Hej!
Här har du en som brände ut sig rejält för snart två år sedan. Under flera år hade jag haft ett krävande jobb med "omöjliga" arbetsförhållanden, vilket resulterade i att jag till slut jobbade i princip dygnet runt. Dessutom flyttade vi 70 mil i samma veva, p g a mitt jobb. Jag hade några år tidigare fått besked om att jag troligen inte skulle kunna få barn utan IVF (hormonrubbning), det tog mig hårt och var nog en bidragande orsak till att jag grävde ned mig i jobbet... I januari 2007 sjukskrevs jag akut. Jag hade högt blodtryck, yrsel, ständig huvudvärk, ont i hjärtat, tappade minnet, grät för minsta lilla, ville inte träffa folk (inte bra i mitt jobb), orkade knappt ta mig upp ur sängen och tyckte inte längre att något var roligt (jag är normalt glad, social och aktiv)... Jag VÄGRADE ta medicin, eftersom jag är av den bestämda uppfattning att man tar bort symptomen - men orsaken till att man mår dåligt finns kvar. Man kan med medicin köra på i precis samma tempo som tidigare, vilket jag tror är mycket sämre. Jag tror att det är bättre att gå till roten med det onda, och försöka ändra livsstil i stället (om det är det som är problemet). Jag har för många, många år sedan under en mycket kort period provat en karta av ett SSRI-preparat, och det gör jag aldrig om. Först orkade jag hur mycket som helst (när kroppen egentligen skriker om att man ska ta det lugnt), och sedan när jag slutade (jag hade alltså inte ätit särskilt många tabletter) - drabbades jag av biverkningar som inte var av denna världen (tunnelseende och värsta sortens yrsel)... Nej, piller som påverkar en på det sättet stoppar inte JAG i mig igen. Det finns med all säkerhet personer som bör äta SSRI-preparat för att komma tillbaka, men till den kategorin hör inte jag! Jag tror på långvarig vila i stället.
Nu när jag blev sjukskriven fick jag stränga order om att ta det lugnt, och när jag väl tvingades göra det - så blev jag mirakulöst nog gravid ganska direkt
! Först var jag orolig för hur jag skulle klara av det, jag var ju ett vrak... Men, det var det absolut bästa som kunde hända mig - bättre medicin finns inte
!!!!! Läkarna förbjöd mig att jobba under graviditeten, eftersom de bedömde att risken var stor att jag i så fall skulle förlora barnet. Jag fick alltså lång tid på mig att ta det lugnt och friskna till. Jag sov mig mer eller mindre igenom de första tre månaderna (vilket jag kunde), den tröttheten var inte att leka med. Det berodde nog mest på utbrändheten. Fast jag var så lycklig, och böjade sedan snabbt må bättre och bättre! Faktiskt har jag nog aldrig mått så bra som under graviditeten (fram till dess i alla fall, för nu mår jag också toppen)! För mig fungerade graviditeten och sonens fördelse som en ordentlig väckarklocka, jag fick tid att landa - så att jag kunde reflektera över hur jag hade prioriterat i mitt liv. Jag insåg vad som är viktigast i livet - barn, familj, vänner och fritidsintressen! Jag är fortfarande mammaledig, och stortrivs med det! Karriär och ett stressigt jobb känns just nu avlägset, nu vill jag leva i nuet och njuta av vår son! Jag känner idag inte alls av utbrändheten, mer än att jag kanske är lite mer lättstressad i vissa situationer fortfarande (vilket jag hoppas är övergående)! Jag känner mig idag jättestark! Vi jobbar redan på att få ett syskon till vår lille kille, och han är inte ens 1 år än.
Vill du ha fler barn, så tror inte jag att det kommer att bli några som helst problem! Fördelen vi har som har varit med om sådana här saker, är ju att vi faktiskt också har lärt oss att känna igen signalerna. Då gäller det att stanna upp och försöka ta det lugnt ett tag. Sova och äta ordentligt är viktigt, och kanske inte helt lätt alla gånger när bebisen är liten, men då gäller det att strunta i alla måsten med städning och annat - och passa på att vila när barnet sover. Ett äldre barn hemma också gör det ju lite svårare, men det barnet kanske går på dagis några timmar? Eller så får du passa på att sova igen när maken kommer hem? Jag är övertygad om att ni löser det!
Kram och stort lycka till!
