Den 28/12 2009 åkte jag och min sambo in till förlossningen för att jag ej känt sparkar på hela dagen. Jag var då i vecka 38+1. Väl inne fick vi besked att de inte hittade några hjärtljud. De tittade en gång till med bättre UL-maskin, men de kunde då konstatera att det inte fanns något liv i magen.
Hela julhelgen hade det varit fullt med aktivitet i magen och jag som trodde att bebisen skulle lugna sig innan förlossning. Det var snarare tvärtom. Sedan en dag var det bara tyst.
Den 30/12 födde jag en mörkhårig flicka på 52 cm och 3085 g. Hon var perfekt. Men hon andades inte. Hela dagen fick vi ha henne hos oss och på nyårsafton hade vi en namncermoni. Hon fick heta Alma, som på spanska betyder "själ".
Snart är det tre månader sedan hon föddes och jag känner mig varken hel eller glad. Vissa dagar går det bra, man försöker tänka på det praktiska (vi ska flytta eftersom vi inte klarar av att bo i den lägenhet vi skaffade för vår lilla familj). Varje gång jag ler känns det som jag låtsas. Så fort jag går utanför dörren känner jag mig annorlunda jämfört med andra "lyckliga".
Vi har ej begravt vår dotter än, men så fort det blir lite vår kommer vi att göra det. Det kommer bli så jobbigt att jag ens inte vågar tänka på det.
Jag tycker det är otroligt rättvist att detta händer. Ska inte behöva hända. Vi kommer aldrig få veta varför hon dog. Det finns inga svar. Om jag ska se det positiva i det hel hade jag en fantastisk graviditet, jag har aldrig varit så fin som jag var med Alma i magen. Och jag är inte rädd att föda, som jag var innan. Jag har lärt mig en del men jag hade ändå önskat att detta inte hänt, såklart.
Tänker på er alla som mist sitt barn. Jag lider med er. Önskar ni alla kan gå vidare och finna glädjen igen. Våra änglar finns alltid med oss. Kram.
