Vi som förlorat ena tvillingen, del 10

"Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn- att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns.
Så här är det:
Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer. Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara ord på italienska.
Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd väntan är det äntligen dags. Du packar väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger:
"Välkommen till Holland".
"Holland"!!??? ropar du. "Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska.
I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien".
Men nu har flygresan ändrats. Du har landat i Holland och där måste du vara kvar.
Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar.
Den är bara annorlunda.
Så nu måste du gå ut och köpa nya guide-böcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle ha mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien och det är inte så tjusigt.
Men när du varit där et tag och återhämtat dig så ser du dig omkring.... och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar... och att Holland har tulpaner... och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och de talar vitt och brett om hur underbart de har det där. Och under resten av resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat." Och den smärtan kommer aldrig aldrig någonsin försvinna därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust.
Men.... om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt det sällsamma och det underbara... med Holland."

Av Emily Pearl Kingsley



Ungefär så har det känts för mig att förlora ena tvillingen. Förlusten av en dröm. Det blev inte som vi hoppats och drömt om. Men det har ändå blivit bra. Vi har vår älskade dotter att njuta av.
Nu är jag gravid igen - äntligen. (5:e IVF försöket...) Och denna gången vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Italien, Holland eller vad...
Jag försöker stänga av tankarna av oro. Tänka: det kommer att gå bra. Och hoppas att motsatsen aldrig kommer att överbevisas.


Kram på er alla - gamla och nya vänner.

Grattis till graviditeten, hoppas allt går bra och det kommer det säkert att göra. Försök att inte oroa dig men jag vet att det inte är lätt ! Många Kramar !

Förhoppningar: Så fint skriver! Och JÄTTEGRATTIS till graviditeten, så som ni har kämpat! Förstår din oro, den bär vi alla med oss i olika situationer, hur långt gången är du?
Myslan: Hoppas allt är bra med er!

Just nu är jag inne i en jobbig period med hemska mardrömmar, börjar närma mig årsdagen och det känns för jävligt. Har mått hyfsat bra under året tills nu... Men man tar ju sig igen det också men tufft, det är det!

V 7+6 idag.

Årsdagar är alltid tuffa. Men det är som du säger - på ngt sätt tar man sig igenom dem. Det går. Och för varje år blir det lite lättare, tycker jag.

Kram.

Förhoppningar: Stort grattis!

Therese 33: Jaa oj, oj, oj, det är tungt kring årsdagarna. Har ju som du vet, precis passerat vår och så här i efterhand så känns det på nåt sätt att det är en del i sorgeprocessen i alla fall, det att liksom låta även sorgen ha sin plats och inte bara ignorera den eller låtsas som att man inte är så berörd. Glädjen har ju sin naturliga plats, mest hela tiden. Min terapeut säger att har man väl gått in i sorgen, kommer man också ur den.... Men, det river så i en, gråten forsar och man är bara så trött, så mssor med värme till dig i dessa dagar.

Therese 33: mmmmm, förstår, visst vill man vara glad för det andra barnet.....men du, hur kändes det första året på K's födelsedag? Och, för mig som inte vet, är det någon skillnad i år?

5barnsföräldrar: Zac fyller nu i januari 6 år så då är det 6 år sen vi miste Love, tiden går och sorgen kanske blir lite mindre men den finns där allt jämt. Härom dagen så satt jag o storbölade över Love, det kommer bara plötsligt över en. Jag är väldigt noga med att fira bådas födelsedag som är den 10/1 Love gick sen bort den 12/1 men den får gå omärkt förbi, jag vill inte uppmärksamma att han dog hellre fira att han föddes, hoppas ni förstår hur jag menar.

Kramar

5barnsförälder: Det kändes rätt ok ändå på K´s första födelsedag, vi började dagen med att åka upp till minneslunden, sedan så var det såklart blandade känslor men  dagen gick över förväntat, det var värre på årsdagen, det var riktigt jobbigt.
I år så känns sorgen på ett annat sätt, jättetungt men nu är man mer arg och besviken och tycker att allt är så orättvist...  Många säger ju att sorgen blir lättare med åren men jag tycker inte det...

Myslan me Zac och Therese 33: Jaa ni, sorgen verkar ha sina stunder och sidor, kanske för alltid..... Tack för att ni delar med er.