Hej,
Natten till fredag vaknade jag i vanlig ordning för att gå på toaletten. Upptäckte ljusrödfärgat vatten på pappret. Dubbelkollade. Samma vattniga, ljusröda. I tio sekunder (cirka ;) var jag cool och tänkte "Äsch, strunt i det. Somna om." Jag återvände till sängen och mina tio sekunder av coolhet var över. Gick upp och undersökte saken på nytt. Vattnigt och ljusrött på pappret. Jag ringer förlossningen. Får den i sammanhanget roliga frågan "Är du orolig?" Stoppade en spontan impuls att vråla i barnmorskans öra: "Ja, typ sedan nio månader tillbaka" men skärpte till mig. Barnmorskan sa att det kunde vara fostervatten och ville undersöka saken, antingen då klockan halv ett på natten eller nästa förmiddag. Sedan den härliga frågan "Sparkar barnet?". Så klart att han inte gjorde det just då. Vi åkte in.
Ett ultraljud, en CTG kurva och en gynundersökning senare kunde det konstateras att det inte var något fostervatten som droppade (exakt vad det var fick jag väl egentligen inte veta heller) och att den lilla rackaren i magen mådde prima!
Hade svårt att somna när vi kom hem runt halv fyra och var trött och orolig (inför förlossningen) hela dagen igår. När jag hade pratat i telefonen med barnmorskan på natten började jag nämligen gråta ganska hysteriskt. Vilken panik min kropp bär inom sig! Visst har jag varit orolig hela graviditeten men jag har njutit så mycket också, känt mig så tacksam över att få vara gravid, att glädjen ändå alltid har överträffat oron. Min första graviditet betyder egentligen ingenting jobbigt för mig. Det var utgången av den som var traumatisk. Och nu är jag där igen, vid den punkt där min graviditet snart ska avslutas, på något sätt.
Jag vill inte vakna groggy mitt i natten och upptäcka blod på pappret, även om det bara är i liten skala. Jag vill inte känna den första värken om den inte följs av en spark från min älskade bebis. Men jag vill föda honom! Jag vill vara på förlossningen, uppkopplad mot all möjlig fosterövervakningsutrustning, och känna hur han kommer närmare och närmare oss som längtar efter honom.
Natten till idag var blodlös. Sömnen var djup och ostörd. Så skönt! Vi ska göra en liten utflykt idag, sätta oss vid en sjö, värma händerna runt våra rykande temuggar och våra ansikten mot solen.
Gersemi: Så nyfiken jag blir på vem du väntar! Fantastiskt att du kan låta bli att medvetet eller undermedvetet avslöja det för din sambo. Du har då betydligt mer än mina tio sekunder av coolhet ;) Vad gäller dina tankar på att förbereda ert hem för bebisen har jag också haft sådana. Det mesta vi har köpte vi till vår dotter (säng, skötbord, badbalja, bilbarnstol etc) och vi kastar givetvis inte dessa saker och köper nya. Den här gången har vi bara handlat lite kläder, filtar, ett påslakanset, nappar... Ingenting står dock framme. För den som inte upptäcker den stora, bruna Ikea påsen som står i vårt arbetsrum, fylld med diverse bebisprylar, går det inte att se med blotta ögat att vi snart ska få ett barn. Och så kommer det att vara. Även om vi givetvis försöker fokusera på att vi ska få hem vår son levande är minnet och känslan av att komma hem utan ett barn och plocka isär en färdigbäddad bebissäng för påtaglig för att vi ska kunna ställa fram något. På en galge i hallen, bland våra kläder, hängde hennes bruna nallebjörnsoverall redo att värma hennes lilla kropp på vinterpromenaderna... Nalleoverallen var det första vi möttes av när vi kom hem, utan henne. Inte för att jag vet vad det ska skydda oss mot men denna gång kommer det inte att hänga några bebiskläder framme eller finnas en färdigbäddad säng att lägga ner en liten i. Det går bra att somna mot sin mammas och pappas bröst, till ljudet av ett lyckligt hjärta, den där första timmen, medan det snickras och packas upp i febril fart, tänker vi...
Kramar till er alla!
