Vi förlorade våran son i magen i september v 22+6. Inte riktigt samma sak som det ni har varit med om, men jag tänkte dela med mig llite av mina tankar.
Jag hade blivit spontant gravid månaden efter misslyckad IVF. Nu har jag velat en massa med frysisarna. Vi hade tänkt sätta tillbaka en i slutet på januari, men desto närmare vi kom desto mer ville jag skjuta på det. Det kändes som att IVF-försök var på "riktigt". Det är större chanser vilket ger större förväntningar och det visste jag inte om jag var redo för. Jag var rädd att ett misslyckande skulle ta för hårt och jag var inte helt säker på att jag var redo för att bli gravid igen.
Våra egna försök trodde jag inte så mycket på, men nu slumpade det sig så att jag blev spontant gravid ytterligare en gång.
Innan vi startade med IVF hade vi försökt i två och ett halvt år. Nu har jag inget val, men det känns bra att vara gravid igen och så här i efterhand tror jag att det hade varit värt att köra på IVF:n i januari ändå.
Det är jättesvårt att veta hur man ska göra. För oss blev det enkelt i och med en spontan graviditet, men går man och väntar på den månad efter månad förlorar man värdefull tid om det inte lyckas. Nu vet jag inte hur gammal du är, men för mig som snart fyller 36 är tiden en viktig faktor så hade vi hoppat över frysåterföringen i januari hade vi nog i alla fall garanterat satt tillbaka den i februari. Jag har tänkt tanken att ta en längre paus, men då hade vi kanske sumpat chansen på att få ett syskon till våran lille A.
Jag ser att mitt inlägg blir ganska rörigt, men det är nog för att tankarna kring det här var röriga. Jag ville bli gravid samtidigt som jag inte visste om jag vågade eller om jag var redo.
Hoppas ni kommer fram till ett beslut och jag beklagar att Maya inte fick stanna hos er.
