Det som hände mig är inte alls jämförbart med din förlust... ingen är iofs den andra lik. Men jag förlorade ett väldigt efterlängtat barn 2005, mitt i graviditeten pga cervixinsufficiens.
Höll på att gå under av sorg och allt annat i livet frös. Det var som att tiden stod still. Det gick dock märkligt nog... en dag i taget. Det tog flera månader innan jag spontant kunde le igen. Men så småningom lättar det... det finns inga genvägar. det är bara att hänga sig kvar och bearbeta minnena när man orkar, lägga dem åt sidan ibland och titta ut genom fönstret istället.
Idag 5 år senare känns det. Vissa saker river upp känslorna så de är snudd på färska, men jag kan titta på bilderna utan att duka under av sorg. Det är som att sorgen har ett eget begränsat rum, som är hanterbart. Ibland kan jag stänga dörren och ibland väljer jag att gå in och uppleva sorgen.
Ett tips kan vara att skaffa ett annat fokus så småningom när du känner att du orkar. Nån ny aktivitet kanske som markerar en ny fas... Själv köpte jag en häst. Jag menar inte för att ersätta förlorade planer, men för att hjälpa dig att vissa stunder tänka på något annat. För mig fungerade det ganska bra.
Varm kram till dig i din otroligt svåra tid.
