Vi som förlorat ena tvillingen, del 10

Jag har en fråga till er som fått era barn. Vilket barn kom ut först om ni födde vaginalt, det som levde eller det som var dött?
Hur såg det döda barnet ut?
Vi har ju redan fått ett dött barn men han var fullgången och honom fick jag upp på bröstet som om han vore levande. Vi hade honom sen hos oss i tre dagar innan vi åkte hem.

Hur gör man då den ena tvillingen varit död í flera veckor?

Hino: Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med det då båda mina tvillingar levde när de föddes och jag tog kejsarsnitt, blir det inte det för dig ? Det finns säkert någon här som kan svara på din fråga. Kram

Victory tilly: Jag känner precis som du, att alla andra runtom glömt vår lilla O (förutom morfar som är fantastisk). Känns jättesorgligt då O alltid kommer leva i våra hjärtan!
Jag kommer inte se dokumentären igen, det blir alldeles för jobbigt att återuppliva allt igen, känner att jag inte är beredd att gå igenom detta nu.

Oj oj oj, vad här händer saker i tråden. Har verkligen inte varit aktiv här på ett tag...

Paulina: varmt välkommen tillbaka till FL. Det är så sorgligt att höra att livet inte blev som du önskat. Jag önskar dig all lycka framöver, och hoppas att resten av livet ska bli mer som du vill ha det.
Jag har ofta tänkt på dig, på er. Undrat hur ni har det. Det är så roligt att se dig här igen!

Hinos: Hej, och välkommen till tråden. Beklagar så er stora förlust.
Jag födde vaginalt i v 36+0. Dottern som lever kom först, sedan vår avlidne son. Sonen fick komma upp på min mage och låg där länge, länge, länge. Under vår vistelse på BB, låg vår son i nerbäddad i en vanlig babysäng a la platsbalja som stod i ett kylrum på förlossningen som ligger vägg i vägg med avdelningen. Vi kunde när som helst gå och hämta in honom till oss. Vilket vi också gjorde.
I v 35+5 fick vi beskedet att vår son inte längre levde. Han hade då varit död ett tag. Ingen vet hur länge - men inte längre än 2 veckor. För då var vi på UL och då levde han. Hur han såg ut? Han var rätt så mörk i huden. Mörka läppar. Jag gissar att det är blodet som "lyser" igenom och ändrar hudfärgen här det står still i venerna. Annars såg han ut som vilken underbar bebis som helts. Han var lång och väldigt smal. Hans hud var så skör att det inte gick att tvätta av honom, utan att gå sönder. När bebisen varit död i magen ett tag, så överlappar fontanellerna varandra. Det gjorde att hand huvud var lite platt, och felformat.
Eftersom vår son var så skör, så höll jag bara honom den enda gången direkt efter förlosningen när han kom upp på min magen. Det ångrar jag idag. Jag skulle vilja hållt i honom igen. Det är jag säker på att hans kropp hade klarat av, även om han var skör. Jag klädde honom själv inför kistan. Det gick ju bra utan att han så att säga gick sönder.
Har du fler frågor är du varmt välkommen att fråga. Kan jag, så svarar jag. Mitt enda råd till dig är att inte vara rädd för att ta för dig när det gäller ditt döda barn. Håll så mycket du vill. Ta så många kort du vill. Skapa så många minnen du kan och vill, för de kommer du att hålla nära ditt hjärta för resten av ditt liv.

Varmaste kramar till er alla här inne - både gamla och nya vänner.

Förhoppningar: Usch blir tårögd när du beskriver om er lille ängel


Hinos: Jag har många gånger funderat på att göra kejsarsnitt så man slipper känna känslan av att föda ut ett dött barn, detta är en fråga som jag klurar på dagligen.
Men sen när jag pratar med BM mm så säger alla att den levande ligger redan fixerad med huvudet så den kommer att komma först så för min del blir det nog vaginalt ändå.
Men jag tror att det kommer att bli psykiskt jobbigt, tror dock inte att jag vill se ängeln, då den är så pass liten och borttynad. Sambon vill inte se.

JoiPoi, jag såg att de hade mätt är ängel och den var så liten. Jag ska också be dem  mäta vår så vi vet hur liten den är. Men vi vill se, det är vi övertygade om och nog också direkt så länge den är varm.

Förhoppningar, då vår änglason Gabriel föddes hade vi honom hos oss och fick honom upp på bröstet. Han var också sköt men vi hade en filt om honom och hade honom i famnen i 3 dagar innan vi åkte hem. Han sov i ett eget kallare rum på natten men var hos oss hela dagarna. Han hade näsblod och det kändes konstigt att det kunde komma ut färskt blod ur näsan då han var död. Hans huvud såg också lite konstigt ut och dör att han låg ner och då plattades det till och ändrades inte.

Jag vill iaf vara förberedd på vår ängel i magen ser ut innan den föds men vi har kläder som de får stoppa den i, en filt och ett gosedjur som vi ska skicka med. Vi kommer att bränna den och få en urna och sen ska den begravas i minneslunden tillsammans med ängla storbror Gabriel.

Blir tårögd när jag läser om alla våra änglar! Känns så oerhört rättvist att man skall behöva förlora sitt barn...
Jag känner som du förhoppningar att jag skulle vilja haft O längre hos oss efter han somnat in men jag var i sån chock då så efter en stund så gick vi ut med våra föräldrar och när vi kom tillbaks så var han mörk som du beskrev och då kändes det som det inte var samma O, själen hade lämnat honom och kropppen var bara kvar. Tänker ofta på det, tänk om man bara fick hålla honom igen...

Hinos: jag förstår din tanke, men det är så otroligt svårt att förbereda sig på hur barnet ska se ut. Mer än på en höft så att säga.

När jag läste till socionom och gjorde min praktik fick jag hjälpa till att gör i ordningen en liten ängla flicka inför kistan. Pappan hade sett flickan, men mamman villa absolut inte se sitt barn. Jag hade så svårt att förstå varför. Så när vi själva fick en ängla son visste jag att jag ville göra honom i ordningen själv. Jag minns från min praktik att jag också blev smått chockad över att flickan fick ljusröd vätska kommande ur näsan. Hur man än förbereder sig och föreställer sig, så är det ändå chockerande och traumatiskt när man väl är där. Men att tänka i förväg på hur man vill göra och hur man vill ha det underlättar när man väl är där tror jag.
Usch, känner att det blir lite rörigt. Svårt att samla tankarna.

min tanke e också om man bara fick hålla honom en gång till .........om om om
 kramar till er alla starka tappra änglamammor

barn4: Jag tänk om om....

I helgen hände något fantastiskt, vi var uppe i minneslunden och precis innan vi skulle gå så stannade K upp och sa "hej" och vinkade upp mot himlen. Precis som han såg något som inte vi såg... Är alldeles säker på att dom har en speciell kontakt... Rörd till tårar blev vi.