Vi förlöste lillkillen själva

Tisdagen den 6 april började inte rikigt som en vanlig dag. Conny var uppe och drack någongång vid 05-tiden på morgonen.Under sista tiden som gravid sov jag inte så djupt, utan vaknade självklart av att han var uppe. Och just denna morgon var en sådan dag jag absolut inte kunde somna igen.Efter nästan en timmes vridande och vändande i sängen gick jag upp, fixade ett par smörgåsar och satte mig framför tvn.

När klockan var 07 kände jag mig tillräckligt trött igen så jag gick och la mig för att sova ett par timmar till.

Någon gång under tiden jag sov började jag få ont. Men eftersom jag var så trött då, så orkade jag inte riktigt kolla vad klockan var, utan vaknade till lite med varje värk.På något sätt tror jag att jag tänkte att det fortfarande bara var förvärkar och att de skulle gå över snart. Jag hade ju som sagt ställt in mig på att gå över tiden. Denna dag var jag i vecka 38+5.

När jag sedan gick upp vid 11-tiden höll det fortfarande på. Jag ville inte hetsa upp mig, för tänk om det inte var på gång? Hur känner man egentligen när det är på riktigt.Men jag började i alla fall tima värkarna, och dom var då regelbundna med 10 minuter mellan. Eftersom det är min första förlossning visste jag att det kunde bli en långdragen historia, så jag skickade iväg Conny till gymmet och senare till jobbet.

Under dagen som gick kom värkarna allt tätare. Vid 13.40 ringde jag in till Danderyds förlossning, bara för att höra om dom trodde att något var på gång. Då kom värkarna med 7-8 minuter mellan. På förlossningen vill dom att man ska ha regelbundna värkar med 3 minuters mellanrum i 2 timmar innan man kommer in.

Så det var ingen idé att Conny var hemma. På förlossningen sa hon till mig att försöka vila mycket, och att jag inte skulle oroa mig över skicka C till jobbet. Mamma tyckte inte jag skulle vara ensam, så vid 20-tiden dök hon upp för att hålla mig sällskap tills C var hemma.

Värkarna var nere på 4 minuters mellanrum som tätast, och under kvällen började det bli allt jobbigare.
Mest för att jag var trött. Det enda jag ville var att värkarna antingen skulle slute, eller att dom skulle komma tätare så jag kunde ringa hem C.
Jag kunde varken ligga eller sitta under själva värktopparna, utan vandrade omkring som en osalig ande här hemma.När jag la mig ner i soffan vid ca 22 kom värkarna, som var nere på 4-5 min, med 8-9 minuters mellanrum igen.

Conny var hemma vid 23.30, och jag bestämde mig för att ställa mig i duschen ett tag. Jag ar lästa att det antingen kan göra så att värkarna kommer tätare eller att dom avtar. Det var väldigt skönt med det varma vattnet, men det gjorde inget åt värkarna. Efter det gick jag och la mig, och hoppades på att få lite sömn under natten.
Jag somnade ganska snabbt, men vaknade med varje värk som då kom med 6 minuters mellanrum.

Onsdagen den 7 april. Under natten gjorde värkarna ondare och ondare, jag var uppe och gick med värkarna, la mig och sov mellan, och dom kom under hela natten med 4-5 minuter mellan.

Vid ca 03 gick slemproppen.

04.52 var det olidligt hur ont jag hade. Då ringde jag in till förlossningen igen. Värkarna kom fortfarande med 4-5 minuters mellanrum. Jag förklarade att slemproppen gått, och att de blödde. Hon sa till mig att avvakta, ta en dusch och äta frukost. Sen skulle jag återkomma när värkarna kom tätare.

Under telefonsamtalet satt jag på toaletten och försökte genomlida en värk. Jag satt kvar ett par minuter och insåg att värkarna hade hoppat över den där "3-minuters fasen" alla frågade efter.

Jag sa till Conny, som hade vaknat av mitt telefonsamtal, att det var dags att åka in nu. Vi började klä på oss, och packa det sista.

Klä på sig var lättare sagt än gjort för mig, eftersom jag gick omkring och , helt ofrivilligt, brölade som en utomjordisk älg här hemma. Jag hoppas att grannarna sover djupt, för det var inget vackert läte. Med varje värk som kom kändes det som jag skulle bajsa på mig. Tillslut sprang jag in på toa.

Jag inser att det är mina krystvärkar som kommit igång och ber Conny ringa en ambulans, för vi kommer aldrig hinna in och jag vill inte föda på motorvägen någonstans.
"Ska jag ringa SOS?"

05.27 går samtalet till larmtjänsten in. Jag mnns inte riktigt vad som sägs i telefon, eftersom jag sitter på toa med värkar som kommer med 30-60 sekunders mellanrum.
Jag kommer i alla fall ihåg hur arg jag blir när hon ber C fråga mig om vattnet gått. Har det de? Jag vet inte, för jag visste inte om det gjort det eller inte.

Jag sitter som sagt på toa, och dom som fött barn förstår nog vad jag menar när jag säger att det enda man vill är att krysta.Det finns ju ingen där som ber mig låta bli, så första värken jag krystar känner jag att huvudet är precis där nere.
Jag säger till C att jag känner huvudet, och med nästa värk är han ute.

05.33 är vår lilla Neo född. Jag tog emot honom när han flög ut, och han skrek på en gång. Conny fick instuktioner över telefon vad vi skulle göra. Så jag la mig ner på golvet med Neo på bröstet inlindad i en handduk. Jag hör Conny säga på telefonen att det blev en kille, jag hade inte ens tänkt tanken att kolla det.

Eftersom allt verkade vara bra med oss avslutades samtalet och 05.50 kom äntligen ambulansen.
Dom kollade satt allt var bra med oss, och tog beslutet att navelsträngen skulle klippas på plats.Så en stolt nybliven pappa fick äran.
De ville även att efterbörden skulle komma ut påengång, tackochlov kom den ut lätt.
Sen lämnade vi C hemma, stackarn fick städa lite och komma med bilen efter oss.

06.30 kommer vi in på DS förlossning. Dom kollar så allt är bra med oss, väger och mäter Neo, ser efter om jag behöver sys etc.

Conny kommer in ca 20 minuter senare, då får vi lite fika. Och jag måste säga att det nog är de godaste mackorna jag ätit i hela mitt liv. Inte för att det var något speeciellt med dom, men jag var så hungrig.

Under den tiden vi tillbringade på förlossningen och BB hotellet fick berätta för all personal vi träffade om förlosningen, och alla var så imponerade.

Vi var väldigt lättade att allt var över. Smärtan av värkarna var betydligt värre än när han kom ut. Vi slapp tillbringa en massa timmar på förlossingen, jag slapp tänka på smärtstillande etc. Det finns många saker som vi ser bra på idag, men det är ju för att allt gick så bra. Men nästa gång vill jag hinna in till sjukhuset.

Något som hjälpte mig extremt mycket var att Conny höll sig kolugn. Jag är så stolt över honom, och över mig själv. Tänk att vi klarade av detta spektakel.
Jag hade ju innan bestämt att C skulle få tillbringa förlossningen uppe vid mitt huvud, det var onödigt att han skulle se allt. Jag hade även skrivitner i mitt förlossningsbrev att jag inte ville se efterbörden.
Nu fick C och jag se allt, han fick städa upp i ett blodigt badrum. Men jag vet att hela denna upplevelse har fört oss närmre varandra. Det hade ju en "vanlig" förlossning också gjort, men just att se att vi klara av det är något extra.