Jag blev utbränd av att få ta hela ansvaret för vår son fram tills han var 1,5 år, trots att pappan och jag bodde ihop så var det jag som tog både dag och natt, jag fick knappt ens gå på toa för mig själv. Kan tillägga att även pappan var hemma på dagarna eftersom han var arbetslös, men han hade alltid en mängd "viktiga projekt" som han var tvungen att utföra..
Till slut brast det för mig, jag orkade inte en minut till. Då sa jag åt pappan att han fick ta sonen på natten. (Lillkillen vaknade då fortfarande ett antal gånger per natt och ville ha bröstet.) Först när jag bara låg och grät, med huvudvärk och början till magsår insåg pappan att jag faktiskt var helt slut och att han borde ta sitt ansvar.
Mitt råd till dig utifrån mina erfarenheter är alltså att vara tydlig mot pappan, säga att ni måste dela på ansvaret, både natt och dag för att du inte ska ramla ner i nåt hål igen.
Han får göra det han kan, kanske serva dig vid amning och ta tvätten/disken/matlagningen så länge du är bunden till bebisen. Varannat blöjbyte så du får lite egentid, han kan ta en promenad med bebisen när han är ledig så att du kan få vila ett par timmar osv. Kanske kan du pumpa ur mjölk så pappan kan mata ett mål..
När jag skriver det här låter det så självklart att det är så det borde vara, men jag vet ju av erfarenhet att det inte är det.
