Vi som försöker få syskon till våra änglar

hannapanna: jag övar med på att jobba bort bitterheten. så nu i två dagar har jag jobbat på en förskola. det har gått jättebra. har haft några korta stunder med bittehet. o det har varit (såklart) mot de föräldrar som har flera barn o ganksa tätt. som familjen med pojkar på 4 o 2år o de har snart ett syskon till... klart att de kan ha haft sina bekymmer men det syns ju inte på ytan... fast egentligen är det kanske inte bitterhet utan avundsjuka. jag kunde ju ha haft en snart 1 åring o en imagen...

kram

Lilla Lime: Det där har jag funderat på också. Alltså varför det går bra för dom som ploppar ur sig unge på unge. Det kanske vi alla funderat på...
Det värsta tycker jag är när dessa föräldrar beklagar sig om hur jobbigt de har det. Jag blir så förbannad när jag hör sånt.

Kanske är jag också lite bitter...

Kram

bibbih: ja föräldrar som klagar blir jag oxå arg på. som att de inte kan sova för att barnet skriker. jag tänker då att de ska vara glada att barnet skriker. då lever det ju. o jag hade kunnat betala för ett barn som skrek. hellre det än den förlamande tystnaden vi omgavs av i somras.

kunde nån av er se på familjen annorlunda igår? mirka var på ultraljud o säger att det är ju spännande o så är man ju nervös för man vet ju aldrig om hjärtat har slutat slå. jag satt med datorn i knät o "skyddade" mig medan mannen såg på programmet. men den kommentaren gick in i mitt huvud o jag blev kall o tänkte direkt på alla änglamammor. tänkte på alla dom som liksom jag upplevt den skräcken. jag upplevde henne som kall när hon sa det. men jag kankse tolkade fel? men vad många känslor hon måste ha dragit igång på ala drabbade som orkade se på programmet.

kramar

Hansson83
det har nu gått lite mer än 6 veckor, och ingen känsla av att det är på g. Men det är förtidigt att börja oroa sig att något är fel, men förra gg kom den i gång erfter 3 veckor.

Lilla Lime

Jag såg på familjen annulunda i går, visst var det jobbigt att höra hennes komentarer, men jag tror ingen kan förstå hur det känns förens de har varit med om det. Men jobbigt var det. Min flicka mådde ju perfekt i min mage, och inget syntes på UL. Man kan aldrig vara säker,

Bibbih
Vet att min sambo reagerar på sina arbetskamrater som nästan varje dag beklagar sig att deras snart ett åringar håller dem vakna om nätterna, han mår dåligt över det, han vill oxå ha sömnbrist!!!

 

jag får anmäla mig här jag med.

hej alla ni som försöker och kämpar på.

vi förlorade våran son i magen för precis en månad sedan. kanske är det tidigt att försöka igen. men jag vill inte vänta.. vill bara att kroppen ska komma i fas så man har lite koll. kroppen skriker ju efter att få vara gravid igen, det som är nu är helt tomt och fel.
har inga barn sedan innan och jag vill inget hellre än att det ska gå fort fort fort nu.

kämpa på alla=) kramar=)

Välkommen och grattis till eran son!

Jag är så himla ledsen att han inte fick stanna hos er! Hoppas du kommer trivas i denna tråd och få den stöttningen du behöver, tjejerna här är toppen bra!!

Kramar

sofiabr

välkommen! Och det är tråkigt att du inte fick behålla din pojke hos dig.

Jag vill med inget annat än att bli gravid igen men måste vänta för min kropp vill visst inte lika mycket som jag.  Men förhoppningsvis kommer tant röd till mig i april, då är det ju vår på riktigt och de bör ge vårkänslor och kanske kicka i gång kroppen..

Jag hoppas du ska trivas här lika bra som jag gör.

sofiabr: välkommen till en toppentråd, beklagar att inte din son fick stanna. Stor värmande kram

sofiabr
beklagar att eran son ej kunde stanna hos er och beklagar att du har enledning att komma hit till denna tråd men välkommen.

läser vad ni skriver nästan var dag men orkar sällan skriva. är i ett kallt vakum just nu mentalt... vågar inte tänka... velar extremt vet ju hur labil jag var mentalt under graviditeten med samuel hur mycket energi som gick åt att orka leva med oron att vi skulle förlora honom med precis som hans storebror. längtar efter ett barn till men osäker på hur det skulle fungera att vara gravid, tackla all den oron och rädslan igen och samtidigt ha solstrålen Samuel att ta hand om, den här ggn vet jag ju iofs att min kropp ÄR kapabel till att göra ett friskt barn men det ger ju inga garanteier den har ju gjort fel riktigt kapitalt fel en gång.
Har Bim idag eller möjligen imorgon... men jag vill nog inte veta... rädd...

moniqe1979

Ganska mänskligt att vara rädd för något som har hänt innan och som lämnar själsliga sår. Jag har en dotter på 6 år, jag vet oxå att jag kan få till ett friskt barn. Dock vet jag oxå att det kan gå åt andra hållet.
Du har ingen kontroll över vad som händer och det skrämmer självklart slag på dig. Bäst är att ta hjälp av någon, hade du bra stöd under din förra graviditet?? Kanske kan u återvända till samma människa?? Denna gång hinner du kanske inte sitta ner och känna efter så mycket när du har en vild buse att ta hand om.
Att erkänna sina rädslor och prata om dem eller skriva om dem gör oftan rädslan lite lättare att hantera med, alltid finns det någon här som du kan skriva till för vi finns här på detta forum för att vi delar samma sorg och rädslor.

kram på dig.