Hej min vän!
Jag och min man miste vårt första barn, Elliot, för tre år sedan. Det var i vecka 36 och det har tagit lång tid att gå igenom detta. Jag känner så väl igen mig i det du skriver, precis så var det för mig också. Problemfri graviditet och allting flöt på bra, utom det allra viktigaste...
Jag kommer ihåg nästan allting och jag har pratat och bearbetat det mycket noggrant. jag har pratat med vänner, kollegor, främlingar, själavårdare och med min man så klart. Detta har hjälpt mig att finna en plats i mitt hjärta där jag kan bejaka dessa känslor utan att de tar över för mycket. I början måste känslorna få utrymme och plats, både i hjärtat och i livet. Det är helt naturligt. Allteftersom kommer du känna mer och mer att dammet som är uppblåst kommer lägga sig, men det kommer alltid finnas kvar.
Jag pratar fortfarande med mina nära och kära om Elliot, även om vi nu har fått en tilll pojk som vi så klart är oerhört tacksamma över. Men jag kommer aldrig glömma Elliot, för han har varit med och format och berikat mitt liv. Även om jag aldrig fick se hans ögon.
Skulden har jag också känt och känner fortfarande av och till. Kanske för att vi inte fått någon anna förklaring. Tänkt bara på att inte låta det tynga ner dig för mycket. Du verkar inte ha någon anledning att skuldbelägga dig så sluta med det.
Saknaden och tomrummet kommer alltid vara närvarande. Däremot kommer du lära dig att leva med det på ditt sätt. Du kommer hitta rätt former som passar för dig, för så stark är vår överlevnadsinstinkt. Du får inte ge upp. Erkänner du för dig själv och andra att du saknar ditt barn och älskar det blir det lättare. Jag tycker det är skönt när andra människor bekräftar Elliot som en egen person, även om de aldirg träffat honom.
Något jag är glad att vi hade är att vi hade en öppen begravning där alla våra vänner och bekanta fick närvara. Det har gjort det lättare att ta upp och prata om Elliot även nu tre år senare. Prata om det kan man göra ändå och det ska man. Det är det bästa tips jag kan ge dig. Om man inte pratar tar de tysta tankarna över, och det är inte allid det bästa för oss. sätter man ord på tankarna blir de inte alltid så farliga som man trott.
Lycka till med allt i livet och det finns många som gått igenom det vi gått igenom. Hoppas du får det stöd du behöver.
KRAM
Josefin.
Ps. läs gärna min blogg. där skriver jag ganska öppet om mina känslor inför föräldraskapet till ett dött barn och ett levande....
