Vi som förlorat ena tvillingen, del 10

Jodå, det går bra för mig... Knoll sparkar för fullt och det känns bra. Doktorn tror ju att jag kommer att gå tiden ut, nästan iaf för nu är allt bara bra. Hon sa ju att för hennes skull räckte det med att vi kom en gång i månaden och det kändes jättebra!!! Men vi ska fortsätta att gå varannan vecka då vi vill det och det var helt okej för dem. Hon hade nog förstått att det var så.

Jag vill ju helst att Knoll ska sparka innan jag lägger mig på britsen för jag vill inte ha fler tragiska besked.

Jag ska nog också be dem mäta vår Totta så man vet hur liten den är. 3 cm låter ju jättelite...

Hinos, välkommen hit. Hoppas du tycker att tråden är lika helande som jag tyckt.

Kram

Joipoi: En liten ängel *kram*
Hinos: Skönt att den andra mår så bra i magen!

Hej alla!

Smyger in här efter, tror jag, ett och ett halvt års "frånvaro". Det var jag som startade den första tråden där jag efterlyste fler som förlorat ena tvillingen... Det var en fantastisk upplevelse att hitta andra att dela detta med, betydde oerhört mycket för mig under ett år eller vad det nu blev. Sen så kände jag att jag ville ut och leva mer irl igen - hade blivit väldigt mkt dator för mig ett tag - och avregistrade mig helt från FL. Har varit inne nån enstaka gång för att kolla hur det är med er.... och ibland känt en längtan tillbaka, berätta hur det gått för mig och så... nu är jag här igen!

Förhoppningar - hoppas allt fortsätter gå bra med graviditeten som jag såg du skrev om i början av den här tråden. Största grattis!!! <3

Och så beklagar jag såklart oerhört förlusten för er som kommit nya... Åh, det är så tungt.... men hoppas ni också finner gott stöd här!

Min bakgrund: Gjorde ivf våren 2004 och lyckades på första försöket. Det blev tvillingar. Mkt komplikationer och i v. 25 blev jag inlagd. I v. 28+3 föddes två små fina flickor som efter omständigheterna mådde bra. En knapp vecka senare blev den ena tösen akut dålig (blodförgiftning m.m.) och lämnade oss. Vi blev kvar på sjukhuset i nästan två månader med den andra flickan. Hon är idag en oerhört glad, lång, framåt tjej på fem år - ett mirakel verkligen! Sen så har vi gjort fyra syskon-ivf-försök som inte lyckats. Mycket sorg.

För mig så har livet inte på långa vägar blivit som jag hoppades eller drömde om. Vårt förhållande klarade inte alla påfrestningar kring att få/förlora/inte få barn och i somras separerade vi. Så istället för den stora familj jag drömde om så bor jag nu ensam med min dotter hos mig varannan vecka. Har en tung dag idag då det känns väldigt sorgligt. Men det var ändå jag som valde att gå och mycket är bra. Har lyckats köpa ett pyttetlitet, men ändå, hus på en fin tomt på ok avstånd från pappan och förskolan. Vi funkar på det stora hela bra ihop som skilda föräldrar. Dottern mår bra mestadels. Men nej, det var inte detta jag önskade i livet.......

Mitt mål nu är att få ordning på det här nya livet, känns trots allt som att jag äntligen är på väg ut i livet igen efter alla tunga år.

Fråga gärna, kanske kan jag vara till nån sorts stöd, har ju ändå tagit mig igenom drygt fem år sedan jag förlorade min ena flicka.

Kramar!!!

Paulinapaulina: Hej, jag tror inte jag har sett dig förrut här! Beklagar att ni har separerat, måste vara jättetungt att både har mist ett barn + att separera från sin man med allt var det innebär. Nej, livet blir inte alls som man tänkt sig, ibland så känns det orättvist men man får vara glad samtidigt för det man har.
Roligt att du presenterade dig då det var du som startade tråden!

Paulina/paulina: Välkommen tillbaka, vad hade du för nick innan för jag tycker jag känner igen din berättelse men jag kan inte riktigt placera dig. Jag är ledsen att ni gått skilda vägar.

Hinos: Glömde ju att"välkomna" dig till tråden , kram !

Ja jag såg den Sköra tråden igår, inte hela, jag missade den första kvarten. Sen så bytte jag kanal allt som oftast, vissa delar orkade jag bara inte se, tex dopet, det var för likt vårt senario. Usch man ska inte titta på såna här program men ändå vill jag se det igen, ska spela in reprisen så jag kan titta när jag är hemma själv för då gör det inget om jag gråter. Vill inte göra Zac upprörd, det har jag gjort tillräckligt många gånger, gråter jag så gråter han! Han är så känslig min lilla kille, iallafall när det kommer till mig o ch Love !

Hette Paulina_f69 förut. Myslan - jodå, vi var här samtidigt, men det var ju som sagt ett tag sedan - du var väl med ganska från tidigt också? ;)

Ja jag var nog med nästan från start, har jag för mig iallafall!

Hej alla!
Härligt att höra från dig igen Paulina. Livet tar inte alltid dom vändningar vi tänkt oss, inte alltid sämre, men annorlunda, eller hur?
Jag har med hållt mig undan ett tag. Vet inte, men ibland orkar man inte leva i sin sorgebubbla längre. Så kändes det för mig iaf, att allt bara var så sorgligt här. Nu inser jag nog mer och mer att tråden är mer helande än jag trodde innan.
Tiden som är nu från 22 december (då mina flickor först blev sjuka i TTS och jag operades i Köpenhamn) och fram till dödbudet och snittet den 2 mars är dom tyngsta på året för mig verkar det som. På något vis återupplever jag hela resan igen varje år på alla speciella datum. Undrar när man slutar med det? Då känner jag ett behov av att veta att jag inte är ensam. Särskilt ju längre tiden går. Upplever ni andra oxå att alla andra verkar glömma mer och mer, och ni nästan är dom enda som verkar vilja minnas den ni förlorat?
Jag såg oxå på dokumentären igår. Tyckte innan att det skulle bli kul att se neo och folket där igen. Men hu, vad jag grät   Allt sköljer över en igen.

Känner precis som du alla andra verkar glömma, vore som om inte det har hänt, att jag ej har förlorat Lucas utan att det var bara lilla Milo som kom den 5 juni , känns så tungt å jobbigt för det blir som om man inte kan prata med någon om det när man känner att det behövs. Trodde det vänner var till för att ställa upp när man har det svårt, men det var väll bara så ett tag sen ska man glöma å gåvidare.
Så glad att ni finns här på fb. Om ni inte funnits å man kunnat prata få tröst å stöd då hade jag aldrig klarat av den här tiden, ett stort tack till er alla.

Men hamma i familjen då pratar vi om Lucas precis som om han vore här, å det är nog varje dag som han nämns vid olika tillfällen av mig , mein man eller av nåt av barnen, å det e skönt

kram till er alla