Vi som förlorat våra älskade små i acrani/rmb del 8

Hej,
Vi förlorade vår lilla älskling för ett halvår sedan när jag var i V19 efter konstaterad acrani på RUL. Trots att det gått så lång tid så känner jag mig fortfarande inte som människa – det har varit en sådan sjukt jobbig upplevelse. Visst, vi har fått jättebra stöd från sjukvården med specialistläkare, kurator etc och familjen har varit ett stort stöd. Jobbigast är nog att precis alla i omgivningen får barn nu och alla är såååå himla lyckliga för deras skull. Tyvärr kan jag bara inte vara glad för dem, inte ens för mina egna släktingar som får barn. Så nu mår jag dåligt för det också – för att jag känner mig som en dålig människa och för att jag inte ”känner igen” mina egna reaktioner. Många i omgivningen har svårt att förstå hur ledsen jag är över det som hänt, eller så orkar de inte bry sig – jag känner mig himla ensam ibland i alla fall.  

Vi har kontakt med en specialistläkare som skrev ut folsyra 5 mg ganska direkt efter detta hade hänt och jag tar 1 tablett/ dag. Vi tog en massa olika prover också för att hitta ett svar på varför det hände, men allt har varit normalt. Det är ”slumpen” säger de, men vad är slumpen undrar jag? Vår läkare sa att vi skulle vänta till mensen blivit normal innan vi försökte igen, men hon sa också att vi inte behövde oroa oss så mycket för det eftersom kroppen inte blir gravid igen förrän allt är läkt och redo igen, och det brukade ta några månader enligt henne.

Styrkekramar till er alla!

Tack för ert stöd!
Hur hemskt det än må vara så känns det faktiskt skönt att veta att man inte är ensam om att ha gått igenom denna tragedi. Hur länge sedan är det som ni blev tvungna att avbryta? För oss är det drygt ett halvår sedan nu.

Snuppa79, jag har också försökt söka kunskap i ämnet. I början var jag nästan maniskt i mitt sökande efter information. Eftersom jag är utbildad forskare har jag relativt ”lätt” för att hitta de senaste vetenskapliga forskningsresultaten, på gott och ont. Men jag insåg också ganska snart att det inte var hälsosamt att jaga svar på det sättet. Nu har jag i alla fall hittat någon slags jämvikt som innebär att jag kan undvika vissa ”faror” samtidigt som jag känner mig lugnare. Ffa jobbar jag på att tänka positivt!

Emsen, vad jobbigt att ni har behövt genomlida ett missfall också. Vi fick ett missfall i V9 (missed abortion) vid vår första graviditet, före vår pojke med acrani. Jag vet precis hur tufft det är när man bara har ”dåliga erfarenheter”. Ibland känns det svårt att finna hoppet och tron på att livet ska le åt oss också en vacker dag.
Skönt i alla fall att du har väninnor i liknande situation som du kan prata med. Det betyder mycket. Min sambo ligger långt före mig i sorgearbetet och han förstår inte riktigt heller saknaden – men han bar ju inte heller på barnet och kände aldrig sparkarna (i slutet). Min sambo blir nästan frustrerad när jag ibland får ”återfall” i sorgen, han känner sig så hjälplös säger han.

Martis, hoppas att du får bättre hjälp när du kommer till en specialist. Fråga då också hur de kan hjälpa dig inför en kommande graviditet, så att du känner dig tryggare med att försöka igen. 

Kram till er alla!

Snuppa79: Grattis till disputationen! Och du har helt rätt i det där med hur män och kvinnor upplever en graviditet. Männen är säkert skitskraja också men de kan välja att inte riktigt ta det till sig förrän det i princip är dags för barnet att komma ut. Som kvinna måste du ta ansvar från dag 1 och man lever och andas med den lilla varje sekund känns det som. Nu kanske jag uttrycker mig lite väl hårt, men jag har insett att i alla fall min man har hållit ett avstånd och att detta säkert kan förklara varför han nu har lättare att gå vidare. 

Martis: Skönt att du ska få träffa en specialistläkare. Ett tips är att skriva ner alla frågor innan ni ses – jag hade två sidor med frågor när vi fick träffa vår läkare första gången efter allt hänt... Hör gärna av dig och berätta hur det går. 

Emsen: Vi kommer alltid att ha det jobbigt vid dessa datum, oavsett hur lång tid som går. Vår lille ligger i en jättefin minneslund i närheten av där vi bor och det är faktiskt riktigt skönt att kunna åka dit ibland och bara tokgråta en stund.
Tack för att du delar med dig av din positiva energi. Jag kan vara dålig på att se det positiva men nu fick du mig att tänka till också! Det är ju fantastiskt att din och Johans relation har blivit starkare, för att förlora ett barn måste ju vara bland det värsta som kan hända. Vad skönt att ni är så trygga med varandra. Och vad härligt att se fram emot en skidresa! 

Ha en fortsatt skön helg!