golvet.
EDA sattes och det var som att bli en helt ny människa.
Jag kunde ligga ner, jag kunde ta mig till toa.
Herre gud EDA var ju guds gåva till kvinnan!
Klockan hade dragit på och den var redan efter midnatt.
Min syster satt och gäspade och jag försökte få henne att sova lite. Men nej hon skulle vara vaken.
Och från ingenstans häver jag ur mig.
Nåt är fel! Nåt är jävligt fel.
Min syster försökte lugna mig, men jag började få panik!
Varför skulle nåt vara fel? Det känns bara så! Jag är säker!
Jag tog mig upp och in på toaletten, min stackars syster satt kvar och såg på mig som om jag vore helt knäpp! Jag fick ner trosorna och då hände det, POFF sa det och det kom en massa svarta klumpar från underlivet, jag gallskrek i panik!
Jag tror att min syster både skek i korridoren och tryckte på larmknappen.
Fort gick det och ner i sängen hamnade jag. Ny personal hade det blivit och dom förklarade att koagulerat blod kunde se ut så och att det var normalt men man skulle undersöka närmre.
Hon stoppade in fingrarna och jag skrek till ”det kommer mer” sköterskan tog ut fingrarna och hela handen var svart.
Du, är det nån som har undersökt dig ordentligt?
Ja
Närdå?
Nästan varje dag denna vecka och 2 ggr i dag.
Jaha det var lustigt för när jag stoppar in mina fingrar så bajsar ditt barn på mig.
Han ligger alltså i sätesläge.
Fort gick det, droppen stängdes av och det var som att trycka på en knapp. Jag kände absolut inget efter det mer än panik.
Jag skrek åt min stackars syster att springa efter. Men hon protesterade.
Varför det?
Fattar du inte jag måste snittas nu?
Nej då ta det lugt dom kommer med en lösning
NEJ jag kommer snittas och jag vägrar jag går nu!
Jag försökte ta mig upp men min syster tryckte ner mig igen och gick ut i korridoren. Paniken stegrade och jag grät!
Sköterskan kom in och meddelade att det skulle komma en läkare med ultraljud för att fastställa att han låg i säte.
Kommer han överleva?
Han?
Ja han
Är du säker på att det är en pojke?
Ja efter 2 UL så har båda sagt pojke. Vadå?
Ja alltså inte för att oroa eller så, men jag kände ingen snopp. Men jag ska kolla om jag ser på ultraljudet.
Åh jag ville bara försvinna vad fan va detta? Ett skämt?
Sen kom nästa sjuka tanke
SITTER SKALPELEKTRODEN I RUMPAN PÅ HAN?
Öh ja det gör den förmodligen tyvärr men vi ska ta bort den snart.
Är han helt hårig?
Va?
Ja och tårarna sprutade åt alla håll. Dom sa att dom kände HÅR! Är han helt luden eller?
Och så kom bilderna upp på dom här håriga människorna man läst om i tidningen.
Nej ta det lugnt det är säkert bara en fel sägning
Snyftandes fick jag fram så 3 personer har sagt fel?
Ja jag tror det, men kom ihåg att det är många som sagt fel om hur han ligger också så det är säkert ingen fara.
Ultraljudet kom och det bekräftades att han låg i sätesbjudning.
va det en pojke?
Jag såg inget.. tyvärr.
Narkosen kom samtidigt och jag var helt bestämd. Ett snitt var mitt mardröms scenario och jag ville verkligen inte så jag krävde att bli helt sövd.
Den otroligt snygga narkosläkaren sa att jag skulle ångra mig så han och jag kom överens om att om jag sa söv mig så skulle han direkt göra det utan att protestera! Och att jag skulle sova på några sekunder.
Min syster drogs åt sidan, fick kläder och info om att ha kamera med sig och att om jag sa dom magiska orden så fick hon snabbt gå ut.
Jag rullades iväg och skakade som ett asplöv, törstig var jag som en galning.
In i operationssalen rullades jag och fick en liten flaska. Narkosläkaren skojade till det, ja en kvinna i din ålder vet väl hur man sveper ur en flaska va haha
Vad är det? Det är för att lugna magen, det smakar som en kallsup från en insjö ungefär.
Jag drog i mig flaskans innehåll och sa att om sjön han badade i smakade så illa så borde han sluta bada där.
In i riktiga salen kördes jag och lades upp på en brits, man skärmade av och jag fick en mängd olika medel.
Hög blev jag i alla fall, och jag skakade så jag hoppade där på bordet.
Känns det här?
Ska jag svara ärligt?
Ja självklart svarade nån och alla skrattade, nja nää eller AJ JOOOO det känns!
Nån suckade medans en annan sa kolla på klockan det har inte gått tillräckligt med tid.
Efter en stund snurrade världen och jag började flörta med båda narkosläkarna som stod på varsin sida och höll min armar rakt ut.
Kommentarer som ”det är inte varje dag två snygga män står och håller om mig” haglade.
Och ifrån ingenstans
VET NI? Alla släppte allt och tittade över duken…
vad?
Jag sa ju att nåt var fel varför lyssnar ingen på mig för?
Hahaha alla skrattade
Och igen
VET NI? Alla släppte allt igen och jag sa
Jag ska aldrig plastikoperera mig!
Alla ljöd in i ett gapskratt och mina narkosläkare klappade mig på huvudet och sa att det var det bästa beslutet jag kunde ta!
Min syster som stod till vänster om mig stod och pratade med allt och alla. Hon är ingen kräsmage inte utan stod på tå och kikade på det som skedde bakom duken!
Vad stirrar du på??
Hon sken upp som en sol och svarade, jag ser två små fötter!
Och sen drog det igång, dom slet och vred så jag trodde att hela jag plockades ut där på bordet!
Men tillslut kom det,
Kl 02, 34 Ett underbart litet baby skrik! Dom jublade och nån sa att det var en liten pojke.
Jag fick upp han på bröstet och jag kunde inte vara mer stolt! En fint kille, men hår på huvudet men inget hår på resten av kroppen!
Jag låg kvar en stund, bebisen gick ut med min syster som fotade, klippte navelsträngen och tittade till och med på moderkakan.
Jag skickades sedan till uppvaket, klockan var mitt i natten så inga bebisar fick vara där. Så det dröjde några timmar innan jag krävde att nu ska jag ha hit mitt barn!
Han rullades in och vi blev kvar en stund. Jag hade fortfarande ingen känsel när vi rullades upp till BB.
Väl uppe så valde min syster att åka hem för att sova några timmar, jag låg vaken nästan resten av natten och tittade på min underbara son!
Så mycket kaos var det helt klart värt att genomlida för en så underbar liten varelse! Men det är en historia jag sent kommer att glömma!
Noa Föddes den 16 Mars 2008, kl 02,34. Han vägde 3655 gram och var 51 cm lång. Han var inte bara det, utan han var precis så som bebisar ska vara! Fin och helt underbar. och efter vidare undersökningar, så har han alltid legat i säte!
