Är det dags? HJÄLP!

Startsidan

Logga in med Facebook

Barnlängtan - Planerar barn

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Är det dags? HJÄLP!

Mån 15 mar 2010 14:23 Läst 526 gånger Totalt 15 svar

Mille11
Visa endast

Hej alla!

Jag skulle behöva lite hjälp.. Har varit tillsammans med min kille i snart 5 år, sambo i kanske 4,5 år. Vi vet båda två att vi hittat rätt. :)

Jag har velat ha barn sedan länge men då han är två år yngre än mig har han velat vänta och jag har respekterat det. Nu däremot känns det verkligen som att vi är redo båda två, även om han inte riktigt vill säga det.

Det som egentligen stoppar honom är att jag inte jobbar/har en inkomst. Jag pluggar på Komvux för att nå ett slutbetyg. Planen är att jag sedan ska läsa på Högskolan till förskollelärare. Grejen är då att jag fyller 25 år om mindre än en månad och känner verkligen att jag vill ha barn, NU! Jag känner inte för att plugga i 3,5 år och sedan börja försöka skaffa barn.

- Hur ska man tänka?
Jag är utbildad barnskötare, vilket kan ge mig lite vik på föskola men mer än så får jag inte. Klarar man det ekonomiskt?
Vi bor i en stor trea och han har ett bra jobb.

Ska man vänta tills det ser lite bättre ut ekonomiskt eller ska man tänka att det löser sig?
Det är ju inte så att vi inte skulle kunna äta direkt men det är inte fett..

Jag vet varken ut eller in längre och jag vill verkligen inte vänta längre. Vi pratar om det mycket, men det blir mest jag som "tjatar".
Däremot så säger han att det vore lättare om det bara hände.. (jag blir gravid av "misstag") så slipper han bestämma sig. Jag blir tokig!

Det blev rörigt det här men:
Snälla ge mig tankar och åsikter!

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. Arbetsbien
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 14:37
  
  #1
  
  Jag tror absolut att ni klarar det. Ett litet barn kostar ju faktiskt inte enormt mycket och tar inte upp så mycket plats, bara tid och kärlek och det kan ni ju ordna.
  Det är ju också så att alla inte har så lätt att få barn, och om det blir så för er så är det nog inte så roligt att ha väntat flera år extra, särskilt om ni vill ha fler än ett. Både en adoption och ivf-behandling kan ta några år, och även om man är "normalfertil" kan det ta ett år att bli gravid.
  
  Jag hade det precis som du, min man var redo men ville att det "bara skulle hända". Vi pratade igenom det och sade i höstas att jag skulle ta ut min p-stav till sommaren. Då hann han vänja sig vid tanken, och föreslog sedan själv att vi kanske skulle ta ut den redan till våren och nu tog jag ut den i februari och väntar idag på att göra mitt första test. Jag lät helt enkelt bli att prata om det så mycket, lät honom tänka igenom det i lugn och ro och komma fram till vad han själv ville.
  
  Vi har inte heller så fantastiska ekonomiska förutsättningar, jag har ett jobb med bra lön men tänker läsa vidare och inte ha kvar det i all evighet. Min man vet inte riktigt vad han ska bli när han "blir stor", han pluggar deltid och jobbar deltid nu och tjänar väldigt lite. Vi bor i en tvåa på 60 m2.
2. Mille11
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 15:03
  
  #2
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Jag tror absolut att ni klarar det. Ett litet barn kostar ju faktiskt inte enormt mycket och tar inte upp så mycket plats, bara tid och kärlek och det kan ni ju ordna.Det är ju också så att alla inte har så lätt att få barn, och om det blir så för er så är det nog inte så roligt att ha väntat flera år extra, särskilt om ni vill ha fler än ett.
  Det är lite så mina argument går när jag pratar med min kille. :) Det är ju det att första barnet är säkert inte några problem, men både han och jag vill ha två och inte så tätt så då kommer det säkert att bli strul vid andra barnet.
  
  Vi har ju gott om plats och tid och kärlek. :) Vi har också flyttat "hem" igen så vi har både familj och släkt med max 10 min bilfärd. Kan ju vara bra om/när man behöver hjälp. :)
  
  Jag tror helt enkelt jag ska visa honom det du skrivit så han får se att det inte bara är jag som tänker så eller säger så för att övertyga honom, för det vill jag ju inte heller! Jag vill ju inte tvinga honom o skaffa barn!
  
  Men tack snälla!
3. JvH
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 15:03
  
  #3
  
  Svårt när hjärtat å hjärnan slåss. Ditt hjärta vill ha barn nu å din hjärna tycker att ni borde vänta på en stabilare ekonomi.
  Tänk såhär, ni är unga än och stabil ekonomi är bäst för både er och barnet, kan bli jobbig situation för er alla annars om pengar tryter. Din inkomst som arbetslös från FK kanske bara hamnar på ca 3500kr per månad, å det är inte mycket det.
  
  Förstår också att du känner dej redo, killar å tjejjer har ju olika biologiska klockor. Din kille har ju kanske 15år på sej innan hans klocka tickar, medans en tjej kanske börjar längta redan som du vid 25, det kanske är därför som du mest pratar om det å han är lite mer avvaktande.
  Din kille vill nog hemskt gärna ha barn med dej, men om kanske 5-6 år eller så. Å det har inget med hans kärlek till dej att göra, utan livet blir annorlunda med barn, annorlunda på ett sätt som vissa (mej inklusive) behöver vara äldre för att uppskatta.
  
  Nu säger jag något du säkert inte vill höra ${#lang_emotions_wink}$ , men ni är så unga än, så längta gärna efter barn, men vänta några år!
  
  Hoppas min åsikt hjälpt något, vilket beslut det än blir!
  
  Lycka Till!
4. Mille11
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 15:09
  
  #4
  
  Grejen är att jag redan väntat i nästan 4 år och det är väääldigt länge för att vara jag. :) Vi har båda väldigt unga föräldrar (min mamma var 18 när hon fick mig och hans mamma 23) och det gör väl att vi båda känner att vi själva vill vara unga. Det som egentligen är problemet är ju att han är yngre än mig och har som sagt fler "unga" år än jag...
5. Arbetsbien
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 15:41
  
  #5
  
  Tack Binalie! Vad bra om jag har kunnat hjälpa till.
  
  Det min man framför allt hade problem med (han är förresten 24, och jag 23) var två saker:
  För det första att han inte visste vad han kastade sig in i, hur det skulle avra och hur livet skulle förändras. Det kom vi fram till att man nog aldrig kan veta, men när man pratar med de som har barn så säger alla att det är det bsäta de gjort så därför antog vi att det inte kan vara så hemskt ändå.
  För det andra tänkte han att man blev knäpp när man fick barn. Då kom han fram till att många av de vi känner som har fått barn redan var knäppa från början, och de som inte var det har inte heller blivit det efteråt.
  Jag tror att jag hade känt likadant som han om jag inte hade haft min barnlängtan som verkligen nästan var fysisk, att jag saknade barn ända in i märgen.
  
  jva: Jag tycker ändå att de verkar ha en relativt stabil ekonomi, och jag tror inte på att vänta tills man har 25 000 kr var i månaden innan man börjar tänka på barn. Man ger ju faktiskt inte upp sin karriär för att man får barn, utan det går bra att plugga vidare eller skaffa ett nytt jobb även efter det. Jag tror också att det kan vara en fördel med yngre föräldrar.
6. Arbetsbien
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 16:05
  
  #6
  
  Dessutom blir du ju inte ens en särskilt ung mamma, du är ju 25 år!
7. Mille11
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 16:12
  
  #7
  
  Precis! Jag håller helt med! Min kille tycker som din man där att det nästan är som att livet tar slut, men jag anser att det är då livet börjar! Man kan fortfarande gå ut o festa om man vill, eller ut och resa osv. Däremot inte som man gjort tidigare.
  
  Det bästa egentligen är att vara runt/med barn för att se att det är inte så farligt! Våra bästa vänner har två barn på 3 och 4 som är super! Vi älskar när dom är hos oss och min kille tycker faktiskt också om det! :) Och så ser han ju faktiskt att dom inte är helt isolerade utan fortfarande kan göra roliga saker! Vi är inte heller såna som är ute och super varje helg utan sitter hellre hemma med goda vänner och umgås och det försvinner ju inte bara för att man får barn! Tvärtom! :)
  
  Vi har också haft hundar sen vi blev tillsammans och ansvaret är inte helt olikt. Vi kan inte heller bara "sticka iväg" utan måste ordna hundvakt och kan inte vara borta länge för hundarna, så själva livet med barn känns inte som att det blir helt främmande. Man behöver ju som sagt var inte bli knäpp.. :) Och som jag läste någon annan skrev att hur många gör en jorden-runtresa eller åker på Paris-weekend? Inte vi i alla fall, så varför skulle vi sakna det?
8. anyXX
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 20:56
  
  #8
  
  Hej! Jag fick mitt första barn när jag var 25 och är nu 27 och ska få barn nr 2 vilken dag som helst. Tyckte det var en bra ålder att få barn och kände mig inte alls ung, min man är dock 8 år äldre. Vi var itne ute och festade eller gjorde impulsiva saker innan vi fick barn, så varför skulel vi sakna det? Och man kan resa, festa etc om man vill det även om man har barn. Vår dotter är 2 år och vi har varit utomlands alla tillsammans 1 gång och jag har varit iväg ensam 1 gång. Sen har vi varit iväg på fester el så nån gång då och då var för sig.
  
  Barn behöver inte kosta så mycket. Blöjor och mat kommer man inte ifrån men barnkläder t ex köper jag så gott som alltid begagnat på klädbytardagar och liknande. Den stora "inkomstförlusten" som jag ser det när man får barn är att man ofta vill gå ner i arb.tid för att barnen inte ska behöva gå så långa dagar på dagis.... men man fixar det också med lite pusslande. Känner ni att det är rätt nu, så varför vänta?
9. Mille11
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 21:12
  
  #9
  
  Nej, precis.
  Jag tror inte man ska tänka för mycket på det heller. Vil man ha barn så ska man väl skaffa det! Om det inte är helt praktiskt omöjligt såklart, men jag anser inte att det är det. :)
  
  Jag tror faktiskt att han börjar förstå det också, jag tror att han längtar lite också.. :)
  
  Tack snälla!
10. pickaboo
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 23:22
  
  #10
  
  Shoot!
  Jag skaffade barn mitt i min utbildning. Började plugga till sjuksköterska och mitt i utbildningen kände vi att "nä, vi kan inte vänta tre år för att skaffa barn". Tar man sin examen så vill man ju gärna ha ett jobb innan man skaffar barn...
  
  Så vi körde på och resultatet är underbart. I dec föddes vår flicka och jag ska vara mammaledig till jan -11 och då läsa färdigt.
  
  Har då ett år kvar på utbildningen
11. Mille11
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 23:31
  
  #11
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Shoot!Jag skaffade barn mitt i min utbildning. Började plugga till sjuksköterska och mitt i utbildningen kände vi att "nä, vi kan inte vänta tre år för att skaffa barn". Tar man sin examen så vill man ju gärna ha ett jobb innan man skaffar barn...Så vi körde på och resultatet är underbart. I dec föddes vår flicka och jag ska vara mammaledig till jan -11 och då läsa färdigt.Har då ett år kvar på utbildningen
  Härligt!
  Så får det bli! :)
  
  Han känner också att han vill ha barn men att han inte vill lika mycket som jag och då tror han att han kanske inte är redo..
  Jag anser att kvinnor har mycket lättare för att fantisera o föreställa sig hur det kommer bli. Jag tror inte männen riktigt fattar hur det är förrän man är där liksom.. Förrän det blir verkligt.. kan det inte vara så??
  
  Hur var din kille/man?
12. pickaboo
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 20:18
  
  #12
  
  Min man var jätteosäker. Han var rädd för allt, men vi växte med uppgiften. Man har nio månader på sig att förbereda sig mentalt.
  
  Under den tiden hinner man växa mycket.
  
  Han säger själv att han inte kunde förbereda sig lika mycekt som jag eftersom det var jag som bar på barnet, men när hon väl var ute så tog han ett jättekliv. Han har nu arbetat utomlands i tre veckor och längtar ihjäl sig efter vår lilla tjej!
  
  Jag var också rädd i början. Man vet inte hur det kommer bli, men som sagt man växer in i det Ingen är ju redo från början...
13. Emma05
  Visa endast
  
  Ons 17 mar 2010 23:28
  
  #13
  
  Hej här har du en som känner samma sak. Men om ni nu känner båda att ni vill och att det är rätt tidpunkt i livet så är det ju bara att sätta igång, ni måste ju själva känna att ni klarar det ekonomiskt med, Men det låter som att ni har det ganska bra ändå, här är det likadant, själv har jag inget fast jobb men jag jobbar som vikarie och min sambo har en fast tjänst och vi har redan satt igång, det kan ju ta ett tag med så det kan ju hända att ekonomin blir bättre ändå. Jag är också den som "tjatar" lite om det, men han vill ju lika mycket som jag även om det kan kännas hopplöst ibland när det inte händer så mycket,
14. Mille11
  Visa endast
  
  Ons 17 mar 2010 23:36
  
  #14
  
  Hej Emma05!
  Skönt att man inte är ensam. :)
  Om jag har fattat det rätt så är han mer positiv än negativ till att skaffa barn, MEN hans lilla dilemma är att han typ vill känna likadant som jag. Han vill liksom vilja det lika mycket! ${#lang_emotions_undecided}$
  
  Men vi har bästa vänner med två barn så jag har sagt till honom att prata med honom om hur han kände och när han tyckte han var redo osv. så det ska han göra. :) Känns skönt att han tar tag i det iaf för det brukar inte höra till vanligheterna.. Men jag har gett honom till maj att fundera och ta reda på massa.. :)
  
  Jag försökte förklara att man blir nog aldrig "redo" för man kan ju aldrig veta hur det blir. :)
  
  Fan ibland blir man lite trött på dessa karlar som aldrig kan fatta ett beslut! ${#lang_emotions_wink}$
15. Marlène84
  Visa endast
  
  Ons 17 mar 2010 23:41
  
  #15
  
  Jag och min sambo skaffade barn när vi var 21år. Min sambo hade fast jobb med fast inkomst, jag däremot precis som du gick på komvux. Vi redde ut det bra, allt har sina upp och ned gångar, men vi har aldrig behövt snåla med maten och så, kanske dra ner på nöje, men det kan man göra när man har sina underbara barn.
  
  Jag är återigen gravid, min sambo har precis startat eget företag och jag är ännu studerande.
  
  Vi har räknat och kommit fram till att vi klarar av ett barn till.. Vi är båda 25¨år nu och vill bägge två vara unga föräldrar.
  
  Lycka till och hoppas ni kommer fram till ett bra beslut!!
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »