vågar man??

Jag har samma frågeställning ? Hur ska man våga ?

Viljan att få ett syskon var större än rädslan även om rädlsan var otroligt stor med!!

Dagen när man stod där med plusset i handen fram tills lillasyster var född och jag väl kunde höra hennes skrik kunde jag äntligen pusta ut över alla veckor och månader som jag höll andan inne och trodde nu,nu nu var allt över..

men är evigt tacksam för alla läkartider,sjukhusettider,alla minst 10ultraljuder och allt jag har fått göra och fått hjälp med för att "minska" min oro för en liten sekund!

Man vågar, för viljan att få ett småsyskon till sin ängel är större än rädslan. En graviditet efter förlusten är värre än den värsta berg -och dalbanan, men det går att få hjälp från förstående läkare och mödravård. Att få gå på ständiga kontroller gör att man vågar.
Men det är inte lätt. När barnet sen är fött, då inser man att det var värt all oro.


Kram

Förlorade min son för drygt en månad sedan. För min del tror jag att jag bara kommer bli skrajare med tiden. Tanken på att försöka igen fanns där tidigt, tidigt. Sen velade jag fram och tillbaka, från dag till dag. Ena dagen ville jag inget hellre, nästa dag tänkte jag i princip sterilisera mig.
Nu när chocken lagt sig så lutar det åt att vi börjar verkstaden någon gång i början av året.

Jag förlorade en ängel för 4 veckor sedan.
Ganska fort har jag insett att jag vill ha flera barn. Jag har fått så mycket kärlek och stryka av min ängel att jag vill leva vara den bästa möjliga mamma för mina söner och vill gärna ha flera barn. Jag vet att det kommer att vara riktigt svårt och jag har lärt mig att ta en dag i taget men allt är så värt det!

Bestäm dig för att denna enorma förlust inte ska knäcka drömmen om att få ett barn som får följa med hem! I nov förra året miste jag en dotter i v 38. Önskan om att få bli gravid på nytt infann sig samma stund som jag fick beskedet i´stort sett. Sedan kom rädslan att inte lyckas bli gravid, och alla tankar om varför? kan det hända igen? osv... Jag var livrädd, men blev gravid efter 3 månader. Graviditeten var rena bergodalbanan känslomässigt. Jag hade så svårt att tro att det skulle gå hela vägen. Men nu sitter jag med lillebror(3 v) i famnen här hemma. Jag vågar knappt fortfarande tro att han är här för att stanna! Men nu är han här och han är värd varenda orolig tanke jag har haft. Kärleken till sina barn övervinner allt oavsett om vi har dem i himlen eller på jorden. Lycka till i framtiden! Och hoppas att 2010 blir Ert år!!!