Fostret är dött!

vet hur du känner nu, rädslan, paniken, oron frågorna...
men av någon konstig anledning klara man av det...

Tänker på dig!!

Kramar om

Tack för stödet. har en undran. Du kanske kan hjälpa mig. Ska man se sitt barn eller inte? Vet inte om jag skulle orka, men om man inte gör det så kanske man ångrar sig resten av livet.

Hej!
Vill börja med att starkt beklaga din förlust. Finns inget jag kan säga som tröst mer än att jag tänker på dig. Jag vill också starkt rekommendera att du tittar på ditt barn så länge du bara vill och orkar. Jag tror, precis som du skriver, att du skulle ångra det om du inte gjorde det. Och du kommer att orka. Hur konstigt det än låter som kommer du att klara hela processen både psykiskt och fysiskt. När jag födde fram min son som dött i v 38+2 trodde jag ett tag att jag inte skulle överleva. Och den psykiska smärtan avlöstes av den fysiska och tvärtom. Och jag kan inte säga vilken smärta som var svårast. Men jag överlevde. Även om smärtan och sorgen är så stark att man knappt kan andas vissa dagar. Se bara till att få hjälp, både av ditt privata och det professionella nätverket. Tänker på dig på fredag.

Varm kram, Ulrika

Vi såg och höll i våran lilla Tindra. hon var född i vecka 36, men var tillväxthämmad så storleksmässigt var hon som om hon var född i vecka 23.

för mig fanns det ingen tvekan om att se och hålla henne, ta en massa kort, fot och hand avtryck.
Men jag förstår hur du tänker, först må dåligt under tiden fram tills födelsen, med vetskapen om att man ska föda fram sitt döda barn, sen gå igenom det hela, och dessutom då se sitt barn som inte lever.
Nu när jag tittar tillbaka så kan jag ibland tänk, hur orkade jag egentligen.. Men man får någon konstig styrka som man inte trodde fanns.

Jag skulle varmt rekomendera att du ska titta, för som sagt ångrar man sig så går det ju inte att göra i efterhand...

Vilken vecka är du i?

Kram!!

Jag vill sända alla er ett stort TACK för det stöd ni gett mig.

Jag födde fram vårat döda foster i igår. Jag var i vecka 15 men fostret var underutvecklat. Jag fick åka hem igår kväll. Allt gick bra. Vi ska försöka igen! BM sa att vi bara behövde vänta en mens, men läkaren sa helst tre. Vi gör en utredning för att se om fostret dog av trisomi 13+18. Eller för att se om moderkakan var underutvecklad.Svar får vi om en månad. Askan bestämde vi för att strö ut i en minneslund. Idag känns det mycket tomt, men jag har iallafall inte ont. Nu är det över men det innebär inte att jag kommer att undvika prova att skaffa barn igen. Konstigt nog så har jag på något sätt känt på mig detta. När fostret dog kände jag tydligt hur graviditets hormonerna klingade av.

Åter igen 1000 tack för allt gulligt ni skrivet.

Hej hej

Förra veckan på tisdagen var jag på rutinultraljud i v. 20, detta skulle bli en tisdag som jag aldrig kommer att glömma.
På morgonen var jag alldeles upprymd inför att snart få se mitt lilla pyre som låg i magen. Fick sitta och vänta en stund men sen blev det min tur, ÄNTLIGEN, jag kunde knappt bärja mig. Ultraljudsapparaten sätts mot magen och jag känner hur pulsen stiger, där är den, min lilla bebis men vad liten, ALLDELES FÖR LITEN. Jag tittar efter hjärtat, kan inget se, barnmorskan börjar mäta huvudet, hon säger inget, SKIT I HUVUDET FÖR HELVETE! det skriker inom mig, VISA HJÄRTAT!

Min lilla bebis som skulle vara så skyddad inne i mig är död, det lilla hjärtat funkar inte, bebisen funkar inte, panik, fullständig panik. Fler kommer men vad hjälper det min älskade bebis är ändå död, kommer aldrig att ligga jämte mig i sängen eller skratta åt mig. Vad har man gjort för ont?

Fick efter oändliga provtagningar ta en mifegyn och sen åka hem, började blöda och fick åka in till förlossningen på kvällen. Klockan tre kommer vår andra pojk. Tittar på honom dagen efter vilket jag endast tyckte var bra, kändes fint att se att det var en riktig människa som fanns i mig. Askan skall spridas i en minneslund vilket känns fint, det känns värdigt.


Det är en tuff tid som väntar men på något sätt skall det gå!

Ha det så gott det går, skriv gärna om du vill.

Jag var med om samma sak för fyra och ett halvt år sedan och jag kan än i dag spela upp den film jag bär med mig i mitt huvud från det att jag fick beskedet tills det att jag födde fram vårt barn.... Jag har fortfarande på mina hornhinnor en bild fastprsäntad för alltid där vårt barn ligger i en liten skål (barnet föddes i vecka 16, dock några dagar innan och jag fullt utvecklad, tom lång för sin ålder), ombäddad men inte av mig, det skulle aldrig det barnet få bli... Det är sista bilden jag har inom mig flr efter det bärs barnet bort och senare så kremerades det och spriddes i den minneslund är nu min egen pappa ligger spridd...

Vad jag vill säga är att man kan gå vidare... Man finner kraft och ork.... Energin finns där... Ett år senare födde jag min och makens andra gemensamma barn(jag hade tre sedan innan) och hon är älskad av alla... Min kärlek omfamnar alla mina fem levande barn men även det jag aldrig fick krama och pussa... Men barnet finns med mig och jag ser det barnet som mina levande barns skyddsängel, det har hjälpt mig då min saknad varit för stor...

(Och nu då jag vet att pappa finns vid barnets sida så känns det ännu mer tryggt än innan... )

Vad mitt barn dog i vet jag dock inte... Jag vet att barnet hade en infektion och en "viss kromosomavvikelse" som det stod i obduktionspapprena efteråt... Men mer vet jag inte.... Barnet är dock lika älskad för det och då min egen (klumpiga och elaka) mamma en gång påtalade att "det var ju tur att bernet dog för ojojoj vad jobbigt med ett sjukt barn" så fräste jag som en katt och bad henne fara och flyga...

Jag babblar mest bara nu men skickar er en massa värme och kärlek i er jobbiga stund som ni befinner i er just nu...