Är det rätt tillfälle?

Jo visst har jag haft tur med jobb. Men utan den turen tror jag inte att jag hade köpt hus och skaffat barn. Det är klart att man klarar sig med minimum föräldrarpenning, annars hade den ju inte funnits. Och speciellt om du och din kille har god hand med ekonomin som ni verkar ha, så kommer det säkert gå bra!Och visst är det så att man säkert får alldeles för mycket saker av sina föräldrar och mor-farföräldrar. Vi kommer tex att ärva kläder från Jerrys systers två barn som nu är 1 år och 4 mån. En kille och en tjej, så det spelar ingen roll vilket kön vi får Visst kan man köpa secon hand! Speceillt med möbler och sånt!! Är ju egentligen jätteonödigt att så många köper nytt, bebisarna hinner ju sällan nöta ut sin vagga!Jo, min mamma tycker det går fort. Vi flyttade ihop efter 6 månader. Köpte hus efter lite över ett år och han friade efter 1½ år. Nu kommer vi vart tillsammans i drygt 2 år när vi berättar att vi är gravida. Så visst är det fort, men vi känner att det är så rätt (vi var bästa vänner i ca ett halvår innan vi blev tillsammans). Varför vänta när det är så här vi vill leva? Vi har ju dessutom vart realtistiska och tänkt på hur vi skulle göra om vi mot förmodan skulle göra slut. Både jag och Jerry har skilda föräldrar där de inte har vart vänner efteråt, så vi har verkligen erfarenhet av bråkande föräldrar, och det vill vi inte utsätta våra barn för.Hur som helst så tycker jag att ni, rent mentalt verkar redo för barn! Hoppas att du får ett fast jobb snart bara (även om det såklart inte är en nödvändighet). Är din kille heltid/fast föresten?kram

Jag tror säkert att vi hade klarat oss! Men som sagt, det är bättre att tänka en gång för mycket än en gång för lite :)Ja, ärva är ju jätte bra! Har vänner som har söner, en har 2 st som är 1 och 3 och de vill inte ha fler barn nu. Så där ifrån kan man ju ärva ifall man skulle få en pojk, och min kusin fyller 3 i höst och är en flicka (hennes pappa är 46 och mamman närmar sig 40 så där tror jag inte heller det blir några fler barn)Bara för att det gått fort betyder det ju inte att det behöver vara negetivt! Fast så kanske man tänker (som din mamma) ifall man har haft lite "otur". Det jag tycker är viktigast är att man har haft tid åt bara varandra innan man skaffar barn, och det har man antagligen gjort om man bott tillsammans större delen av förhållandet även fast det "bara" varit tillsammans i 2år.Vi har ju som sagt varit tillsammans i 2.5 och bott ihop i 1.5. Fast vi har kännt varandra i omgångar i vårt liv, kan man säga :pLite lustigt men min kusin (som är lika gammal som jag) var dagbarn hemma hos min sambos mamma när vi var små :) Så då lekte vi ibland. Sedan gick de i samma klass han och min kusin så vi var "kära" i varandra i 5an (jag gick inte på deras skola ) och skrev kärleksbrev till varandra.Sedan träffades vi på krogen hösten 2007 så sa det bara klick igen efter att inte ha setts sedan kanske en gång under gymnasiet och innan dess i 5an :D Haha!Japp, han har fast jobb och arbetar heltid.. fyrskift. Kommer inte ihåg, men båda ni två hade fast eller?

Hehe ja, telefonförsäljning just är INGET för mig! Det är fruktansvärt. Men det här med kundtjänst, när dom ringer till mig och behöver hjälp känns aningen mindre jobbigt faktiskt! =) Så det blir ngo jättebra!

Vilken mysig kärlekshistoria Ja, vi har båda vart heltids- fastanställda i ca 2 år. Vad tror du om det här då? -min pappa har vid ett par tillfällen sen jag fyllde 18 frågat om han ska bli morfar snart, varpå jag självklart svarat nej eller det tror jag inte, då jag inte ens haft pojkvän då. Nu har han slutat fråga, men han har inte sagt emot varken vårt husköp eller förlovning. Han har vart engagerad, sagt grattis, och fiskat information om när tex det blir bröllop. Min pappas fru har även nämnt att hon skulle bli glad över att bli mormor (tror hon sagt så för att hon vet hur min mamma är). Tror du att min pappa och hans fru på riktigt kommer att glädjas åt vår graviditet (med de få uppgifter du har)? Vi vill viga oss i sommar innan bebisen kommer så att alla kan ha samma efternamn. Vi tänkte därför ge inbjudan till våra föräldrar där vi i inbjudan får dem att förstå att det är en liten påväg hur låter det tycker du? ...självklart kommer vi inte skicka inbjudan på posten utan ge dem personligen. -jag har nämnligen så svårt att komma på hur i all världen man ska berätta om graviditeten!!

Ja, visst är det :)Jag tror att de skulle bli väldigt glada. Som sagt.. det enda ni har möjligtvis skulle ha "emot" er skulle ju i så fall vara att ni inte varit tillsammans jäääätte länge! Vilket uppenbarligen inte verkar vara ett problem för er, låter det som. (det kan ju inte jag veta men utifrån vad du skriver) Det vore ju konstigt ifall de blev chockade när ni faktiskt är förlovade! Borde ju vara ett naturligt steg liksom...Har jag skrivit till dig vad min mamma sagt? att så länge hon jobbar som hon gör så ska inte hennes barnbarn behöva vara på dagis så mycket. men hon har även sagt  att man ska ha råd att ha barn också. Dubbla budskap?Hon har en vän som ska bli mormor efter sommaren, men hennes dotter är 20 och hoppade av gymnasiet (jobbar visserligen) men mamma har inte sagt något om det direkt! Då har vi ju en bättre utgångspunkt! denna tjejen träffade barnets pappa i somras dessutom.Vad tror du om detta då? :pDet med inbjudningskorten tycker jag låter som en bra idé! Hur har ni tänkt er vigseln då? :)Annars kan ni ju ge ett adressändrings-kort. Spermien har flyttat från hans pung och bosatt sig i din livmoder! Hahaha! Eller inte ;)

Jag tycker i alla fall inte att det är viktigast med fast jobb. Även om det vore skönt. Det kan liksom inte vara prioritet nr1. Det finns ju så mycket andra saker som är viktigare (så länge man vet att man klarar sig ekonomiskt) Som hennes kompis dotter.. hon vet INGENTING om barn, vilket jag tycker är ett otroligt stort plus ifall man gör innan man skaffar barn, alltså erfarenhet om hur olika barn faktiskt fungerar, och hur man reagerar i vissa situationer och hur man ska göra överhuvud taget liksom. Det är svårt att läsa sig till. Klart vi skulle ha råd men kanske inte att göra ALLT och då menar jag att tex resa utomlands 2 ggr om året som vi faktiskt gjort hittills.Att man känner sig trygg i sitt förhållande och i sitt beslut att skaffa barn är ju viktigare än att man tänker "bra, nu har vi fast jobb båda två så nu får vi passa på att skaffa barn" Man vet ju inte alls hur framtiden ser ut.. även fast man har fast jobb just för tillfället så kanske man inte har det om 2 år. Och har man då ingen utbildning måste man ändå börja plugga med småbarn.Fast vill man ha ett bröllop så ska man ju ha det! Då är det väl bättre att vänta för gifta sig (anser jag) att man bara ska göra en gång i livet. Det behöver man ju ha en klumpsumma till så det kan man ju spara ihop till under längre tid. Om man känner att man gärna vill gifta sig innan man får barn så får man ju ha med det i planeringen.Okej, Men ni bodde i radhus va? Ska ni börja renovera nu? Det blir ju jobbigare att orka/ hinna sedan med småbarn.

Hur går det med renoveringen Natalie? Har ni kommit igång än?