Är det rätt tillfälle?

Folk får säga vad dom vill, känner du dig redo spelar det ingen  roll.
Barnet bryr sig inte vad du jobbar som nu eller i framtiden bara du älskar det och tar hand om det så gott du kan man kan inte göra mera än sitt bästa. finns säkert folk med andra åsikter än mina men ser jag till mitt eget liv så anser jag kärlek och omtanke kommer en lång väg. stressa inte fram nåt låt livet liksom hända!
LYCKA TILL!!

Det är svårt det där. När jag fick dottern för 7 år sen så hade vi båda fast jobb och en okey ekonomi. Jag var 21 år när jag fick min dotter. Inget som jag ångrade alls. Jag hade rest hela min uppväxt och hade inget behov att gå på krogen osv. Jag kände mig redo. Ingen annan kan säga om du är redo utan det kan bara du och din sambo veta.

Nu har jag en ny man och vi båda hade jobb. Min man hade inte fast jobb men började på ett jobb precis när vi började försöka och jag hade blivit lovad att få fast. När det var dags att få fast så släppte dom mig istället. Men vi kände ändå att det var rätt ändå och det slutade bra. Visst jag har inget jobb nu men min man har fast anställning och vi ska flytta till en större lägenhet.

Glömde ju säga att jag hade varit tillsammans med min dotters far 4 år innan hon kom. men tog slut ett år efter det.

Men min nya man som jag väntar barn meed så firade vi 3 års dagen i dec förra året.

Det skulle verkligen kunnat vara jag som skrivit ditt inlägg!
Jag känner verkligen igen mig i dina funderingar!
Fyller 23, vickat i 2 år inom omsorgen, vill inte plugga förrän jag är säker på vad jag vill osv. Vi har varit tillsammans i 3,5 år och gifta i 1.

Var på väg att få fast jobb, men det rann tyvärr ut i sanden. Under perioden vi trodde att jag äntligen skulle få fast så smög sig tankarna på barn fram. Sen när jobbet uteblev så finns längtan kvar men vet inte om det är rätt tillfälle? Tanken på att vänta flera år för att dels komma på vad jag vill bli, och sedan utbilda mig känns inte särskilt lockande..

Här har ni en som slutat med alla dom där funderingarna.. Jag är 22 och bor tillsammans med killen som jag snart firar 7 år med (japp 7 år, kan ni förstå hehe) Jag har inte rest runt halva jorden och har inget behov av det heller.. Jobbar heltid sen två år tillbaka och har ingen aning om vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Har en enorm barnlängtan och känner därför att vi har ingen anledning att vänta med barn. Om ca 20 dagar tar jag ut spiralen och vi börjar då resan mot en familj..Människor är så olika och vissa "måste" resa och utbilda sig till något viktigt men om vi som inte vet vad vi vill "bli" ska vänta bara för att vänta så kan det hända att vi blir olyckliga i våran situation och ångrar att vi lyssna på vad man SKA göra och inte vad man själv VILL göra! Gör vad ni vill göra så at ni mår bra, det är erat liv! Lycka Till =)

Fy vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag befinner mig i en snarlik situation. Han har fast jobb, jag vickar inom vården och har ingen aning om vad jag vill göra. Vi bor bra i en trea, har det merän okej ekonomiskt...Egentligen borde detta vara guldläget för oss. Men så börjar man tänka som du säger, vad ska folk tycka? osv.

Jag är själv uppväxt bland akademiker som inte fått barn förräns de är i 30årsåldern, och jag VET att det hade blivit en diskussion om jag skulle bli gravid nu. Det är endast det som får mig att vänta. Det värsta jag kan föreställa mig är att det skulle bli en dramagrej av att jag väntar barn. Det hade varit en trist start på skapandet av ett nytt litet liv.

De andra funderingarna, som krogliv, resande, leva livet osv...Det finns så många oskrivna måsten som man måste ha uppfyllt innan man skaffar barn. I ärlighetens namn, hur många kommer resa jorden runt även om de väntar med barn tills de är 30? Hur många åker i nuläget på spontana parisweekends med partner åtminstone ett par gånger om året? Hur många gör sånt som man "absolut aldrig mer kommer kunna göra om man skaffar barn"? Jag tror inte typen som springer på krogen varje helg är den typen som längtar efter barn...faktiskt. Det är trist med negativitet i skapandet av ett nytt liv. Som om livet är över när man skaffar barn...Herregud, jag tror inte nåt är så utvecklande som föräldraskapet.

Vad skönt att allt endå löst sig så bra!
Okej.. hur mycket får man ut i månaden ifall man är arbetslös då? Hakar upp mig på sånna små-saker. Men mamma är "duktig"på att påpeka att "man ska ha råd att ha barn också". Samtidigtsom hon nämnt flera gånger att sålänge hon jobbar som hon gör så ska inte hennesbarnbarn inte behöva vara på dagis så mycket.

Får lite bubbla budskap där!

Vad skönt att det finns fler som jag! :D haha!
Hur går tankarna nu då? Har du/ni kommit fram till något? Vi får ta att hålla kontakten så vi har varandra att bolla med!

Skönt att ha släpptpå dessa funderingar! Känner mig lite avundsjuk :p Men du har ju i alla fall fast jobb just nu! Jag har tänkt attsluta med mina p-piller när denna kartan är slut i allafall, sen får vi se hur det blir!
Tack! Blir glad av att läsa era inlägg!