Ja du.... man orkar för att man längtar. Efter ett varmt levande barn i sina armar.
För mig var det absolut jobbigast den första perioden i graviditeten, innan man visste att bebisen ens levde, och innan alla extra kontroller vi fick som sa att allt var bra. Sen tog det ytterligare en tid för resultaten att sjunka in, att våga tro på dem.
Men ju längre tiden går, ju mer magen växer, och man kan känna bebisen sparka där inne, desto verkligare känns det och ju mer hopp får man.
Nu är jag i v30, lillasyster är beräknad i april, två veckor innan lillebror som vi förlorade i början av maj förra året.
Vi har en storebror också hemma, som blir 3 år om en vecka, och det har ju hjälpt oss att komma vidare, men i graviditeten så har bara tiden hjälpt, och ett stort stöd från sjukvården.
Vi förlorade vår kille efter en vanlig graviditet, en vanlig förlossning. Han hade ett allvarligt hjärtfel som de inte lyckades hjälpa honom med, så han levde bara 4 timmar.
Lycka till, och hoppas ni får allt stöd ni behöver!
