Allt på en gång

Vårat första barn var beräknat att komma den 21 augusti.
Vi visste mycket väl att det både kunde bli tidigare eller dra ut på tiden, men ändå hade vi lyckats boka in en flytt som skulle ske den 1a september. Vi kunde bara hoppas på att det inte skulle bli i samma veva!

Dessutom ville sambons mamma och lillasyster, som bor i Skåne, komma upp och se det lilla underverket. Där hade det bokats biljetter till oss den 27e augusti redan, innan vi ens visste något om det, så det var bara att acceptera läget och bita ihop! Hade vi tur kunde ju bebisen komma tidigt och då skulle vi hinna andas ut lite.

Men när den 21a kom och gick utan minsta antydan till förlossning började vi båda bli lite nervösa. 2 dagar över tiden, 3 dagar... 4 dagar och ingen bebis! 
Redan då började jag förstå att jag inte skulle få min lugna tid hemma efter BB.

Natten mellan dag 5 och 6 på övertid gick äntligen vattnet och natten den 26e augusti kom vår lilla dotter! Vi trivdes inte alls på BB, utan bestämde oss för att åka hem dagen efter. Då hade jag helt glömt bort både besök och flytt , så när svärmor och hennes dotter ringde på dörren ca en timme efter vi kommit hem från sjukhuset drabbades jag av en lättare panik.

Efter det var det både lugnt och kaotiskt på samma gång. Jag själv fick tillbringa mycket tid med dottern i lugn och ro, men inte med sambon. Dom andra flyttpackade och städade resten av veckan , medan jag låg i sängen och maratonammade mest hela dagarna.
Jag behövde med andra ord inte göra så mycket, men det var just den där första tiden ensamma som en familj som jag saknade lite.

Allt gick dock över förväntan. Jag hade nojjat mer än nödvändigt och målat fan på väggen i förskott. Så fort flytten var över (efter 4 dagar) åkte svärmor och systern hem , så efter det tog vi igen all missad tid och njöt av vårat nya liv som en familj.
Äntligen kunde vi andas ut och bara vara lyckliga!