Hej
WilleViking: Så skönt att kampen och upprättelsen har gett dig ny energi. Du kommer kanske uppleva en ny sorts tomhet när det är "över". Var går man vidare härifrån? Vad finns kvar? Vad nytt kan komma? Jag ska inte gå händelserna i förväg eftersom att du är mitt uppe i stridandet och vem vet hur och vad man känner vid någots slutskede... Det viktigaste är att du känner dig stark i det som sker nu.
Det är absolut inte fel att du hoppas på skadestånd. Vi hade tagit en massa olika gravidförsäkringar när vi väntade vår dotter. Inte för att hon kanske skulle dö och för att vi i så fall skulle få pengar för det, utan bara för att... Ja, inte vet jag. För att. När hon dog kändes pengarna "obehagliga" men vi bestämde oss för att göra någonting bra av dem. Vi bokade en extremt dyr, lyxig semesterresa som annars hade kräft en hel del sparande för att bekosta. Denna resa blev också vår bröllopsresa. Även om pengarna som betalat resan kom från den mest tragiska av källor var resan inte fylld av någonting annat än kärlek och harmoni. Sedan min dotter dog har jag aldrig varit så fullständigt tillfreds och lycklig som jag var under dessa två veckor, i detta turkosa paradis. Det är värt mycket.
Vilja 71: Jag hoppas att din pappa får den hjälp han behöver för att inte lida. Jag hoppas att du också får den hjälpen, fast av ett annat slag.
Pajasmamman och Melkers mamma: Sömnbrist låter som ett paradis i den barnlöses öron ;) Nejdå, förstår att ni behöver få vila men samtidigt - å som jag avundas er!
Jag var på förlossningen idag. Första obokade "hysetribesöket". V.33+5 och jag vaknar klockan fem på morgonen med sammandragningar. Jag inser snabbt att de är lindriga så jag håller mig lugn. De kommer med 6-10 minuters mellanrum under hela förmiddagen. Jag är på jobbet. Till slut ringer jag till MVC, för jag måste bara fråga: "Ska det vara så här?" Ring förlossningen blev svaret. Jag ringde till förlossningen. "Kom hit!" löd uppmaningen. Jag tar mig dit (har ett pendelavstånd till jobbet på ca 35 minuter med tåget), blir mött på stationen av min man och vi åker in till förlossningen, nervösa. CTG kurvan var lysande. Mitt blodtryck högt (90 i undertryck), lite äggvita i urinen, som skickas på analys för urinvägsinfektion, men annars hittar de ingenting. Sammandragningarna har så klart avtagit och de få som finns är så svaga att de inte ens registreras.
Urinvägsinfektion?, undrar jag nu i efterhand. Varför är det ingen som säger någonting om havandeskapsförgiftning? Äggvita tillsammans med högt tryck är väl ett tecken på det? Jag har läst att det som drabbade mig under min förra graviditet (placentainsufficiens) anses vara en form av preklampsi. Läkaren jag mötte idag hade ingen koll på vad som hänt tidigare, bad knappt om någon information heller. Förmodligen har jag väl bara vanliga, lätta sammandragningar som inte betyder någonting men borde de inte fundera över en eventuell havandeskapsförgiftning de där kunniga i vita rockar? På onsdag ska jag dock på bokat hysteribesök till förlossningen för då är det flödes- och tillväxtmätning. Det borde säga lite mer, hoppas jag.
När vi diskuterade vad som hade hänt under min förra graviditet fick jag förresten den professionella kommentaren av dagens stjärna i vit rock att "Det har du väl kommit över?" I morgon är det ett år sedan hon dog, den lilla vackra jag hade burit och älskat i min mage i nio månader, och svaret på den fina frågan är att nej, det har jag inte och det gör man inte. Läkaren hade en läkarstudent med sig. Hoppas att hon passade på att lära sig något.
Kramar till er alla!
